Andrej Tarkovskij – film som minne
Isoleringen är minnets och drömmarnas tid. När de yttre impulserna blir färre och bundenheten vid hemmet ökar stimuleras man att söka sig bakåt, till hågkomster av människor, händelser och platser. Det oväntade dyker upp, det bekanta ändrar karaktär.
Det är en tid för Andrej Tarkovskij. Den ryske filmregissören som levde 1932–1986 var en stor minneskonstnär. Alla hans sju filmer kretsar kring teman som individuellt och historiskt minne, människans utveckling och konstens möjligheter att gestalta de här frågorna. De är outtömliga och finns numera gratis tillgängliga på nätet med engelsk textning. För den som vill fördjupa sig är det en lycklig slump att den alltid alerta tidskriften Filmihullus nummer 2/2020 handlar om Tarkovskij och når oss just nu.
Filmerna är inte fler är att de kan nämnas här: krigsfilmen Ivans barndom, genombrottet, den storslagna skildringen av ikonmålaren Andrej Rublev, science fiction-filmen Solaris, memoaren Spegeln som alltid brukar dyka upp i diskussioner om de bästa filmerna som någonsin gjorts, den metafysiskt gåtfulla Stalker och de två filmerna han gjorde efter att ha lämnat Sovjetunionen, Nostalgia och Offret, bägge genomdränkta av sorg och hemlängtan.
Artiklarna i Filmihullu tangerar dem alla. Till de bästa hör Mia Öhmans om Tarkovskijs prekära situation i det sovjetiska systemet: å ena sidan milsvitt avlägsen från den socialistiska realismens doktriner, å andra sidan en konstnärlig och därmed propagandamässig triumf i väst och älskad av de ryssar som gavs tillfälle att se filmerna. Fina är även Hannu-Pekka Björkmans personliga reflektioner kring konstens förhållande till livet och Ilpo Hirvonens text om transcendensen hos Tarkovskij.
En självklar mittpunkt är Spegeln och den mångsidiga essän av den ryska filmkritikern Maija Turovskaja vars titel fokuserar på Tarkovskijs förmåga att fånga tiden. Spegeln är samtidigt oerhört komplex i sitt berättargrepp och oemotståndlig genom sin skönhet och poesi. Tarkovskij rekonstruerar noggrant sin uppväxt på en datja utanför Moskva, krigstiden, sina föräldrars skilsmässa och sin mors ensamma liv, och kombinerar dessa minnen med sin egen livshållning och sitt konstnärliga skapande. Någon entydig röd tråd finns inte, det är drömmarnas och minnenas logik som råder.
Turovskaja fäster stor vikt vid Tarkovskijs förmåga att sinnligt och materiellt återskapa det förflutna genom sitt visuella umgänge med föremål, människor och platser. Just här finns mycket av filmens suggestionskraft – den blir en uppmaning att själv gå djupt i sina minnen. En del i den är dokumentärt: Tarkovskijs åldriga mamma spelar sig själv och hans pappa, poeten Arsenij Tarkovskij läser egna dikter.
Till slut når vi genom historiens och det personliga livets lidanden till den storartade finalen, kanske den vackraste i hela filmhistorien. Tarkovskijs gravida mor ser i en vision sitt kommande liv i en lång kameraåkning interfolierad av förgängelsetecken. På andra sidan en blommande boveteåker står hon som ung, övergiven mor, samtidigt vandrar hon igenom den i gestalt av en gammal kvinna med sina små barn vid händerna, allt till tonerna av Bachs Johannespassion. Den måste ses för att tros, och utan näsduk går det inte.
Spegeln kan ses på Youtube.