Då alkoholen förbjöds tog finländaren till flaskan som aldrig förr
Den 1 juni 1919, då förbudslagen trädde i kraft i Finland, smakade nykterhetsrörelsen segerns ljuva sötma. Nu skulle finländarna överge spriten för en trygg arbetsmiljö och ett lugnt familjeliv. Men de nya bestämmelserna fick motsatt effekt då alkoholbruket i stället nästan tredubblades. Myndigheterna såg hjälplöst på då skärgården förvandlades till scen för massiva smugglingsoperationer och gängkriminalitet.
Under senare hälften av 1800-talet utvecklades nykterhetsrörelsen i Finland till en folkrörelse. Från att främst ha förespråkat ett måttligt alkoholbruk, började allt fler nykterhetsivrare i stället tala för total avhållsamhet.
– Absolutismen var en främmande och exotisk idé, som sjömän och andra resenärer hämtade med sig från de anglosaxiska länderna till Finland, berättar historieläraren Jimmy Holmberg, som i sin pro gradu-avhandling studerade nykterhetsföreningarnas verksamhet i Pojo socken 1887–1919.
De olika nykterhetsfalangerna hade ett gemensamt nationellt mål: en förbudslag som skulle förbjuda alla sorter av alkoholrelaterad verksamhet. På lokalt plan grundades nykterhetsföreningar som koncentrerade sig på att upplysa ortsborna om alkoholens faror.
Andra samtida folkrörelser förespråkade också nykterhet. Familjevåld var vanligt, och kvinnorörelsen var angelägen om att få bukt med våldsamma berusade män. Arbetare såg det nödvändiga i att vara nykter under arbetsskift där man hanterade tunga industrimaskiner. En förbudslag hade brett understöd också bland de flesta politiska partier. De som motsatte sig lagen var de svenskspråkiga liberalerna.
En seglivad myt
Att just finländarna skulle ha varit mer råbarkade suputer än andra på den tiden är en seglivad myt. Alkoholbruket var de facto mycket måttligt. I medeltal dracks det mindre än en liter ren sprit per man, per år (i jämförelse med 10,4 liter i dag).
– De ryska myndigheterna hade ingen förståelse för varför man ville införa en förbudslag i ett land med en så låg konsumtion, menar Holmberg.
På grund av ovillighet från ryskt håll, blev förbudslagen verklighet
först sommaren 1919. Vid det skedet hade den redan tappat sitt stora understöd och nykterhetsrörelsens storhetstid var förbi. Medlemmarna sökte sig till andra nygrundade, mera spännande föreningar, som till exempel idrottsorganisationer. Det knappa stödet tog sig uttryck i en utbredd nonchalans mot lagen under hela förbudstiden.
– Att förbudslagen skulle leda till det kaos den gjorde, var det nog ändå få som kunde förutspå då den trädde i kraft, konstaterar Holmberg.
Smugglarna intar scenen
Då förbudslagen var ett faktum inleddes ett smugglingsengagemang utan dess like. Tusentals finländare smugglade sprit. Helsingfors förvandlades till spritsmugglingens centrum, från vilket brännvinet forslades vidare till resten av landet. I mitten av 1920-talet kom affärsverksamheten i gång på allvar också på Bottniska viken.
Enklast och mest lukrativt var det att smuggla så stark sprit som möjligt. De rostiga plåtkanistrarna innehöll i de flesta fall spiritus fortis, i folkmun bekant som läkarsprit, pirtu, sprii och spitta, med en skyhög alkoholhalt på upp till 96,2 procent. Andelen annan sprit bland det som tullen lyckades beslagta var försvinnande liten.
Snart uppstod det organiserade smugglingsnätverk. Smugglarligor skötte både import och partihandel. I takt med att smugglingen professionaliserades, hämtades efter en tid nästan ingen sprit direkt till stränderna och kajerna i Helsingfors som tidigare hade varit kutym. I stället kastade stora utländska skepp ankare nära den finska sjögränsen. Smugglarnas småbåtar susade fram och lastutrymmet fylldes raskt med tusentals liter sprit. Lasten gömdes sedan i partilager på öar utanför städerna, i väntan på återförsäljning.
Smugglarna levererade också kundernas beställningar direkt till överenskomna öar i skärgården, där den grävdes ner eller hissades upp i träd i väntan på avhämtning. Under slutet av förbudstiden smugglades årligen uppskattningsvis över fem miljoner liter läkarsprit in i landet, som vid tiden befolkades av omkring tre miljoner invånare.
Katt och råtta
Tullens långsamma fartyg hade inte en chans mot smugglarnas mindre och mer lättnavigerade båtar. De dagliga ”katt och råtta”-lekarna ledde till enorm frustration bland myndigheterna.
I mitten av 1920-talet utbröt ett spritkrig mellan tullen, polisen och smugglarligorna. Spriten var mycket värd, och ertappades man på bar gärning, gjorde man vad man kunde för att skaka av sig myndigheterna.
– I Svenskfinlands kustbygd utspelade det sig regelrätta gangsterscener. Om nätterna förvandlades den idylliska skärgården till en arena för spritsmuggling och skottlossning, berättar Holmberg.
Många ansåg att smugglarna var folkets sanna hjältar, riktiga Robin Hoods, som vågade göra motstånd mot den absurda lagen. Bland de kändaste smugglarna återfanns den alltid så välklädda och omtyckta Algoth Niska. Niska hade kontroll över bland annat Drumsö som under förbudstiden beboddes av en handfull fiskare, i sällskap av Niskas blygsamma två miljoner liter sprit som passerade ön för återförsäljning.
Inget smussel
Tack vare den förmånliga smuggelspriten som flödade in i Helsingfors, dök lönnkrogar och -butiker upp likt svampar efter regn. Samtidigt fortsatte stadens restauranger, kaféer och hotell servera förklädd alkohol. Mot slutet av förbudstiden verkade närmare 1 000 illegala försäljningsställen i huvudstaden.
Männen stod för majoriteten av förbudstidens brottsstatistik, förutom då det kom till försäljningen i stadens lönnkrogar och -butiker. Bakom de dunkla krogarnas asketiska barer, skymtades ofta medelålders kvinnor servera alkoholspetsat te. Kunderna var däremot för det mesta män.
Lönnkrogarna och -butikerna hade ingalunda ensamrätt på spritförsäljningen. Brännvinsförsäljare strök omkring från dörr till dörr, med buteljerna fästa kring midjan i specialsydda bälten. Alkohol gick att få tag på direkt ur källare och lägenheter, från bilverkstäder, mataffärer och skomakare. Tog du en taxi eller hästdroska var det inte ovanligt att chauffören erbjöd dig en sup för en billig peng. Ifall konsumenten inte ville bli ertappad handlandes sprit på stan, var det möjligt att beställa hem särskilt ädlare drycker genom postorder.
De mest stökiga försäljningsställena var de s.k. spriihusen (pirtutalot). Spriihusen påträffades framför allt i områdena Rödbergen och Berghäll. Det var lågstatusområden som redan tidigare var ökända för sin höga brottslighet. I spriihusen kombinerades allt det som förbudslagsförespråkarna fördömde: Redlöst supande, våld, ordningsstörningar och osedlighet. Också prostitution var vanligt.
Alla drack, men var för sig
Att vara berusad var inget nöje reserverat för en viss samhällsklass. Tvärtom så dracks det bland alla samhällsskikt, från lösdrivare till den intellektuella eliten. Varje grupp dock med sitt eget tillskrivna sätt och på sin egen plats. Överklassen hade ing
et till övers för lortiga spriihus och dunkla lönnkrogar. De drack på hemmaplan, eller i privata utrymmen som herrklubbar och hyrda kabinett på stadens förnämare restauranger.
Trots att förbrytare återfanns bland samhällets alla klasser, nådde lagens långa arm sällan stadens mer högaktade invånare. För polisen var det enklast att slå till mot ställen de kände till sedan tidigare, som spriihus och lönnkrogar. Överklassens privata klubbar var en svårare nöt att knäcka. På dem var det svårt att komma in ens som civilklädd polis.
Den förrädiska spriten
Den höga sprithalten och ibland tvivelaktiga varukvaliteten ledde till många komplikationer. Trots att spriten späddes ut med drycker som te, lemonad, kaffe eller hett vatten, eller gjordes om till likör med hjälp av sirap och essenser från stadens drogaffärer, var alkoholhalten ofta överraskande hög. Alkoholförgiftningarna ökade märkbart under hela förbudstiden.
Dålig sprit och hembränt, som främst förekom på landsbygden, kunde innehålla metanol som redan i små doser orsakade blindhet och död. Det var heller inte ovanligt att spriten innehöll spår av rost eller tungmetall.
Precis som i dag, gick alkohol och kriminalitet hand i hand. Fylleriet i kombination med att lagen saknade legitimitet bland befolkningen, ledde till att brotten ökade explosionsartat. Polisen var överarbetad och fängelsecellerna fullproppade med folk. Bara i Helsingfors delade domstolsväsendet i medeltal ut åtta domar varje dag i anknytning till förbudslagen. Straffen varierade från böter till fängelse.
Fatalt misslyckande
Då Finland klev in i ett nytt decennium var det klart sedan länge att förbudslagen hade misslyckats. Alkoholbruket hade inte minskat, utan i stället nästan tredubblats. Årligen smugglades flera miljoner liter sprit in i landet. Kriminalitets- och våldsstatistiken såg mörkare ut än någonsin.
Kvinnorörelsen var vid sidan om nykterhetsivrarna en av de drivande krafterna bakom förbudslagen. Med hjälp av en förbudslag kunde familjevåldet som främst drabbade barn och kvinnor stävjas, tänkte man. Resultatet blev det motsatta. Över 100 000 kvinnor undertecknade under slutet av förbudstiden i stället ett initiativ om att upphäva lagen. Den 5 april 1932 beslöt riksdagen att förbudslagen inte längre var i kraft.
– Med samma argument om minskat våld mot barn och kvinnor lyckades kvinnorörelsen både jobba för att införa och för att upphäva förbudslagen, konstaterar Holmberg.
Efter förbudstiden rasade nykterhetsföreningarnas redan dalande popularitet.
– Det var myndigheterna, men också föreningarna, som fick bära hundhuvudet för lagens misslyckande, avslutar Jimmy Holmberg.
Då Finland klev in i ett nytt decennium var det klart sedan länge att förbudslagen hade misslyckats. Alkoholbruket hade inte minskat, utan i stället nästan tredubblats.
CORONAKRISEN Jag är en infödd finländare, numera doktorand inom klinisk epidemiologi bosatt i Stockholm, och en driven entreprenör inom hälso- och sjukvård sedan över tio år.
Som beskrivet av många skribenter före mig förtjänar Sverige erkännande för dess enastående innovativa kraft, framåtanda och de akademiska utmärkelserna; allt från Alfred Nobel till grundaren av Spotify. På sätt och vis utmärker landet sig återigen genom att följa sin egen väg, och har slagit många med häpnad. Restriktionerna är relativt få, och bygger mycket på medborgarnas eget ansvar. Vissa ansvarsfulla företag och skolor vidtog egna åtgärder redan innan rekommendationer från Folkhälsomyndigheten (FMH). En del kämpar hårt för att kunna testa fler människor, vilket är oerhört viktigt. Samtidigt struntar några i de få restriktioner som vi har, i synnerhet ungdomar.
Sorgligt nog har Stockholm blivit ett skandinaviskt epicenter för pandemin. Jag befarar att om inte restriktionerna skärps kommer den onödiga covid-19-dödligheten enbart att öka. Vi bör inte heller glömma att även om ändringar sker i dag tar det veckor innan vi ens kan förvänta att se resultat. Trots att det är ”oklart” varför Sverige har en högre dödlighet tyder mycket på att vår ”öppna” strategi inte har fungerat väl.
Jämfört med Finland, och Skandinavien, har Sverige en högre mortalitet. Finland vidtog restriktioner snabbt och folk testas i högre grad. I skrivande stund har Sverige 2 946 rapporterade covid-19 dödsfall och 23 940 positiva fall, medan Finland har 252 dödsfall och cirka 5 600 bekräftade positiva fall. Jämför vi dödligheten per en miljon personer har Sverige mångfaldigt fler bekräftade covid-19-dödsfall än Finland. Ser vi på statistik från föregående år har Sverige en tydlig överdödlighet sedan tidig mars (trots att data är underrapporterad).
Jag stöttar starkt all form av utbildning, men jag skulle vara tryggare med att skicka mina barn till skolan i Finland där risken för samhällssmittan är lägre jämfört med Sverige. För mig är det orimligt att ens försöka nå flockimmunitet med coronaviruset. Detta är ett farligt experiment, rent av ett hasardspel, eftersom det saknas tillräckligt vetenskapligt bevis för att stötta denna strategi. Hur många liv skall vi behöva förlora innan vi ens kommer upp till en nivå på 50 procent? Finns det verkligen tillräcklig evidens som talar ett entydigt språk för att en acceptabel lång immunitet kan uppnås?
Relativt strikta riktlinjer finns redan på sjukhusen angående vilka patienter intas till intensivvårdsavdelning (med viss skillnad mellan regionerna). Det påstås att vi inte sparar liv för att enbart förlänga tiden fram till döden, syftande till svårt multisjuka inom den palliativa vården. Dock är man ute på tunn is här eftersom man ger en falsk bild av att covid-19 skulle drabba enbart mycket sjuka individer svårt. Dessutom belastar covid-19-krisen även övrig sjukvård, och vi kommer att se konsekvenser av detta. På lång sikt går ekonomin att återbygga, men ett förlorat liv går inte att ersätta.
Den akademiska debatten om covid-19 har olyckligtvis nått oprofessionella nivåer i Sverige. Sakliga, ifrågasättande röster antingen tystas ner eller förlöjligas. Det krävs civilkurage för att ens våga säga sin åsikt öppet eller gå emot strömmen. Jag är stolt över Finland, landets förmåga att tala klarspråk, över finländarnas sätt att våga ta ställning.
Enbart tiden kommer att visa om Sveriges ”öppna” strategi kommer att belöna sig, och jag hoppas innerligen att den gör det – men jag tvivlar starkt. Det sägs att man inte skall fokusera enbart på mortaliteten. Men om jag blundar, försvinner detta då? Jag som epidemiolog tror på datamodeller, och inser naturligtvis deras begränsningar. Däremot lägger FHM inte särskilt mycket vikt på datamodellering, trots att detta skulle kunna bidra och ge tydliga indikationer om hur Sverige kan begränsa smittan till en hanterbar nivå. Det är märkligt att undanröja datamodellering nu när modellering och artificiell intelligens ses som drivande framtida krafter.