Kantele möter minimalism i strålande debut
Lägg namnet Sarah Palu på minnet. Debutskivan har låtit vänta på sig, men är en imponerande sammansvetsad helhet, skriver Tove Djupsjöbacka.
Är begreppet ASMR-musik bekant, musik som framkallar en charmigt kittlande känsla av välbehag i kroppen? Finsk-franska Sarah Palus debutalbum Ikivirta är just sådan musik. Musiken är smeksam men stark, man mår helt enkelt bra av att lyssna till den.
Det här är en av de bästa debutskivor jag hört på länge. Det är tydligt att den låtit vänta på sig, eftersom låtarna är inspelade 2015–2018. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Numera görs många plattor väl snabbt – här finns gott om kött på benen och det märks att man gjort ett omsorgsfullt och genomtänkt arbete med helheten.
Att Palu har erfarenhet av kantelemeditationskonserter säger en del om plattans estetik, men musiken är mycket större än så – den sväller till episka bredder och bollar med flertalet instrument och breda ljudlandskap. Medproducenten Matias Tyni har en stor roll i det hela och hans klaviaturer backar upp Palus kantele och harpa skivan igenom. Bägge musikerna är bekanta från till exempel Viitasen Piia-ensemblen, vilket säger en del om att steget till popmusiken aldrig är långt borta.
Helheten viktigast
Skivan Ikivirta är framför allt en kompositionsskiva, som vilar mer på helhetsintrycket än till exempel enskilda starka musikerröster. De smälter in i helheten, som inte lider det minsta av att musiker kommer och går. Ibland är det lite stråkharpa, ibland dobro. Det här är alltså ingen bandskiva för en och samma instrumentkombination. Det närmaste man kommer ett band är Palus och Tynis samarbete med Miia Palomäki på dragspel och Minna Koskenlahti på slagverk, här skulle man ha en välfungerande kvartett. Den avslutande titellåten avslutar i en lite annorlunda värld, tydligt influerad av amerikansk minimalism.
De flesta låtarna är instrumentala, några sjungna ger välkommen variation. Också sången smälter stiligt in i helheten. Skivans mest minnesvärda låt är sången En silti ampunut, tolkad av Tero Pajunen och Maija Pokela, där kontrasten mellan den lyriska estetiken och laddade texten är rentav drabbande.