Peter Al Fakir i krönikan på
Ofta förväntades det att jag skulle säga hur viktigt och nyttigt det var att läsa svenska. Att svenskan var nyckeln till de övriga nordiska länderna. Men det kändes mest fånigt att stå där som rikssvensk och försöka göra sig mallig.
ett av mina underligare jobb i Finland var att kuska land och rike runt för att sjunga svenska språkets lov. Tanken var att väcka intresse hos finska elever att lägga mer krut på sina svenskstudier. Det gick sådär. Killarna i Muurame, S:t Michel och Villmanstrand var måttligt intresserade. Lyfte de på blicken så var det inte för att svara på en fråga utan för att kolla på klockan.
För min egen del var det fascinerande att bege sig in i det djupaste Finland, korsa skogarna och komma fram till en liten håla med i princip enbart ett pappersbruk, en hockeyrink och en skola. Ännu mer förvånande var att det nästan alltid fanns en person i klassen som faktiskt gillade skolämnet svenska. För några av ungdomarna var jag den första livs levande svensk de hade träffat. Men de allra flesta hade tagit färjan till Stockholm i något skede.
Några av lärarnas svenskkunskaper var väl inte på topp, men de flesta var engagerade och pigga pedagoger. Inte en enda gång var där en finlandssvensk som lärde ut, utan svenskan var uteslutande ett ämne för finnarna, av finnarna. På väggarna satt affischer med svenska kungahuset, Abba och andra kändisar. Däremot nästan inget som på något sätt påminde om varför Finlands skolelever faktiskt läser svenska. Ingen Topelius, Mannerheim eller Jörn Donner. Hos mig som svensk väckte den obligatoriska svenskan en underlig blandning av stolthet och beklämdhet. Särskilt som ”pakkoruotsi” i samma veva återigen politiserades av Sannfinländarna.
ofta förväntades det att jag skulle säga hur viktigt och nyttigt det var att läsa svenska. Att svenskan var nyckeln till de övriga nordiska länderna. Men det kändes mest fånigt att stå där som rikssvensk och försöka göra sig mallig. Det var knappast för min skull som de i Hattuvaara måste traggla glosor på ”andra inhemska språket”. Att sälja in svenskan med bilder på kungen kändes också en smula desperat. Finland är en modern republik som har kastat av sig oken från svenska och ryska herrar. Dessutom är det si och så med det nordiska numera. Norrmännen har likt blonda gulfaraber seglat om svenskarna ekonomiskt och för varje oljefat och odlad lax gjort sig av med lillebrorskomplexet. Danskarna å sin sida har utvecklat ett slags Sverigehat, eller åtminstone kultiverat ett starkt tvivel mot allt svenskt. Frågar du en dansk om hen förstår svenska så blir svaret ett ”hvad fanden siger du?”. Fast det där sista borde väl även en finsk bstudent kunna förstå.
de lägst motiverade eleverna hade svårt att ens säga en hälsningsfras på svenska trots fyra års studier. Flera andra hade väldigt dåliga kunskaper om den svenskspråkiga minoriteten. Det hela fick mig att undra om inte svenskan bara var att utsätta barnen för tortyr sex timmar i veckan. Inte undra på att de sedan ville ge Tre kronor en extra tryckare i sargen i Karjala Cup som tack för alla en och ett-övningar.
Om finska elever behöver inspireras till att studera svenska så var åtminstone inte jag en frälsare. I stället brukade jag föreläsa om fördomar och stereotyper, alltså sådana som finnar har om svenskar och vice versa. När jag bad dem rada upp sina värsta exempel så fylldes snart whiteboarden. Svenskar var blonda, rika och snusade. De körde Volvo, hade snyggare kläder och männen hade hårgelé. Ja, svenska killar var nog lite vekare över huvud taget och lite ”Håkan”. Detta Håkan förbryllade mig, inte minst så skrattade de åt att min bror heter Håkan Al Fakir. De svenska fördomarna om finnar hade ungdomarna redan koll på, Koskenkorva och sauna. Men att vi svenskar skämtade om att finnar slåss med kniv verkade redan vara en arkaiserad stereotyp.
i en artikel i HBL nu i veckan berättas det att allt fler nordbor flyttar till Finland. 800 av migranterna kommer från Sverige varje år. De kommer att möta både den obligatoriska svenskan och fördomarna. De kommer precis som jag att upptäcka vilken service det är att få alla blanketter på svenska, att kunna ha tillgång till sjukvård på svenska, att då och då få ynnesten att höra en vackert klingande tjänstemannasvenska när man ringer och vill prata med myndigheterna. Den inbundne svensken kommer att få höra vilken enorm social kompetens han besitter. Om han äter för många karelska piroger kommer han att få ett finländskt finger i magen och en uppmaning till att banta. För finländarna berömmer sig om att vara rakt på sak och inte linda in vad de tycker.
I artikeln berättade en svensk kvinna hur svårt det var att accepteras bland finlandssvenskarna och bli en i gänget. Man måste vara född finlandssvensk fick hon höra. Det är också en annan sida av begreppet pakkoruotsi, att liksom tvingas vara svensk i Finland.
”Det var ju knappast för min skull som de i Hattuvaara måste traggla glosor på ’andra inhemska språket’. Att sälja in svenskan med bilder på kungen kändes också en smula desperat.”
PETER AL FAKIR
Journalist bosatt i Stockholm.