Inför inte läsårsavgifter!
HöGSKOLESTUDIER Debatten om läsårsavgifter för högskolestuderande har gått het de senaste veckorna. De som talar för läsårsavgifter ser dem som garanti för högskolornas fortsatta finansiering och ett sätt att få studerande snabbare ut på arbetsmarknaden. Samtidigt hävdas det att högskoleutbildade kommer att få en högre lön, med vilken de lätt kan betala avgiften efter studierna.
De senaste regeringarna
har infört åtgärder för att få unga snabbare ut på arbetsmarknaden. En av åtgärderna var att begränsa studiestödet – både antalet månader och den månatliga summan – och öka andelen studielån som studerande kan lyfta. Samtidigt är den enskilt största orsaken till att studier fördröjs att studerande jobbar vid sidan om för att få ekonomin att gå ihop. Av universitetsstuderande jobbade 56 och av yrkeshögskolestuderande 59 procent vid sidan om studierna, enligt statistikcentralens utbildningsstatistik 2018. Läsårsavgifter är ingen sporrande
faktor för studerande som redan i dag har svårt att få vardagsekonomin att gå ihop. I värsta fall kan de fördröja studierna.
Om studerande ska betala läsårsavgifter under studietiden blir högskolestudier inte lika tillgängliga och studerande från mindre bemedlade familjer drabbas hårdast. Om läsårsavgifterna i stället betalas då man kommit ut på arbetsmarknaden drabbar det dem med lägre lön. En högskoleutbildning ger inga garantier på en hög lön inom alla branscher och därmed skulle läsårsavgifter göra situationen ojämlik och orättvis.
Regeringens mål är att hälften av alla unga vuxna ska ha en högskoleutbildning 2030. Att införa läsårsavgifter skulle inte gynna målsättningen, tvärtom förhindra att den uppnås. Finland behöver satsa på utbildning som är tillgänglig för alla, oavsett socioekonomisk bakgrund. Den avgiftsfria utbildningen utgör grunden för ett välmående och konkurrenskraftigt Finland.
CORONAKRISEN Det har nu under dessa coronatider skrivits och talats en hel del om de personer över 70 år som isoleras på boenden under sina sista år. En grupp som dock verkar vara nästan helt bortglömd är de som bor hemma med en närståendevårdare.
Jag medger gärna att inte heller jag haft en tanke på dem innan jag nyligen genom bekanta kom i kontakt med ett sådant par. Också bland dessa finns naturligtvis många olika slags människor med problem av olika slag. De jag i första hand tänker på är äldre par, där den ena kanske har en demenssjukdom och den andra kanske ”bara” är allmänt gammal och skröplig. Den friska kämpar för att ta hand om den demenssjuka för att inte kanske tvingas flytta till olika boenden.
Under ”normala” tider får man viss avlastning genom yngre släktingar, dagverksamhet, intervallvård, fysioterapi med mera. Nu har dock det mesta av detta lagts på is. Hur länge ska närståendevårdarna orka? Någonting borde ”man” kunna göra. Jag har inga förslag att komma med eftersom jag inte vet särskilt mycket om denna grupp, blev dock förskräckt då jag kom att uppmärksamma problemet.