”Om räntorna stiger står vi inför katastrof”
I början av 1993 var förtroendet för att Finland skulle kunna betala sina skulder så lågt att landet var nära att hamna under Internationella valutafondens förmyndarskap.
Precis som nu hade man bara dåliga och ännu sämre alternativ att välja mellan, säger Sirkka Hämäläinen som lotsade Finlands Bank ur krisen på 1990-talet.
– Om det är någon lärdom man kan dra från nittiotalet så är det att alltid bygga upp en buffert under goda tider, så att man har något att ta av då det krisar.
I början av 1993 var förtroendet för att Finland skulle kunna betala sina skulder så lågt att landet var nära att hamna under IMF:s förmyndarskap. Precis som nu hade man bara dåliga och ännu sämre alternativ att välja mellan, säger Sirkka Hämäläinen som då lotsade Finlands Bank ur krisen.
Finlands skuldbörda, som historiskt sett redan är relativt hög, kommer att öka dramatiskt i och med coronakrisen. Det konstaterade de fyra ekonomerna Vesa Vihriälä, Bengt Holmström, Sixten Korkman och Roope Uusitalo i den omtalade rapport som publicerades förra veckan.
Redan nu ligger den offentliga skulden nära 60 procent av bnp, det vill säga kring den maxgräns som EUländerna har kommit överens om i Maastrichtavtalet. Till slutet av årtiondet kan skulderna vara nästan lika stora som bruttonationalprodukten.
Så länge räntorna fortsätter vara kring nollstrecket – vilket de också förutspås vara under en överskådlig framtid – behöver inte skulden vara ett problem. Om de skulle stiga kan däremot lånebördan snabbt bli ohanterlig.
En sådan utveckling har Finland erfarenhet av från 1990-talet.
– Om det är någon lärdom man kan dra från 90-talet så är det att bygga upp en buffert så länge det är goda tider. Då är man bättre förberedd då det krisar, säger Sirkka Hämäläinen, före detta chefdirektör på Finlands Bank.
Som första kvinna på posten lotsade hon Finlands Bank genom den värsta krisen fram till de första stegen mot ett medlemskap i EMU.
– I Finland har vi inte lyckats spara då ekonomin gått bra, i stället har skulden ökat hela tiden. Grekland och Italien är bra exempel på vad resultatet kan bli om man inte tar itu med problemen i tid.
”Ingen tid att hitta någon annan”
När Sirkka Hämäläinen tog över vid Finlands Bank 1992 var osäkerheten inför framtiden som allra störst. Bankkrisen hade redan dragit in med full kraft, och det stod klart att staten skulle behöva ta stora lån för att undvika en total ekonomisk kollaps.
För att beviljas lån av utländska finansiärer krävdes dock förtroende för att den finska valutan och ekonomin skulle klara sig. Det är en svår process som kan leda till politiska konflikter, något som Hämäläinens företrädare Rolf Kullberg fick erfara då han tvingades avgå till följd av det politiska trycket.
– Officiellt sett avgick han själv, men det är klart att han inte hade något val. Det fanns en tvist mellan Finlands Bank och regeringen om vem som var skyldig till krisen, säger Hämäläinen.
Kullbergs avgång försvagade Finlands redan låga förtroende bland de utländska investerarna, vilket ökade pressen på att snabbt hitta en efterträdare. Att tillsätta en politiskt vald ledare kom inte på fråga, utan i stället föll valet på teknokraten Hämäläinen.
– Rolf Kullberg sade att jag blev vald för att ingen hade tid att hitta någon annan. Så faktumet att jag fanns i huset spelade säkert in när jag valdes, säger Hämäläinen.
Ett efterspel till 80-talets lånefest
För att förstå läget då Hämäläinen tillträdde måste man först förstå orsakerna till 90-talets bankkris. Till skillnad från coronakrisen, som i huvudsak beror på en yttre faktor, kan 90-talets recession beskrivas som en cocktail bestående av flera olyckliga omständigheter.
Katalysatorn var exportchocken som slog mot Finland då Sovjetunionen föll samtidigt som västländerna gick in i recession. I samma veva sprack den inhemska skuldbubblan som blåsts upp under det föregående decenniet.
Under 1980-talet hade både företag och banker belånat sig i hög grad mot utlandet, en konsekvens av att den finska penningmarknaden avreglerades samtidigt som finanspolitiken starkt stödde tillväxt inom den offentliga sektorn.
– Inställningen från 70-talet om att det alltid lönar sig att ta lån och att inflation betalar skulderna rådde fortfarande vid den här tiden.
Som en följd av kapitalmarknadens avreglering förlorade också penningpolitiken effekt, säger Hämäläinen. Varje gång som Finlands Bank skärpte linjen vände sig de finska företagen och bankerna i stället till utländska kreditgivare.
Ända fram till 1992 hade den finska marken en fast växelkurs. Åtstramningen av penningpolitiken gav upphov till spekulationer om att marken skulle devalveras, vilket ökade kapitalflödena till utlandet och därigenom höjde räntorna. Vid den här tiden låg räntorna kring 15 procent, vilket ansträngde de redan överskuldsatta finska företagen och bankerna.
– Vi hade två alternativ: tvångsdevalvera eller att acceptera de höga räntorna.
För att behålla konkurrenskraft var man till slut ändå tvungen att devalvera 1991. Då blev en stor del av företagens och bankernas lån ohanterliga, eftersom de var tagna i utländsk valuta.
När marken släpptes fri 1992 var bankkrisen redan ett faktum. Hösten 1991 hade Finlands Bank tagit över Sparbankernas centralbank Skop-banken, då den inte längre klarade av sina stora kreditförluster. De värdelösa krediterna och orealiserade fastigheterna togs över av så kallade ”skräpbanker” som ägdes av staten och var verksamma långt efter att krisen var över.
– Stödet till bankerna var en stor påfrestning för den statliga ekonomin, men det var oundvikligt. Om bankerna hade tillåtits falla hade konsekvensen varit ännu fler konkurser och ytterligare svårigheter med att få lån från utlandet.
Visste redan på 80-talet
Enligt Hämäläinen pratade man både på Finlands Bank och finansministeriet om att en recession är på väg redan i slutet av 80-talet. Hur djup den skulle bli kunde ingen ändå veta. Alltså ungefär som i dagens läge.
– På uppdrag av regeringen gjorde finansrådets sekretariat olika prognoser, av vilka flera var mycket dystra. De blev aldrig offentliga – det hade förstört poängen eftersom de kunde ha blivit självuppfyllande – men nog var man medveten.
Krisen gällde i slutändan inte bara banksektorn, utan spred sig till varje del av samhället. Brödköerna växte och arbetslösheten nådde skyhöga nivåer. Räddningen av bankerna väckte samtidigt ont blod då så många som en halv miljon finländare var arbetslösa.
Det har hävdats att en orsak till att bankkrisens efterdyningar blev så långvariga är den hårda sparkur som regeringen tog till, med omfattande nedskärningar i det socialvårdssystem som byggts upp under det föregående årtiondet.
Exporten kvicknade till 1993 och fick sedan stark draghjälp av ett Nokia på frammarsch.
Enligt Hämäläinen kunde Finland i början av 90-talet ändå inte skuldsätta sig ytterligare för att stimulera ekonomin och stärka den inhemska efterfrågan, helt enkelt eftersom landet löpte risk att inte få lån alls.
Skulle Finland ha försatts under IMF:s översyn hade staten inte fått lån utan hårda motkrav. För att avvärja den risken var man tvungen att visa att finanspolitiken och penningpolitiken stod i samklang med varandra.
– Precis som nu hade vi bara dåliga alternativ att välja mellan. Problemet för oss var att även om en flytande växelkurs ger mer utrymme för räntepolitiken, så blev svängrummet i praktiken begränsat. När räntan sänktes sjönk också valutakursen. Vi räknade med att en försvagning av marken med 3 procent ansträngde ekonomin lika mycket som en räntehöjning med 1 procent.
Kunde man ha gjort något annorlunda?
– Inte längre på 90-talet. En delorsak till att krisen ägde rum var att lagstiftningen kring penningmarknaden var föråldrad och möjliggjorde hög risktagning från bankernas sida. På 1980-talet fanns ingen koordination mellan finanspolitiken och penningpolitiken – då penningpolitiken förlorade effekt borde finanspolitiken ha försökt dämpa efterfrågan. Det är en annan lärdom som man kan dra av krisen, att man måste göra strukturförändringar då de ekonomiska förhållandena förändras. I Vihriälärapporten lyfter man ju också fram behovet av strukturreformer i fråga om arbetslöshetsstöd och sociala förmåner. Redan under min tid pratade man om att de borde utformas så att de i högre grad uppmuntrar till arbete.
Ser du någon risk för att Finland skulle få liknande svårigheter att få lån igen?
– Med dagens räntor finns det inga tecken på det. Finland är också i ett mycket bättre läge, då vi inte har en egen pyttevaluta som utsätts för spekulation utan är en del av ett stort valutaområde med rörlig växelkurs. Dessutom har dagens banker helt andra kapitaltäckningskrav. Men med det sagt kan man inte skuldsätta sig i all evighet. Om räntorna faktiskt skulle stiga skulle följderna kunna bli katastrofala. I det här avseendet skulle det finnas skäl att följa Sveriges exempel.
Inställningen under den här tiden var att det alltid lönar sig att ta lån.
Sirkka Hämäläinen chefdirektör för Finlands Bank 1992– 1998