När sommaren är över, var är vi då?

”Det paradoxala med viruset är alltså att vi i vår rädsla för döden börjat underskatta antalet människor som dör hela tiden, varje dag.”

När jag i månadsskiftet mellan januari och februari träffade min amerikanska vän var han förtvivlad. Att se honom förtvivlad var visserligen inte helt ovanligt. Den här gången var skälet bara det rakt motsatta än vanligt, inte galet mycket jobb, utan inga jobb alls.

Min vän är frilansjournalist och hade inte fått ett enda uppdrag under hela veckan. Vanligtvis hade han flera artiklar att skriva varje dag: för Wärtsilä, Kone, UPM, Stora Enso ... Vad hade hänt?

Det var ett första tecken men för otydligt för att tolkas rätt. Att nånting pågick i Wuhan visste vi, men det var Wuhan det. Här hemma hade Jörn Donner dött och det överskuggade allt. Jag undrade om min vän kanske slarvat och fått dåligt rykte – fast jag mycket väl visste att han är den pålitligaste av de pålitliga. Solen slocknar och månen går i moln långt innan han missar en deadline.

först en månad senare insåg jag att han drabbats av corona. Han hade blivit det första i Finland bosatta offret, den kinesiska kvinnan i Lappland var redan på väg hem. Min väns arbetsgivare var finska och svenska storbolag, alla med verksamhet i Kina. De hade alltså redan i januari insett att nånting var på tok, nånting så stort att de måste strypa också sina minsta utflöden av pengar, frilansjournalistens hundringar. Som när vattnet rörde sig utåt från stranden före flodvågen kommer.

Det officiella Finland, liksom resten av världen, ansåg ännu i slutet av februari att läget var under kontroll. Senare har man anklagat Kina för att ha hållit inne med uppgifter som förhindrade väst att inse situationens allvar, men inom våra storbolag såg man tidigt att läget var oroväckande. Alla känner ju till historien om vargen och ingen vill gå ut med falskt alarm, dessutom är alla på jordklotet optimister, hur skulle vi annars orka?

den 26 februari var jag i Stockholm och fick ett plötsligt samtal som med råge infriade mina samtliga förväntningar på dåliga nyheter. Resten av dagen var mot den bakgrunden överraskande neutral, men precis när jag lämnade hotellet stormade en jättegrupp kineser in och det kändes som att med nöd och näppe ha undkommit en stor fara.

Långt senare frågade jag en annan vän om hon visste hur många som statistiskt sett hade dött i hjärt- och kärlsjukdomar under samma tid som coronaviruset härjat i Finland. Siffrorna hade varje dag rapporterats med överdriven punktstorlek i Helsingin Sanomat, just då låg antalet dödsoffer strax över 70. Vännen föreslog 250 hjärtdöda – den riktiga siffran hade varit drygt 3 000.

Det paradoxala med viruset är alltså att vi i vår rädsla för döden börjat underskatta antalet människor som dör hela tiden, varje dag. Jag blev själv förvånad när jag kollade statistiken. Att fler dör i mars och april än i juni och juli är logiskt, men jag hade inte vetat att antalet döda i Finland ökar varje år (utom i år då totalantalet ser ut att minska). På 80-talet dog i medeltal drygt 40 000 personer per år, på 2010-talet är de över 50 000. Ungefär 4 700 i mars som är den farligaste månaden, omkring 4 000 i juli som är den minst farliga, 130–150 per dag alltså.

Jag undrar hur min vän ska klara sig, han har ingen släkt i Finland, ingen dagpeng, inga försäkringar. Jag hoppas rädslan går över och jag ser honom förtvivlad igen … så galet mycket jobb …