Förintelsen för de yngsta
I dag firas 75-årsdagen av segerdagen efter andra världskrigets slut i Europa. Men hur kan de yngsta lära sig om krigets ohyggliga historia?
Då Förintelseöverlevaren Hédi Fried besökt skolor och berättat om sin barndom har många barn velat veta hur det gick för hunden Bodri, som hon hade före kriget. Bodri har därför fått en viktig roll i den barnbok som Fried gett ut i samarbete med illustratören Stina Wirsén.
Det är viktigt att också de yngsta läsarna får ta del av böcker om Förintelsen, skriver litteraturprofessorn Bo Pettersson.
I skolan – kanske först på högstadiet – lär man sig om andra världskriget. Men i det skedet kan de unga redan ha stött på historieförfalskare som i Robert Faurissons efterföljd talar vackert om nazismen och sprider lögner om att det inte förekommit någon Förintelse. Barn borde alltså gärna få veta något om andra världskriget redan tidigare.
Förintelseöverlevaren, författaren och psykologen Hédi Fried (född 1924) har länge åkt runt i skolor i Sverige och berättat om sina upplevelser av koncentrations- och förintelselägren Bergen-Belsen i Tyskland och Auschwitz i Polen. Hon har också skrivit om dem i böcker för vuxna. Mest bekanta är väl hennes självbiografiska Skärvor av ett liv. Vägen till och från Auschwitz (1992) och den August-nominerade Frågor jag fått om Förintelsen (2017).
I en intervju med Elin Swedenmark (HBL 21.1.2019) noterade Fried att hon i trettio år funderat över hur hon kunde skriva om sin ohyggliga barndom för mindre barn, eftersom hon tycker att det inte finns någon åldersgräns att berätta om Förintelsen. ”Barn förstår redan tidigt, redan innan de förstår att de förstått”, sade hon. Men trots allt visste hon inte hur hon skulle beskriva den för de minsta.
Med hunden i fokus
Förra året kom äntligen Frieds bok för barn, Historien om Bodri. Då Fried i skolor talar om sin barndom vill barn ofta veta hur det gick för hunden Bodri hon hade före kriget – och hon valde alltså att fokusera på Bodri och på flickan (hon själv) och systern Livia som sköter den. Så kan man alltså också i en barnbok skriva självbiografisk fiktion om verkligt svåra saker.
På det första uppslaget ser man till vänster Stina Wirséns teckning av systrarna och Bodri och till höger ett svartvitt fotografi på systrarna och deras föräldrar med texten: ”Jag heter Hédi, jag ska berätta om min barndom. Om hur jag var ett lyckligt barn i en lycklig stad [Sighet i dåvarande Ungern, nu Rumänien Skrib. anm.]. Det som hände sen är svårt att berätta och svårt att lyssna på. Jag vill ändå berätta och jag vill att du lyssnar. För vi människor kan göra så mycket ont, men också mycket gott. Vi har alla ett val, vi kan välja det goda.”
Som högläsningsbok står det alltså klart från början att boken baserar sig på fakta, den riktiga Hédis liv, även om bokens sista uppslag framhåller att författaren och illustratören gjort smärre ändringar så att berättelsen är mera allmängiltig. Hédi leker först med vännen Marika som också har en hund, och den enda skillnaden mellan dem är inte så viktig: den ena går i synagoga, den andra i kyrka. Men ur radion skriker en mustaschprydd man mot en lila fond av vattenfärg med bläckplumpar. Det är verkningsfullt, men kanske inte för skrämmande för små barn.
Det är alltså mot en lycklig fond med vissa hotfulla element som Hédis och Livias fortsatta liv beskrivs: hur de skiljs från föräldrarna och Bodri, rakas skalliga och ses utmärglade bakom taggtråd – bara för att de är judar. Och det sägs att ”många, många människor dödades … bara för att Hitler hade bestämt att de skulle dö”.
Men systrarna överlever och träffar Bodri igen: ”Vi är här och vi berättar om det som hänt för alla. / Så att det aldrig skall hända igen.” Nu visas flickorna på vänster sida hålögda och tärda i gråa kåpor och på höger sida i vackra klänningar – och alla fyra ser med allvar i blicken rakt mot läsaren. Moralen tycks vara: Hur kan någon vara så elak mot små barn?
Så här skickligt skildrar alltså Fried och Wirsén Förintelsens historia så att den inte blir för chockerande för barn som tittar på bilder då en trygg vuxen läser den kusliga boken. Wirséns teckningar varierar stilfullt mellan olika färger – både glada och lite ruskiga – så att det inte blir för obehagligt. När barn, kanske redan före skolåldern, får uppleva denna bok, så kanske de blir immuna mot förenklade eller förvanskade tolkningar.
Förintelsen som seriebok
Vad gör man då med ungdomar? Visst får de läsa om andra världskriget och Förintelsen i skolan, men det kan lätt bli en uppräkning av invasioner, fältslag och ofattbara siffror, såsom sex miljoner judar dödade i koncentrations- och förintelseläger.
Jessica Bab Bonde och Peter Bergting tyckte att det behövdes något annat, i ord och bild. Bonde intervjuade sex förintelseöverlevare i Sverige och skapade häromåret serieboken Vi kommer snart hem igen med Bergting som illustratör. De intervjuade – fyra kvinnor, däribland Hédi Frieds yngre syster Livia Fränkel, och två män – berättar rättframt om sina upplevelser och varje berättelse avslutas med en faktaruta om hur det gått för dem. Eftersom alla är överlevare är slutet mer eller mindre lyckligt, precis som i Historien om Bodri. Det gör kanske att man som läsare bättre orkar ta till sig de hemska händelserna och teckningarna.
Också här får man i flera berättelser en inblick i tiden före interneringen, så kontrasten är slående. Bergtings teckningar återges i en till sex rutor per sida, det vill säga de varierar men tricksar inte med serieformatet. Officerarnas och soldaternas ögon syns aldrig, men några teckningar av högar av döda kroppar och massgravar talar sitt tydliga språk. Och allt är alltså baserat på ögonvittnesskildringar. Livia Fränkels version av sina och systerns upplevelser är förståeligt nog betydligt mer frispråkig än den som återges i Historien om Bodri.
Med undantag av faktarutornas
illustrationer ser huvudpersonerna sällan rakt mot läsaren: de verkar för hungriga och utmattade för att förmå göra det. Texten sentimentaliserar inte: efter frigivningen råkar Emerich Roth se sig i en spegel: ”JAG SÅG ETT SKELETT MED LEVANDE ÖGON. JAG VAR 21 ÅR, 175 CM LÅNG OCH VÄGDE 34 KILO”.
Det märkligaste som kommer fram i faktarutorna är hur alla sex intervjuade förmått leva med sitt hemska förflutna. Bara Elisabeth Masur säger att hon visserligen varit lycklig, men ”aldrig känt sig som en hel människa”. Boken gör det också tydligt hur länge det tog innan överlevarna kunde börja leva ett vanligt och för det mesta framgångsrikt liv. Att så många av Förintelsens överlevare kunnat leva med sitt förflutna och till och med göra så mycket gott i samhället upphör aldrig att förvåna mig.
Titeln Vi kommer snart hem igen är gripande för den pekar på en aningslös tro på att allt snart blir bra och att man kommer hem. Det gjorde ingen av de sex: alla emigrerade till Sverige och började om i en ny kultur på ett nytt språk.
Det som gör boken ännu angelägnare är att den efter berättelserna innehåller andra världskrigets kronologi, en ordlista, en karta och webbplatser för mer information. Jag lärde mig bland annat att det redan under 1930-talet stiftades över 400 lagar som begränsade judarnas rättigheter i Tyskland. Så allt var väl förberett för Kristallnatten i november 1938, den första stora räden mot judarna – och för Förintelsen.
Vad litteraturen kan göra
Men vart ska man gå sedan, om man vill läsa mer? Förstås kan man läsa Anne Franks dagbok om allt som föregick Förintelsen i en ung tonårings liv och förundra sig över att hon trots allt inte miste sin tro på det goda i människan.
Primo Levis Är detta en människa? och Elie Wiesels Natten är viktiga och läsvärda förintelsememoarer. En utmärkt allåldersbok är också australiern Markus Zusaks Boktjuven, där Döden berättar om den lilla flickan Liesel, som räddar böcker i Nazityskland. Den som kan läsa dess slut utan att ögonen tåras är verkligen hårdhudad.
Nu kanske någon undrar vad Förintelsen och böcker om den har att göra med segerdagen. Om mitt svar inte är uppenbart ännu, så kommer det här: Segerdagen är inte värt ett dyft om minnet av de grymheter som gjorde kriget oundvikligt inte förs vidare till kommande generationer. Och mest oskyldiga av krigets offer var de som led under Förintelsen.
”Så att det aldrig skall hända igen” – i någon form. Därför måste vi lära våra barn historia, kanske först genom att prata om hur elak människan kan vara och läsa om det i skönlitteratur. Utan sådan vaccinering kan de vara mottagliga för historieförfalskningens potentiellt dödliga smitta. Men tro inte att litteraturen kan göra under: Joseph Goebbels disputerade i tysk litteratur och Faurisson var professor i fransk litteratur.