Ex-gangster försöker hålla unga borta från kriminalitet
Toni Tuunainen var Sveriges mest eftersökta rånare för 17 år sedan efter ett misslyckat rån mot en värdetransport. I nio år har han tjänat sina pengar hederligt. I fem år har han jobbat för att förhindra unga att bli kriminella. Här är hans berättelse.
Toni Tuunainen var tidigare en yrkesbrottsling. Han gjorde inbrott, rånade och stal under tio år, från och med att han var 19 tills han fyllde 29. Då skulle han göra den sista stöten eller kanske en serie av sista stötar för att kunna sluta på topp.
– Men som så många gånger när man tänker att det här är sista rånet eller sista stöten, så där som i filmerna, så går det snett, konstaterar Toni Tuunainen lakoniskt och ler snett.
För att försöka förstå varför det gick som det gick måste vi förflytta oss till Rovaniemi där Tonis mor har beslutat att hon och den treåriga sonen ska flytta till Stockholm för en nystart. Hon har blivit gravid alldeles för ung, har skiljt sig från sin man, hennes far har dött och en dag lämnar hon sin mor och resten av familjen. Flyttlasset går först till Fisksätra och lite senare till Norsborg i Botkyrka strax söder om Skärholmen. Förorten. Det som en del kallar betongen.
– Jag har levt i utanförskap största delen av mitt liv, säger han.
Det är ingen förklaring, ingen ursäkt utan bara ett konstaterande. Bakgrunden är en trasig barndom. I sex år, tills han var nio, såg han sin styvfar misshandla modern. Tuunainen var språkligt isolerad eftersom han gick i finsk grundskola och umgicks nästan uteslutande med andra som talade finska.
– De invandrargrupper som gick i svensk skola hade det lättare att bli integrerade. Många säger ju att Sverige och Finland är grannländer men språket är ju helt annat. Och språket är ju väldigt viktigt för att komma in i olika gemenskaper, arbetslivet och andra sammanhang.
Han påpekar att det gick bra för många som hade samma skolbakgrund som han. Själv började han snatta, övergick till mindre brottslighet och utvecklades sedan till en fullfjädrad rånare. En kriminell.
– Det är ju så många faktorer som spelar in, som hemförhållanden. Jag hade dålig självkänsla och det blev inte bättre av att jag hade det jobbigt hemma.
När Toni Tuunainen var äldre begick styvpappan självmord.
Pendeltåg 40 rullar sakta ut från Stockholms centralstation mot Södertälje. Efter Stockholm södra är det åtta stationer till Rönninge, halvvägs till Södertälje.
Toni Tuunainen sitter tillbakalutad på sin stol i ett mötesrum i Rönninge gymnasium. Skolan är tom eftersom gymnasieeleverna i Sverige jobbar på distans på grund av coronaviruset. Något som Tuunainen ur sitt perspektiv inte är helt nöjd med.
De elever som behöver hans stöd orkar ibland inte dyka upp till de överenskomna mötena. Det hände den dag vi träffades. Sedan januari jobbar nämligen Tuunainen som ett stöd för lärarna i skolan, främst med unga pojkar från Södertälje. Ungdomar som är på väg att bli kriminella.
– På det sättet kan jag ju förstå invandrare, även de som är andra eller tredje generationen. Det är ju ett visst motstånd när man kommer från de här utanförskapsområdena, förorterna. Det är ju parallellsamhällen, ett helt annat liv än i ”normala Sverige”. Jag vet ju hur det ser ut och jag vet att man måste kämpa lite mer om man kommer därifrån.
Bomber och automatvapen
I Sverige pågår en obehaglig uppåtgående trend. Antalet fall av dödligt våld, främst dödsskjutningar har ökat kraftigt under de senaste åren. Enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, är det främst bland unga män 18–24 år som användningen av dödligt våld ökar. ”Vid denna typ av dödligt våld har såväl offer som gärningspersoner blivit yngre, och automatvapen och andra skjutvapen används oftare jämfört med tidigare”, skriver Brå i en rapport som har rubriken Dödligt våld i den kriminella miljön 2005–2017.
Toni Tuunainen säger att han känner till unga i tidiga tonåren som har velat skjuta någon till döds för att visa vad de kan för gängen och deras ledare eftersom full straffskala inte träder i kraft före gärningsmannen har fyllt 21.
Ett annat nytt kriminellt fenomen som har drabbat Sverige är sprängningarna. Bara i fjol skedde 257 sprängningar enligt Brås statistik, det kallas allmänfarlig ödeläggelse genom sprängning. Året innan var det drygt 160 liknande fall där man avhänder sprängämnen för att lösa konflikter. I år exploderade en hemmagjord laddning på Östermalm i Stockholm i januari och en vecka senare detonerades två i Husby och Kista. Den här veckan presenterade inrikesminister Mikael Damberg (Socialdemokrat) tillsammans med branscher som använder sprängämnen sina förslag till hur man ska undvika att dynamit och annat sprängstoff inte ska hamna i händerna på kriminella.
Toni Tuunainen är orolig över utvecklingen.
– Det har blivit mycket värre. Senast läste jag en rapport som tog fasta på den pågående pandemin och operation Rimfrost som polisen har just nu. Polisen har beslagtagit närmare 600 vapen, de har lagfört en
del kriminella. Men skjutningarna och sprängningarna ökar. Enligt mig beror det på att nyrekryteringarna ökar, det är så många som vill bli kriminella och de här parallellsamhällena växer. Det finns folkgrupper som inte ens har en vilja att tillhöra Sverige. En del växer upp i familjer där man från början lär sig att leva ett destruktivt liv och utnyttja systemet. Det har blivit en mentalitet mer eller mindre. Det är ju inte så att hela förorten är destruktiv utan majoriteten jobbar och fungerar, men där de här unga vistas finns det hat till exempel mot polisen, mot samhället, lika mycket som samhället har fördomar mot dem. De här klyftorna växer och i och med att de gör det och antalet unga som hamnar snett ökar så är det ganska enkelt att se att den sociala otryggheten ökar. Det ser inte bra ut inför framtiden. De här inslagen med sprängningar och sånt det är nya fenomen. Det är människor som kommer från andra länder, man har börjat anamma de här metoderna. Sverige är ett av de länder där det sker mest sprängningar trots att det råder fred.
Det sista rånet
Vi är tillbaka till år 2003. Tuunainen är 29 år. Det är nu den sista stöten eller åtminstone den sista stöten av en rad sista stötar ska ske. För 17 år sedan rånade han och hans kompanjoner en värdetransport i Bräkne Hoby, en liten ort i Blekinge. Polisen var ligan på spåren och när de höll på att bryta sig in där pengarna förvarades besköts de med automatvapen, en av rånarna sköts ihjäl och dog och rånarna flydde. Eller med hans egna ord:
– Ja, det misslyckades. Jag var 29 år, mer eller mindre helt utbränd redan. I och med allt som hade följt med från uppväxten, det var väldigt destruktivt, väldigt stressigt, ett väldigt energikrävande liv på något sätt.
Skjutningarna och sprängningarna ökar. Enligt mig beror det på att nyrekryteringen ökar, det är så många som vill bli kriminella och de här parallellsamhällena växer.
– Jag förstod ju att det var den här livsstilen och de här miljöerna. Jag kände att jag inte hör hit egentligen men det var bara där jag fungerade. Där bestämde jag mig utan att säga något till mina kamrater, jag visste att jag skulle få mellan tre och fem miljoner kronor (280 000–470 000 euro), mycket pengar 2003.
Ligan fick ett tips om att polisen spanade på dem. Därför beslöt de sig för att skjuta upp rånet.
– Vi upptäckte poliserna flera månader innan rånet skedde. Då kom vi överens om att vi skulle ligga lågt för att allt var färdig planerat. Det var så lätt att det var som en straffspark utan målvakt. Vi hade så mycket kunskap om hur värdetransporten är konstruerad, deras säkerhetssystem och sådant. Vi hittade fabriken där bilarna tillverkas i skogen och vi besökte den. Om alla hade följt den här planen som vi kom överens om, att inte göra någonting så att polisen tappar intresset för oss och inte fortsätter spana på oss så hade det rånet lyckats. Sen hade vi säkert blivit misstänkta efteråt men då hade det blivit mycket svårare att få oss fällda.
Efter flykten när Tuunainen befann sig på ett hotell i Stockholm såg han sitt ansikte på en kvällstidnings löpsedel, tog kontakt med en advokat och överlämnade sig till polisen. Medan han satt i häktet fick han läsa förundersökningen som också innehöll spaningsrapporter där det framgick att hans kumpaner hade fortsatt att följa värdetransporter runtom i landet vilket i sin tur hade lett till att polisen hade intresserat sig för dem.
Om rånet hade gått vägen är han trots att han kände sig utbränd och stressad inte alls säker på att det hade varit den sista stöten.
– Det var ju ganska lätt att genomföra det där rånet. Jag sa ju inte till mina kumpaner att jag hade tänkt sluta eller skulle sluta. Men det fanns ju en plan att vi skulle utföra flera rån efter varandra. Eftersom vi kände till de här svagheterna och kunde systemen. Det här första var ett sånt som låg geografiskt väldigt avsides och där skulle vi ha god tid. Nästa skulle vi kanske ha varit lite fräckare och utfört det närmare Stockholm eller närmare någon annan storstad. Vi kanske skulle ha gjort tre–fyra rån så att alla skulle ha fått 10–20 miljoner. Så var snacket sinsemellan. Jag tänkte att, eftersom jag var så slut, det räcker nu. Men sen vet man ju inte, efter ett lyckat jobb, lite vila, så kanske man hade varit tillbaka, säger han och skrattar högt.
– Många fastnar ju i den livsstilen. Det är samma med dem som säljer narkotika i dag som har enormt mycket pengar.
”Ramar och kramar”
När det gäller de klyftor som finns i dagens samhälle tror Tuunainen att de ändå kan överbryggas.
– Ja, man måste våga närma sig. Människor måste våga mötas. I Sverige är vi ju väldigt hjälpsamma när det gäller flyktingpolitiken men man integrerar dem inte. Det måste finnas något ordentligt och rejält från dag ett där man ser till att människor kommer in i samhället. Det ska inte vara så att man blir bidragsberoende och hamnar i utanförskap. Det säger sig självt, det är destruktivt. Man måste ta hand om människorna hela vägen och det innebär att man ställer krav, via krav får man möjligheter. Det är hård kärlek och mjuk kärlek, ramar och kramar och alla de här uttrycken. Människor måste ha respekt och inte se Sverige som något slags mjölkko utan alla måste bidra. Sen om man har ohälsa och trauman så är det en annan sak. Men man har ju skapat de här områdena. Jag hör ofta att ”politikerna är dumma i huvet”, det tror jag inte alls på. Det finns ett slags bristande intresse och man tror att det ska se ut så här helt enkelt. Skulle man vilja rätta till det här så skulle det gå att göra. Det är rättsväsendets sak att göra det men då skulle man garanterat kunna minska brottsligheten enormt mycket. Samtidigt ska man komma ihåg att kriminalitet alltid kommer att finnas i viss mån, men inte i den här mängden. Det är oroväckande, väldigt oroväckande det vi ser nu.
I Sverige var det tidigare de kriminella mc-gängen som stod för stora delar av den brottsligheten. Det stämmer inte längre.
– Här i Sverige ser man att mcgängen har backat undan, det går inte att resonera med ”vildarna” från förorten.
Det är narkotikamarknaden som är så lukrativ. Enligt Tuunainen uppskattas den vara värd upp till fem miljarder kronor per år. Han ger ett exempel på hur det kan gå till i förorten.
– Ofta finns det några äldre som bestämmer vilka som säljer. ”Du får sälja där men då måste du hämta från rätt grossist”. Där uppstår ofta konflikterna. Vem får sälja och vem får inte. Även polisen startar konflikter när de beslagtar narkotikapartier som någon måste betala för. Polisen har många gånger sagt att ”när vi ingriper så startar vi en konflikt”. Den kan ibland bli dödlig.
Skärpta straff och kronvittnen
I september offentliggjorde den svenska regeringen det så kallade 34-punktsprogrammet som är förslag till åtgärder mot gängkriminaliteten. Målet är att intensifiera kampen mot det grova våldet och nyrekryteringen till gäng- och nätverksmiljöer. Bland annat har polisen i april fått tillstånd att använda hemlig dataavläsning när det finns misstanke om grova brott. Andra exempel på åtgärder som utreds är anonyma vittnen, mer tvångsåtgärder mot unga och skärpta straff för de som drar in unga i kriminalitet. Och så kallade kronvittnen som innebär att kriminella kan få ett lindrigare straff om de vittnar mot medbrottslingar.
Efter det misslyckade värdetransportrånet dömdes Toni Tuunainen till fängelse. Han satt av stora delar av straffet och när han muckade var det inte ånger han kände utan revanschlusta.
– Jag blev frigiven 2007, jag satt 3 år och 9 månader. Från 2003 till 2007. Självklart förändras man där också. Man kan ju säga att det är som en lång militärtjänst. Sen har man ju framför allt tid att reflektera eftersom allt stannar upp. Jag hade också tid att vila. Sen när jag kom ut 2007 var jag ju revanschsugen.
– Jag klarade inte av att sluta med ett misslyckande. Det är surt att ge upp en karriär med ett misslyckande så jag fortsatte ett tag när jag kom ut i april 2007. Men det handlade om bedrägerier och annan slags brottslighet. Och några enstaka inbrott när man fick lite tips och sådant. Jag märkte snabbt att jag kommer att fastna i samma härva och att utmattningen började komma tillbaka.
”Jag kommer hem i natt”
Den stora förändringen kom på långfredagen 2009. Då gick Tuunainen och hans vänner ut för att festa och det sista han sa till sin sambo var ”jag kommer hem i natt så att vi kan fira påskhelgen tillsammans”. Efter att krogkvällen urartade i ett slagsmål på ett lokalt etablissemang i Hallunda fann han sig i häktet där han satt en månad och dömdes senare till fem månader fängelse. Den domen mildrades i hovrätten till tre månader vilket betydde att han skulle sitta av en månad.
– I december 2010 fick jag ett brev från kriminalvården där det stod att jag ska inställa mig på Anstalten Karlskoga den 19 december. Då tänkte jag, nu igen ska jag sitta över julen och nyåret. Jag kände att de medvetet kallar mig just nu. De kunde lika bra ha kallat mig 10 januari.
Det visade sig att Tuunainen hade möjlighet att få en elektronisk fotboja om han kan visa att han studerar eller jobbar. Han lyckades få jobb som tolk och arbetsledare hos en bekant som hade byggjobbare från Estland och Lettland. När månaden var slut och kriminalvården tog bort bojan insåg han att han gillade vad han höll på med.
– Då satt jag där och funderade att jag vill ju egentligen gå till jobbet i morgon också. Under den här månaden hände det någonting, jag fick rutiner, jag kom hem trött men jag hade inte tid för annat längre. Då fortsatte jag och efter ett tag började jag hitta egna jobb via nätverket som jag hade byggt upp. Jag använde hans företag till att fakturera, då fick jag lite extra för det. Så jag märkte att jag kan ju tjäna pengar lagligt, lite grått men ändå lagligt.
Inte en klasslärare
Han fortsatte med andra jobb inom servicebranschen men märkte att det var en sak som var ogjord. Han hade inte bearbetat sitt förflutna, sitt långa kriminella liv. Beslutet att börja jobba med människor fattade han för drygt fyra år sedan. Då fick han jobb som timanställd vid ett HVBboende. Det är ett slags institution i Sverige som inrättas för barn och ungdomar med problem. Tuunainen är kritisk till hur de fungerar eftersom de unga kan flyttas omkring lite vart som helst om de ställer till med problem.
– I mina ögon så uppfostrar man nya kunder till kriminalvården genom att flytta omkring oroliga unga från hem till hem. Eftersom man placerar dem i hem där det finns många ungdomar under samma tak. De lär känna andra blivande kriminella i hela landet. Till slut så är det fängelset som väntar.
Efter det har han jobbat på ett avhopparprojekt där man hjälper lite äldre kriminella att ta sig ur gäng eller kriminella nätverk. Och sedan januari är han alltså i Rönninge gymnasium.
– Jag är inte en klasslärare med 30 elever utan jag går runt och skapar kontakt, försöker skapa en relation. Sedan kommer de ner till mig och börjar prata. Och sen vet jag att nu har jag fått den här killen att börja öppna sig. Många gånger är det känslomässiga avstängt. Man ska ha den där hårda fasaden. När de börjar prata vet jag att nu kan jag hjälpa dem. Då lyssnar de också.
– Ja, det börjar ju oftast med att de blir nyfikna eftersom de vet vem jag är. De börjar oftast fråga om det kriminella. Det använder jag som ett sätt att skapa en relation. Jag lägger ju hela tiden till att det inte är något att sträva efter. I början vill de fråga praktiska grejer om hur man gör värdetransportrån. Det fungerar inte så längre, eftersom Sverige i stort sett är ett kontantlöst samhälle. Det finns inga värdetransporter att råna. Det är ingenting att satsa på.
Men då är kontakten skapad och klyftan kan överbyggas.
I mina ögon så uppfostrar man nya kunder till kriminalvården genom att flytta omkring oroliga unga från hem till hem.