Blivande Hankendoktor vill veta hur städer sköter katastrofer
– Offra inte allt för att rädda systemet om det inte tjänar människorna. Det säger Eija Meriläinen som forskar i hur städer agerar under katastrofer.
Eija Meriläinen har tillbringat tid i samhällen efter att de drabbats av katastrofer. Först på Nya Zeeland efter jordbävningarna i Canterbury och Christchurch och sedan i Chile efter branden i staden Valparaíso.
På fredag disputerar hon på Hanken och hennes avhandling handlar om hur städer hanterar katastrofer. Speciellt har hon spetsat in sig på ordet ”resiliens” som blivit trendigt bland experter inom urbana katastrofer. Resiliens betyder återhämtningsförmåga.
Meriläinen är speciellt intresserad av hur resiliens påverkar vilken politik som förs i en stad under en katastrof och efter den.
Hon tar avstamp i Valparaísobranden 2014. Den tog livet av 15 personer och förstörde 2 500 hem. Efter branden blev 11 000 människor hemlösa.
När en stad drabbas av en katastrof, låt oss säga en stor brand eller en jordbävning, innebär resiliens hur bra staden klarar av att studsa tillbaka till tiden före katastrofen.
– Visionen var att staden skulle vara säker för alla. Samtidigt väntades de som förlorade sina hem att studsa tillbaka tack vare sin egen sociala kapacitet. Men vem klarar av att återvända till hur det var tidigare om de förlorat sitt hem och kanske befinner sig i en skuldspiral?
I Valparaíso drabbade branden invånare i de informella bosättningarna – kåkstäderna.
– Det var människor som inte hade råd att köpa mark och inte kunde registrera sina hus. Därför kunde de heller inte påverka politiken.
Katrina, tsunamin, Turkiet
I Chile är skillnaderna mellan rika och fattiga stora. Under kolonialismen förlorade ursprungsbefolkningen sin mark och hade inte så många andra val än att flytta till städerna.
– Det ligger strukturella orsaker bakom att människorna inte äger marken.
I Valparaísos informella bosättningar saknar invånarna adresser och lever i bostäder byggda av billigt material.
– Efter branden hade de som förlorat sina hem inte samma rättigheter att återvända. I värsta fall tvingades de flytta från de stadsdelar de bott och där deras stödnätverk fanns.
Meriläinen radar upp några liknande exempel ur den moderna katastrofhistorien. Exempelvis drabbade orkanen Katrina i USA i synnerhet fattiga svarta amerikaner. Under tsunamin i Thailand 2004 använde myndigheterna tsunamin som ett tillfälle att deportera burmesiska migranter som jobbade med bland annat fiske. Turkiet har använt risken för ett jordskred som ett svepskäl för att riva låginkomsttagande kurdiska migranters bosättningar i staden Ismir.
Tanken om resiliens används mycket inom katastrofhantering, också bland stora liberala stiftelser som Rockefeller Foundation.
– Begreppet resiliens har kritiserats för att inte ta itu med grundorsakerna till att de marginaliserade människorna är de som lider mest. Enligt min forskning blir det här särskilt synligt när det gäller urban resiliens.
Enligt Meriläinen är problemet att staden ofta byggs med ekonomin och de mäktiga aktörerna i åtanke. De marginaliserade medlemmarna i samhället drabbas värst och förväntas återhämta sig på egen hand.
– Det är fel att utgå från att en chock alltid kommer utifrån. Visst är en översvämning eller en jordbävning ett naturfenomen. Men varför har man inte byggt ut infrasystemet också i de fattiga områdena, så att de kan klara av en naturkatastrof?
”Offra inte allt för systemet”
Eija Meriläinen understryker att hon undersökt plötsliga katastrofer i form av bränder och jordbävningar. Deras händelseförlopp är snabbt, även om den sociala inverkan pågår länge. Hon har inte undersökt pandemier, som den världen befinner sig i just nu. Hon gör ändå en iakttagelse om flygbranschen.
– Tanken var från början att de behöver räddas på grund av landets ekonomi. En del har frågat sig om det hade varit bättre att stödja dem som blir arbetslösa. Man tänker inte nödvändigtvis på arbetstagarnas välbefinnande nu och i framtiden.
Och på om resurserna borde läggas på kommunikationsmedel som ger mindre utsläpp.
Meriläinen understryker att hon inte menar att företag inte skulle behöva räddas, men att fokus också behöver vara på välbefinnandet.
– Under finanskrisen 2008 räddades bankerna men väldigt många amerikaner förlorade sina hem. Man tänker att ekonomin behöver räddas för att folk lider, men i det här fallet ledde det till att folk ändå lider. Man borde inte offra allt för att rädda systemet om det inte tjänar människorna.
Eija Meriläinen har en hälsning till beslutsfattarna under coronapandemin.
– Gör lösningarna så rättvisa som möjligt. Jag hoppas att solidariteten ökar både mellan geografiska områden och mellan branscher i samhället. Även om Finland inte lider mest av klimatförändringens konsekvenser så kunde man mot bakgrund av covid-19 se till att Finland inte bidrar till att den ökar.
Meriläinen hänvisar till en krönika som den indiska samhällsaktivisten och författaren Arundhati Roy publicerade i Financial Times nyligen. Roy skriver:
Historiskt har pandemier tvingat människor att bryta med det förflutna och föreställa sin värld på nytt. Den här (pandemin) är inte annorlunda. ... Vi kan välja att gå genom den och samtidigt släpa våra kadaver av fördomar och hat, vår girighet, vår databank och döda idéer, våra döda floder och rökiga skyar bakom oss. Eller så kan vi gå genom den lätt, med lite bagage och redo att föreställa oss en ny värld. Och redo att kämpa för den.
Varför har man inte byggt ut infrasystemet också i de fattiga områdena, så att de kan klara av en naturkatastrof?