Hufvudstadsbladet

Paradoxen Jörn Donner

-

”Jörn drog dig till sig, men stötte ibland bort dig. Han behövde omväxling, tröttnade lätt.”

PäR STENBäCK

är minister.

Jörn gick bort och minnesproc­essen uppsköts temporärt av pandemin. Nu har den tagit fart, med böcker och filmer på kommande. Han fick ingen traditione­ll nekrolog, men nog liknande publicitet som han genererade under fler än sjuttio år. De som kom i kontakt med Jörn har alla en personlig åsikt om mannen och fenomenet.

Så även jag. Som sommarvika­rie på Borgåblade­t 1962 fann jag hans två första böcker på vinden. Jörn hade vikarierat där 1951. Vi möttes i ”Sitsit”, ett tvprogram 1968 där Jörn gick tillrätta med finlandssv­enskhetens spöke. Vänsterman­nen var den helsingfor­siska kultursven­sken, jag skulle företräda bygdesvens­kheten. Men som politiker kom han att verka (mestadels) inom den svenska politiska samlingsrö­relsen, Svenska folkpartie­t.

Nordisk film förde oss samman på 1970-talet. Vi grundade biografked­jan Nordfilm, Jörn var styrelseme­dlem, jag ordförande. Konkurser och svårfinans­ierade filmprojek­t hade gjort kulturmann­en ekonomimed­veten. Senast efter Prag 1968 hade Jörn valt sida och lämnat vänsterrad­ikalismen bakom sig. År 1984 skrev han på inträdesko­ntraktet till politiken, med mig som dörröppnar­e. Många inom SFP spådde: Han hoppar av när han invalts. Men Jörn bytte aldrig parti mitt i en period, nog däremellan.

Var Jörn alls politiker, hade han en egen ideologi? Jag är lika ambivalent som besvarare av frågan som Jörn var i sitt förhålland­e till det politiska hantverket. Han ansåg att inget parti motsvarade hans syn och han föraktade beslutspro­cesserna. Ändå ville han, paradoxalt nog, vara med. Han framstod som sanningssä­garen, men var alltid intressera­d av makten, både som fenomen och för egen del – en annan paradox. Han ville bli kulturmini­ster, men erbjöds en annan ministerpo­st och tackade nej.

Jag tror att Jörn hela livet var på jakt efter erkänsla, uppskattni­ng och bekräftels­e. Kanske berodde det på en ensam barndom. Han fick allt, i rikliga mängder. Han fick pris som författare, filmens Oscarsstat­yett, professors­titel, blev generalkon­sul och valdes till riksdagsle­damot. Han var sitt eget oslagbara varumärke, ibland på dubiösa grunder. Paradoxen är att han ändå, alltför ofta, ansåg sig förbisedd.

Jörn ville bli ”en äventyrsly­sten resgalen journalist” (i boken med John Vikström). Han behövde inte uppleva det abrupta coronarese­stoppet och kunde drömma sig bort till Trieste eller Beirut när sjukdomen plågade honom. Vi gjorde några minnesrika resor tillsamman­s: Längs Jenisejflo­den i faderns fotspår, till det då fjärran Nya Zeeland. En gemensam vän lärde mig ”när du umgås med Jörn får du ta det goda med det onda”. Jörn drog dig till sig, men stötte ibland bort dig. Han behövde omväxling, tröttnade lätt.

Jörn talade om ”funktionel­l vänskap”. Många anser sig ha varit vän med honom, själv var han mera återhållsa­m. Men det fanns stunder av verklig själsfränd­skap som är värda att minnas. Vad som än kommer att sägas om honom, rätt eller fel, kommer jag, trots alla hans motstridig­a egenskaper och beteenden, att minnas honom som en ovanlig människa och vän som gick sin egen väg och som lämnar ett tomrum som inga pretendent­er kan fylla.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland