Din mobil gör mer nytta på havets botten än i din hand

I en totalitär samhällsordning är ledarnas uppgift att få folket att älska sin underkastelse. Aldous Huxley menade att det lyckas om man skapar en drog som ”är mindre skadlig och mer njutningsfull än gin och heroin”. Den lanserades 2006, och har sin glans

En smart person sa någon gång att smarttelefonen är som godis för vår hjärna.

Om jag får en skål med godis, tvekar jag inte. Jag trycker i mig som om godiset höll på att ta slut i världen. Om jag får en smarttelefon full med likes, hjärtan, smileys, bilder, memes, klipp ... det är klart jag glufsar i mig det med.

Då blir jag stressad, och stressen har ofta en följeslagare: ångesten.

Så när ångesten sköljer över mig vid läggdags, vad gör jag? Jo, trycker i mig ännu mer godis. Och mår ännu mer piss. Sover ännu sämre. Och är ännu mer sårbar för stress nästa dag.

Det är den onda spiral vi hamnar i, när vi tittar på skärmar många, många timmar varje dag. I snitt tre till fyra, visar forskning. Och den forskningen har gjorts innan coronapandemin.

Allt det här om hur skadliga skärmar är för våra hjärnor vet jag när jag sätter mig ned med en god vän på en restaurang i Stockholm i januari.

En vecka senare ska jag flytta till Helsingfors. Redan tidigare har jag tömt min lägenhet på allt, så när som på en stekpanna, tandborste, luftmadrass, pappers-DN och Elena Ferrante. Och ja, en Iphone.

Min kompis är själv befriad från smarttelefonens våndor. Han äger en knapptelefon, Nokia, som han av två skäl gärna plockar fram under vår middag.

För honom berättar jag, med en iver ett litet barn har svårt att matcha, om mina planer. Jag har tänkt leva i askes den sista tiden i Stockholm, omgiven bara av vita väggar!

På Wikipedia har jag läst om min stundande själavandring:

”Askes innebär ’övning’ i andlig eller fysisk mening i syfte att nå fullkomlighet, en större helighet.” Helighet låter religiöst. Äsch då. ”Asketen strävar oftast efter att lösgöra sig från det jordiska och kroppsliga för att genom förandligande närma sig det transcendenta.” Där har vi det! Transcendera! Min kompis är klipsk. Han tittar på mig och hans ögon säger att historien inte är slut.

Han har rätt. Det gick inte alls enligt planerna. Såväl Elena Ferrante som pappers-DN samlade damm. Ingen löste sudokuna längst bak i tidningen.

Jag föll offer för lockelserna. Själen åkte ingen vart, varken upp eller ner. Den ruttnade snarare. Jag skakar på huvudet. – De säger ”men bara låt mobilen ligga då, hur svårt kan det vara?”.

Min kompis bryter sin långa tystnad. – Det är som att åt en heroinist säga ”bara sluta ta heroin”.

Ja, är smarttelefonen det nya heroinet?

I förordet till en reviderad upplaga av Brave New World resonerar Aldous Huxley kring den fiktiva världsstat han skapat: Utopia.

”De största propagandasegrarna har lyckats inte genom att göra något, utan genom att avstå från att göra något.”

Är det inte just det vi gör? När sjukskötare skrollar igenom flödet och därigenom avstår från att demonstrera för mänskligare villkor?

Huxley menar att makthavare som strävar efter totalitarism står inför olika utmaningar. En av dem är att uppfinna det han kallar för soma, en drog som räddar människor från starka känslor:

”Eftersom verkligheten, oavsett hur utopisk den är, är något folk känner ett behov av att ta rätt regelbundna semestrar ifrån, behövs ett substitut för alkohol och andra narkotika, något som både är mindre skadligt och mer njutningsfullt än gin och heroin.”

Han skrev förordet 1946, kära vänner. 1946. 70 år senare lanserade Apple den första Iphonen.

Li Andersson tyckte det var en bra idé att unga skulle plocka upp sin mobil när skolorna stängde i mars. Det tycker inte jag.

Jag tänker inte bara på hur vi ska lyckas frigöra oss från vårt skärmberoende i framtiden. Jag tänker också på hur världen kunde se ut, om vi 3,5 miljarder smarttelefonanvändare lade våra tre–fyra timmar på något annat.

För tillsammans har vi 10 miljarder timmar – varje dag.

”Jag tänker också på hur världen kunde se ut, om vi 3,5 miljarder smarttelefonanvändare lade våra tre– fyra timmar på något annat.”

BILLE SIRÉN

reporter