Blir viruset dödsstöten för cash?

Då teknik, lagstiftning, beteende och mentalitet sammanfaller med affärsmodeller fullbordas vår digitala resa mot ett kontantlöst samhälle – trots kontantkramarnas klagan.

Blir coronapandemin en katalysator, ger virusskräcken våra betalsystem en sista knuff så att vi slutgiltigt väljer bort fysiska kontanter? Men vad betyder då digitala betalningar och rentav virtuella valutor med tanke på säkerhet och tillgänglighet?

Allt färre bär omkring på prasslande sedlar eller klirrande mynt – för att inte tala om arkiv av papperskvitton, medlemskort och dylikt krafs (mea maxima culpa, sjunger undertecknad). Faktum är att digitala och mobila betaltjänster ersätter kontanter. Utvecklingen drivs av efterfrågan, allmänhetens beteende. I slutändan avgör den demografiska utvecklingen.

Finland ligger ännu en bit efter storebror Sverige. Svensken vandrar med sjumilakliv in i världens första kontantlösa samhälle, där mobilen swishar och blippar. Var och en som roar sig med att fynda på loppmarknader eller torg på denna sida av pölen stöter numera på mobila betalningar. Somliga butiker och kaféer vägrar kallt att acceptera kontanter.

Gemensamt för det digitalt mogna Norden är små, homogena befolkningar med stark tilltro till institutioner och öppenhet för ny teknik. Den digitala betaltrafiken har uppenbara fördelar: lägre kostnader för både handlare och kund, högre säkerhet, stävjade kassastölder, färre rån av värdetransporter. Digitala betalningar förenklar både bokföring och rapportering, dessutom tyglar tekniken grå ekonomi. Fördelen – och nackdelen – med kontanter är att de är helt anonyma.

Sedan urminnes tider har vi handlat med allt från snäckor och ekorrskinn till guld, kopparmynt och sedlar. Pengar skiftar form och blir alltmer abstrakta. Snart nog ersätts betalkorten med applikationer i mobilen, klockor, ringar, glasögon eller övriga smarta prylar.

Samtidigt bör vi inse att pengar i grunden utgör en fordran: 100 euro på kontot ger dig en fordran på din bank, men med 100 euro i plånboken har du en fordran på staten, garanterad av Finlands Bank och Europeiska centralbanken. Försvinner kontanterna utplånas uttryckligen allmänhetens tillgång till kreditriskfria pengar utfärdade av staten. Det skapar monopol eller oligopol hos privata banker, till kundens nackdel.

Därför arbetar över 80 procent av världens centralbanker med egna ”central bank digital currencies”. Redan om tre år kan 20 procent av världens nationella valutor existera i parallell digital form, bedömer Deutsche Bank. Svenska Riksbanken experimenterar med en e-krona baserad på stängd blockkedjeteknik, som komplement till kontanter.

Elektroniska pengar garanterade av centralbanker ska ingalunda jämföras med den halvskumma kryptovalutan Bitcoin, lanserad 2009, eller dess tusentals mer eller mindre värdelösa kopior – med ett undantag: betalningsnätverket Ripple. Målet för varje officiell evaluta måste vara att säkerställa konkurrens, krisberedskap vid elavbrott eller störningar i webben, i tillägg till innovation och integritet inom betalmarknaden.

Två utmanare har satt lite extra fart på centralbankerna: Kinas snabba utveckling på området, och Libra, ett konsortium av privata aktörer som vill lansera en egen digital valuta, tills alldeles nyligen uppbackad av Facebook.

Avigsidan med det heldigitala samhället är att det går på tok för snabbt för somliga, de digitalt ovana hamnar i kläm. Det har gett upphov till folkrörelsen Kontantupproret i Sverige, som än så länge saknar motstycke i Finland.

Det går aldrig att automatisera bort behovet av tillit. Pengar är kontrakt, subjektiva till naturen, liksom kärlek. Pengar bygger på tillit. Användaren måste kunna lita på att betalningar fungerar smidigt och pålitligt – vare sig identifiering sker via signatur, pinkod, röstkommando, fingeravtryck eller ansiktsigenkänning. Vi får aldrig vara aningslösa angående säkerhetsriskerna – i synnerhet då vi i praktiken redan står med båda fötterna i den digitala verkligheten – men med halsduken kvar i dörrspringan.