Högriskpatient i flera bemärkelser
I nuläget tycker sig många se ett tydligt facit i coronastatistiken. Men svaret på Sveriges siffror behöver inte utan vidare vara ”för mjuka regeringsnypor”.
Hur är det egentligen med Kim Jong-un i dessa tider? Nordkoreas envåldshärskare håller sig undan offentligheten sedan en längre tid. Hans frånvaro har väckt oro och vilda spekulationer. Det rapporterades tidigare att han hade genomgått en hjärtoperation, låg i koma eller, enligt en nordkoreansk avhoppare, med 99 procents säkerhet skulle ha dött.
Inget av det här stämde. Efter drygt tre veckor dök diktatorn plötsligt upp igen den 1 maj. Den statliga propagandan visade hur han, uppenbarligen i gott skick, invigde en konstgödselfabrik norr om huvudstaden Pyongyang. Men sedan dess har återigen två veckor gått – och Kim syns inte.
Isolerar han sig för att inte bli smittad av coronaviruset? Det är lätt att se att den 36-årige statschefen lider av övervikt. De sägs att han är kedjerökare. Både hans far och farfar avled efter en hjärtattack. Kim hör tydligt till en riskgrupp. Men om han gömmer sig för att undvika en infektion strider det mot regimens påståenden om att coronaepidemin tack vare tidiga åtgärder är under kontroll. Officiellt har ingen insjuknat i covid-19 i Nordkorea.
det är dock fortfarande oklart varför Kim Jong-Un missade minneshögtiden för Kim Il-Sung, hans farfar, den 15 april. Det är regimens viktigaste helg, då Nordkoreas grundare och evige president hedras på sin födelsedag. Ryktena började spridas efter att landets ”älskade ledare” – av vilka skäl det än var – inte deltog i ceremonin.
Regimens ideologi och indoktrinering bygger på maximen om att Kim-dynastin är utvald för att bevara Nordkoreas unika existens. När Kim Jong-Un 2011 efterträdde sin far var det inte givet att han kunde behålla den absoluta makten också i tredje generationen. Han lyckades med brutala utrensningar och stalinistisk terror. En hög militär och partifunktionär, som var gift med hans fars syster, avrättades som kontrarevolutionär, enligt vad som påstås, med en luftvärnskanon. Kims halvbror, som levde i exil, mördades med nervgas på en flygplats i Malaysia.
Det är möjligt att det finns en trivial orsak till Kims frånvaro. Men den skapar oro och påminner om att ett despotiskt system lätt och snabbt kan hamna i kris. Han har ingen självklar efterträdare. Kims son, äldst av tre barn, är tio år gammal. Hans yngre syster, som ofta ses vid hans sida, har nyligen utnämnts till alternerande medlem i partiets politbyrå. Men skulle hon accepteras som regimens ledare?
Kim upprätthåller goda relationer till militären. Fyra av sex kärnvapenprov och flera provocerande tester med interkontinentalrobotar har genomförts sedan han kom till makten. Att äga atomvapen anses vara ett prestigeprojekt som avskräcker fiender och säkrar regimens överlevnad.
Han har också skickligt utnyttjat Donald Trumps självmedvetenhet och attityd som Besserwisser. Presidenten ville nå ”a big deal” med Kim personligen och förhandla bort landets kärnvapenkapacitet. Men två spektakulära toppmöten i Singapore och Hanoi gav inga resultat. Kim beskyller nu USA för att sakna kompromissvilja. Samtidigt byggs Nordkoreas arsenal ut, till exempel med ballistiska missiler som avfyras från ubåtar.
Regimens kärnvapen är en viktig pant under ett ledarskifte, i synnerhet om det skulle resultera i en öppen maktkamp, sociala oroligheter, uppror eller systemets sammanbrott. Det påstås att USA och Sydkorea har gemensamma militära planer för sådana krisscenarier och de omfattar en option att också ta hand om Nordkoreas kärnvapen. Men skulle Kina, som redan nu gör allt för att förhindra Nordkoreas kollaps, tolerera en intervention?
Kim Jong-Un är i ordets fulla bemärkelse en högriskpatient. Om något händer honom, kan det innebära så stora risker att man helst inte vill tänka på möjliga regionala och globala följder.
Märkvärdiga tider har märkvärdiga argument. I skrivande stund pågår en lika livsviktig som förvirrad debatt om huruvida regeringens mål är att förhindra att coronaviruset sprider sig eller inte. En säregen nyans uppnås genom det finska språkets partitiv, som avspeglar att något utförs helt (estää leviäminen, förhindra spridningen) eller delvis (estää leviämistä, förhindra spridningen, men mera diffust och kanske ändå inte).
Frågan är också hur målet uppnås, då det klarnat. Då glider diskussionen in på testningskapacitet, smittspridningens variabler och de där ansiktsmaskerna.
Men borde vi även ta ett steg tillbaka, väga orden enskilt. Ta tid för att låta dem sjunka in. Vad betyder det att säga: ”Alltför få har smittats.” ”Epidemin kommer att sprida sig, vad vi än gör.” Eller, västerifrån: ”Antalet döda är inte det vi borde tänka på.”
Forskare kan ha olika åsikter och institutioner fungerar på gamla spår. Men de allra flesta människor sätter hälsan högst. Om en expert säger ”alltför få har insjuknat”, tänker de på sin familj.
I synnerhet de vars närstående dött, svävat mellan liv och död, eller ”endast” varit ordentligt sjuka brukar inte säga att inget kan göras. Inte heller de läkare och sjukskötare som vårdar coronapatienter och vet hur många av kollegerna som drabbats runtom i världen. De talar om plikten att värna liv, om vikten av hopp, om medicinerna som redan nu är på väg och om vaccinet som världens skickligaste forskare jobbar med dygnet runt.
Finlands befolkning har klarat sig beundransvärt väl hittills. En färsk EU-rapport, Living, Working and Covid-19, jämför medborgarnas upplevelser av coronatiden. Överlag ser européerna nu dystrare på framtiden och har sänkt förtroende för makthavarna. (Föga förvånande, eftersom de flesta regeringar vaknade till krisens allvar alltför sent, med en mängd döda och extrema samhälleliga åtgärder som följd.) Men i Finland ser det jämförelsevis lovande ut.
Vi har allra oftast lyckats börja jobba hemma – digitaliseringen har hjälpt väldigt många, både på jobbet och i skolvärlden. Vi har låg ekonomisk oro inför framtiden, hög framtidsoptimism, och vi är fortsättningsvis EU:s lyckligaste land tillsammans med Danmark. Finländare och danskar litar också allra mest på sina regeringar.
Coronafinland hade till och med minst ensamhet: I Finland har 9 procent känt sig ensamma hela eller nästan hela tiden under de senaste veckorna, då EU:s medeltal låg på 16 procent.
Vår topplacering kommenteras givetvis på det vanliga finska viset. ”Kanske något mätningsfel?”. ”Det vackra vårvädret?” Sedan fortsätter vi kivas över verbets partitiv och vart vi är på väg.
Folket behöver hopp, och folket är hoppfullt.
I Finland verkar många vara förfärade över den svenska coronastrategin, den som personifieras av statsepidemiologen Anders Tegnell och går ut på att förlita sig mindre på förbud och mer på rekommendationer och tillit till folks omdöme. I nuläget tycker sig många se ett tydligt facit i statistiken. Finland räknar 284 dödsoffer, medan Sverige räknar 3 460 (enligt THL:s respektive Folkhälsomyndighetens statistik 13.5.2020). Norges och Danmarks siffror påminner om Finlands, liksom också deras resoluta politik.
Saken tycks klar: svenskarnas mjuka metoder har misslyckats.
Den som påpekar att det kan finnas andra förklaringar till att statistiken ser ut som den gör, bemöts ofta klentroget. Kanske handlar det om att vi är ovana att ta till oss data av det här slaget, att vi tenderar att tolka den lite på samma sätt som vi gör med till exempel opinionsundersökningar. Om en gallup visar att fem procent ska rösta på parti A och tjugo procent på parti B, förväntar vi oss (med rätta) att detta i stora drag speglar befolkningens sympatier. Några procentenheter kan det kasta, men att partierna skulle få lika många röster är omöjligt.
Men det tankesätt som är giltigt för att förstå en gallup är odugligt för att förstå coronastatistiken.
Låt oss i stället närma oss statistiken på ett annat sätt. Låt oss först frigöra oss från landskampstänket och för en stund bortse från skillnaderna i de nordiska ländernas nationella politik. Låt oss betrakta Norden från rymden: vi ser att det finns sju geografiskt avgränsade urbana regioner med över en miljon invånare – tittar vi närmare ser vi att två av dem påminner väldigt mycket om varandra.
Helsingfors har cirka 650 000 invånare, huvudstadsregionen cirka 1,1 miljoner invånare och Nyland cirka 1,7 miljoner invånare.
Göteborg har cirka 600 000 invånare, Storgöteborg cirka 1 miljon invånare och Västra Götaland cirka 1,7 miljoner invånare.
Befolkningstätheten i respektive storstad och storstadsregion är jämförbar, Västra Götaland är dock klart större än Nyland till ytan. Båda centralorterna har en aktiv hamn och flygplats. I båda finns utpräglade rikemansområden, lika väl som segregerade och fattiga stadsdelar.
Så till coronastatistiken. I Nyland (eller egentligen i HUCS sjukvårdsområde med 2,2 miljoner invånare) har 232 personer avlidit (13.5) till följd av covid-19. I Västra Götaland har man bokfört 351 dödsoffer (13.5). Nyland lyder under finländska (undantags)lagar och regelverk, Västra Götaland under svenska rekommendationer.
Ja, Västra Götaland har klarat sig sämre, men skillnaden är inte alls iögonfallande.
Och väljer vi att jämföra med Sveriges tredje storstadsregion – det tätbefolkade Malmö/Skåne med 1,4 miljoner invånare – har man där kommit lindrigare undan än i Nyland/HUCS. De 119 dödsoffren (13.5) är också räknat per capita färre än i Helsingforsregionen.
Bland Nordens sju storstadsregioner är det i Stockholmsområdet som covid-19 grasserat klart kraftigare än i de övriga.
Man kan fråga sig varför, men svaret kan alltså inte utan vidare vara ”för mjuka regeringsnypor”. Kanske handlar det om att man regionalt misslyckats med att skydda gamla människor på boenden? Kanske om att man i ett tidigt skede råkade få in mer smitta – ett sportlovsflyg från Italien med en handfull superspridare kan i den exponentiella matematikens värld vara en slumpartad händelse med enorm verkan.
Ovanstående är bara lösa hypoteser – poängen med den här texten är närmast att understryka osäkerheten och varna för den förhastade slutsatsen att Sveriges nominellt högre dödstal bevisar att mjuka metoder är odugliga. Västra Götaland och Skåne påminner om det man i vetenskapliga sammanhang kallar svarta svanar: observationer som gör att en given slutsats inte längre är given.
Och märkväl: detta är uttryckligen en observation, inte en plädering för den svenska strategin, inget bevis för att den är riktig eller önskvärd – den går utan vidare att problematisera.
”Västra Götaland och Skåne påminner om det man i vetenskapliga sammanhang kallar svarta svanar: observationer som gör att en given slutsats inte längre är given.”