Digirevolutionen är frälsaren
CORONAKRISEN Coronaepidemin har dystra men tillika icke förutsedda konsekvenser på olika livsområden – inte bara de inom hälso- och sjukvården utan också i vardagslivet, utbildningen, forskningen, hemmen, trafiken, boendet med mera. Några rätt så oförutsedda konsekvenser är relationerna mellan viruspandemin (-pandemierna) och den allt ökade datoriseringen av arbetet, av arbetsprocesserna, arbetsplatserna, arbetsfördelningen, arbetets organisation och styrning, privat- och arbetslivets samband med mera. Antagligen också neutraliseringen av corona- med flera epidemier och dessas konsekvenser. En del ingrepp hade inte ens varit möjliga före digirevolutionen. Nöden är en ofta anlitad bundsförvant, i både privatoch arbetslivet.
Så länge man klarar sig ungefär som förr försöker man utveckla arbetsrutinerna och öka arbetskapaciteten enligt tidigare mönster. Men då aktiviteterna kräver nyanordningar, som utlokalisering av betydande andelar av personalen till distansarbete med arbetstillfällena i hemmen och liknande, leder detta på sikt till förändringar inte bara på arbetsplatserna utan också av region- och bostadsplaneringen, byggnationen, regionplaneringen, den kommunala servicen, av trafiknätet, framför allt trafiken till och från arbetet, i hemmen, i affärslivet utbildningen med mera.
Om digirevolutionen inte hade föregått virusepidemierna hade arbetslivet i så fall kunnat förändras så mycket som nu? Antagligen inte, åtminstone inte på kortare sikt. Digirevolutionen är frälsaren i det avseendet, om uttrycket tillåts. Frälsaren som bär på korset, men likaså hoppet.
Arnold Schumpeter delade en gång i tiden in innovationer i kompletterande och replacerande. Trots att digirevolutionen inte eliminerar själva coronaviruset förmår digitaliseringen i flera avseenden befria arbetslivet från de villkor arbetet hittills ställt på fysisk närvaro, processering, utveckling och kontroll på arbetsplatserna.
Erinras bör emellertid att digitaliseringen inte omfattar samtliga arbetsfaser, inte heller alla arbetstagare. Men utvecklingen brukar ju gå framåt, sägs det. Högst antagligt kan också fältarbetet – själva utförandet, på fabriksgolv eller inte, i allt högre grad digitaliseras och distanseras. Men hur går det då med de sociala relationerna, med förstahandsinformationen och skvallret? Fast det förmedlar väl också digivärlden, som så mycket annat. Digirevolutionens andra fas inklusive påföljande faser inrymmer hisnande utmaningar. Är vi beredda … oavsett vi är det eller inte, ställs vi inför dem. Är dataprogram de nya medicinerna?
Om digirevolutionen inte hade föregått virusepidemierna hade arbetslivet i så fall kunnat förändras så mycket som nu?