Coronaepidemin visar på vikten av vetenskapsbaserat beslutsfattande

Aldrig tidigare har jag upplevt en debatt om vetenskap av det slag som nu pågår på olika sociala medier, tidningarnas insändarsidor och i tv-debatterna om kvällarna. Det är välkommet, det är viktigt och det är helt förståeligt, i och med att coronaepidemin verkligen angår oss alla och de beslut som regeringen fattar har enorm betydelse för folks utkomst, jobb, näringslivsverksamhet och hälsa.

Coronaepidemin har redan nu lärt oss vikten av vetenskapsbaserat beslutsfattande. Ingen politisk beslutsfattare eller regering ska någonsin kunna ha så stor makt att den kan stänga alla skolor eller alla restauranger i hela landet enligt dess egna politiska åsikt. Denna typ av beslut är juridiskt strikt bundna till kravet på att de är absolut nödvändiga för att begränsa spridningen av epidemin, och det är inte politiker utan uttryckligen vetenskapliga experter som avgör vad som är nödvändigt.

När statsminister Sanna Marin eller jag har försökt förklara hur Institutet för hälsa och välfärd THL:s rekommendationer samt grundlagen påverkar de beslut som regeringen fattar, har vi ibland blivit beskyllda för att gömma oss bakom ryggarna på experter. Det gör vi inte, utan kraven på vetenskaplig expertis och grundlagsenlighet är det som gör Finland till den rättsstat den är. Regeringen ska aldrig ha diktatorisk politisk makt, inte ens i undantagstillstånd.

Däremot är det viktigt att förstå att ingen vetenskap är helt exakt. Öppenhet i fråga om de modeller och antaganden som används, brett samarbete och internationella kontakter är livsviktiga för forskningen och vetenskapen. Så är fallet speciellt när det gäller ett nytt virus som coronaviruset som man hela tiden lär sig nytt om hur det beter sig, utifrån forskning i olika länder. Regeringen fattade som en del av sitt principbeslut att lätta begränsningar, även beslut om att allt material och alla modeller som det är möjligt att publicera även ska offentliggöras. Genom det kan man möjliggöra en öppen vetenskaplig debatt om de antaganden som modellerna och rekommendationerna baserar sig på.

De personer som nu arbetar inom till exempel Institutet för hälsa för välfärd har under hela coronakrisen arbetat under en enormt hård press. Det känns därför absurt när en kolumnist i Ilta-Sanomat kritiserar THL:s chef Mika Salminen därför att han synts i offentligheten en hel del – för att han inte är folkvald! Vill vi verkligen leva i ett land där ledarna för våra oberoende forskningsinstitut skulle bli valda på basen av politiska mandat, i stället för sina vetenskapliga åstadkommanden?

Till syvende och sist hoppas jag att alla vi som nu ivrigt debatterar epidemiologi och kräver mer och snabbare svar av bland annat just Institutet för hälsa och välfärd, även skulle komma ihåg att vetenskapen behöver resurser. Den behöver resurser för forskning, resurser för kommunikation, resurser för förvaltning. Institutet för hälsa och välfärd hör i stället till de aktörer som drabbats extremt hårt av de nedskärningar som gjorts av olika regeringar under 2010-talet. Samarbetsförhandling efter samarbetsförhandling ledde till att över 400 arbetstagare fick gå, då staten skar ner i finansieringen för sådan forskning som hela samhället nu är akut beroende av.

Senast nu borde alla ha insett hur kortsiktiga de besluten var.

”Regeringen ska aldrig ha diktatorisk politisk makt, inte ens i undantagstillstånd.”