Renoirs gyllene år

Det är inte många konstnärer som har skapat tre av alla tiders mest älskade verk, under ett och samma år. Nu stämmer allt för artisten med den ljusa livssynen. Förutom bilderna vi visar här, målar han också Gungan det här året.

1. 1876 Auguste Renoir DANS PÅ LE MOULIN DE LA GALETTE

Musée d’Orsay, Paris

Renoir tycker om sina medmänniskor, och det syns i hans verk. Med Degas, den ryslige Degas, är det snarast tvärtom – och det syns också!

Sisley och Monet intresserar sig för landskapet och ljuset. Den socialt obegåvade dysterkvisten Cézanne kämpar med själva kompositionen.

Men Renoir målar med ett leende. Det är söndag. Eftermiddagen går mot kväll. Ljusen tänds och dansen börjar på galettrestaurangen i Montmartre. Arbetare och tjänstefolk har klätt upp sig och kommit för att umgås på sin lediga dag.

Det är detta år som Renoir upptäcker hur han ska få solglimtar och skuggor att samspela så att det blir glatt och tjusigt. Rod Stewart tycker det passar så bra ihop med hans musik, så han tar tavlan till omslagsbild för sin skiva A Night on the Town. Med sig själv skrattande i halmhatt, bland de andra livsnjutarna ...

Om du får lust att njuta av en galett och ett glas vin på Le Moulin går det alldeles utmärkt fortfarande, så fort Paris öppnar upp igen. Den finns kvar, uppe på den branta kullen. Men det kan vara klokt att boka bord.

Från terrassen kan du titta ner längs Rue Lepics branta backe, mot huset där Vincent van Goghs bror Theo bodde, då Renoir målade i folkvimlet. Och dit Vincent flyttade in, några år senare. Men det är en annan historia ...

2. 1877 Claude Monet GARE ST LAZARE

Musée d’Orsay, Paris

Claude Monet bor ute på landet, vid Seines vackra stränder. Då han reser in till stan är det hit han kommer. Till den nojsiga och rökiga Gare Saint-Lazare. En dag då tåget rullar in under Pont de l’Europe föds idén som ska bli ett centralt kapitel i konstens historia.

– Jag ska måla en hel serie. Det får bli tio-tolv tavlor med tåg, som rullar in mot stoppbommen.

Monet ställer sig på perrongen, kastar ner bakgrundens byggnader i rasande fart, och börjar sedan ägna sig åt det viktiga. Stålkonstruktionerna och glaset. Reflexerna av solljus på räls och syllar. – Och röken! Röken som sveper in passagerare och vagnar, lok och lyktor, i mjuka emballage.

En av kritikerna på den tredje impressionistutställningen meddelar att: ”Det var inte möjligt att se tavlorna runt omkring, på grund av all rök från herr Monets järnvägsstation!”

3. 1879 Paul Cézanne BRON VID MAINCY

Musée d’Orsay, Paris

Renoir börjar vid denna tid släppas in i de rikas salonger. Han har slagit sig på porträtt, och det blir hans biljett till berömmelse.

I de här kretsarna diskuteras gärna konst. När Renoir har lyssnat till samtalen om den ena och den andra, kläcker han ur sig: – Jovisst. Ändå Cézanne? Då blir det tyst. Bara ett par suckar hörs. Någon skakar energiskt på huvudet.

Det visar vilken position den hopplösa målaren från Aix har. Hans klumpiga bilder är ju förfärliga ...

Dessutom är det känt att han lever på månadspeng från sin pappa. Och inte vågar berätta därhemma att han har älskarinna och barn i Paris!

Tjurskalligt tampas han med sina tavlor. Den enda som trott på Cézanne i alla dessa år av grova streck är Camille Pissarro.

Men nu har också Renoir fått upp ögonen. För detta är året då Cézanne, mot alla odds, börjar få till det – kanske har denna säregna man hittat fram till ett helt eget språk?

Det är fortfarande enkla, kraftfulla linjer. Men nu lättar han upp det med att för första gången låta det djupgröna samsas med det beige-orangea.

– Ser man på, muttrar herr Cézanne. – De där passar ju bra ihop.