Paradoxen Jörn Donner
”Jörn drog dig till sig, men stötte ibland bort dig. Han behövde omväxling, tröttnade lätt.”
PäR STENBäCK
är minister.
Jörn gick bort och minnesprocessen uppsköts temporärt av pandemin. Nu har den tagit fart, med böcker och filmer på kommande. Han fick ingen traditionell nekrolog, men nog liknande publicitet som han genererade under fler än sjuttio år. De som kom i kontakt med Jörn har alla en personlig åsikt om mannen och fenomenet.
Så även jag. Som sommarvikarie på Borgåbladet 1962 fann jag hans två första böcker på vinden. Jörn hade vikarierat där 1951. Vi möttes i ”Sitsit”, ett tvprogram 1968 där Jörn gick tillrätta med finlandssvenskhetens spöke. Vänstermannen var den helsingforsiska kultursvensken, jag skulle företräda bygdesvenskheten. Men som politiker kom han att verka (mestadels) inom den svenska politiska samlingsrörelsen, Svenska folkpartiet.
Nordisk film förde oss samman på 1970-talet. Vi grundade biografkedjan Nordfilm, Jörn var styrelsemedlem, jag ordförande. Konkurser och svårfinansierade filmprojekt hade gjort kulturmannen ekonomimedveten. Senast efter Prag 1968 hade Jörn valt sida och lämnat vänsterradikalismen bakom sig. År 1984 skrev han på inträdeskontraktet till politiken, med mig som dörröppnare. Många inom SFP spådde: Han hoppar av när han invalts. Men Jörn bytte aldrig parti mitt i en period, nog däremellan.
Var Jörn alls politiker, hade han en egen ideologi? Jag är lika ambivalent som besvarare av frågan som Jörn var i sitt förhållande till det politiska hantverket. Han ansåg att inget parti motsvarade hans syn och han föraktade beslutsprocesserna. Ändå ville han, paradoxalt nog, vara med. Han framstod som sanningssägaren, men var alltid intresserad av makten, både som fenomen och för egen del – en annan paradox. Han ville bli kulturminister, men erbjöds en annan ministerpost och tackade nej.
Jag tror att Jörn hela livet var på jakt efter erkänsla, uppskattning och bekräftelse. Kanske berodde det på en ensam barndom. Han fick allt, i rikliga mängder. Han fick pris som författare, filmens Oscarsstatyett, professorstitel, blev generalkonsul och valdes till riksdagsledamot. Han var sitt eget oslagbara varumärke, ibland på dubiösa grunder. Paradoxen är att han ändå, alltför ofta, ansåg sig förbisedd.
Jörn ville bli ”en äventyrslysten resgalen journalist” (i boken med John Vikström). Han behövde inte uppleva det abrupta coronaresestoppet och kunde drömma sig bort till Trieste eller Beirut när sjukdomen plågade honom. Vi gjorde några minnesrika resor tillsammans: Längs Jenisejfloden i faderns fotspår, till det då fjärran Nya Zeeland. En gemensam vän lärde mig ”när du umgås med Jörn får du ta det goda med det onda”. Jörn drog dig till sig, men stötte ibland bort dig. Han behövde omväxling, tröttnade lätt.
Jörn talade om ”funktionell vänskap”. Många anser sig ha varit vän med honom, själv var han mera återhållsam. Men det fanns stunder av verklig själsfrändskap som är värda att minnas. Vad som än kommer att sägas om honom, rätt eller fel, kommer jag, trots alla hans motstridiga egenskaper och beteenden, att minnas honom som en ovanlig människa och vän som gick sin egen väg och som lämnar ett tomrum som inga pretendenter kan fylla.