Hur klarar de funktionshindrade karantänen?

CORONAKARANTÄN Nu har de funktionshindrade i boendeenheter varit isolerade sedan den 13 mars. Åtta veckor är en lång tid för personer som inte kan röra sig (”bundna” i sina rullstolar) och som behöver hjälp i alla vardagliga sysslor.

I coronatider tröstar experter att ensam behöver ingen bli. Det finns Skype, det finns mobiltelefon och dessutom Facebook. Anhöriga får man träffa ute och snart kanske via ett plexiglas. Så att därutöver önska att få träffa sina boendekamrater i det gemensamma rummet är för mycket begärt! Och om någon har dött är också det utom hörhåll enligt tystnadsplikten. Inte ens ensam får man ”gå” och titta på tv i ”vardagsrummet” för då smittar coronaviruset!

Detta trots att det är helt möjligt enligt Social- och hälsovårdsministeriet att två och två med tillräckligt avstånd ordna träffar i det gemensamma utrymmet. För visst lindrar det ångesten att efter en lång tid se de andra på boendet och alldeles själv konstatera att coronaspöket inte har bosatt sig i vardagsrummet.

Hur mår dessa svårt funktionshindrade i slutet av året då restriktionerna fortfarande är i kraft? Hur får de tillbaka sina sociala färdigheter? Vågar de visa sig på gatan igen? Kanske de inte ens längre vill gå ut?

Någon har undrat varför sådana funktionshindrade som inte kan tala behöver träffa andra liknande. Inte kan de ju byta åsikter? Kommunikation sker ju inte enbart med ord! Mången funktionshindrad kan inte använda dator eller mobil på grund av gestaltningssvårigheter. Det finns mången som inte har anhöriga och vänner utanför boendet! Så med vem skall de skypa?

Hur går det sen med uteträffarna i november-decemberrusket? Ska de funktionshindrade då träffa sin anhöriga huttrande i regnet? Finns det inte risk för lunginflammation?

Coronaskyddad anhörig med ansiktsmask, skyddshandskar, skyddsdräkt och dessutom två meters avstånd har totalt besöksförbud.

Detta trots att den funktionshindrade bor på marknivå med ingång också via terrass och har eget kök och badrum och själv betalar sin hyra. Men plötsligt efter den 13 mars är inte den funktionshindrade sin egen bostads kung (såsom vi alla andra) för nu har hens bostad blivit vårdarnas arbetsutrymme! Det här har skriftligt meddelats till anhöriga. Är förresten anhöriga speciellt farliga? Kanske bär vi på en coronagen?

Psykologiedoktor Ingrid Tollgerd-Andersson skriver om coronarestriktionerna: ”Är det världen eller jag som blivit galen?”. CHRISTINA AF HäLLSTRöMKUOSMA handikappmor, sjukvårdslärare, specialiserad i psykiatrisk sjukvård, Esbo