Dags att granska den offentliga konsten i Helsingfors

”Offentliga konstverk blir ofta debattämnen, väcker starka känslor och reaktioner. Mycket har att göra med att man kan konfronteras med dessa verk mot sin vilja.”

Den traditionella uppfattningen om offentlig skulptur är att den ska vara dekorativ, skapa positiva känslor, och inte störa det vardagliga flödet. Det heter att konstnärlig utsmyckning höjer statusen på ett område, minskar skadegörelsen och får människor att må bättre.

Men i dag vill många konstnärer i tidens anda väcka frågor, tankar och känslor, snarare än att enbart utstråla skönhet eller behag. De vill få oss att tänka och känna kring fenomen som vi annars tar för givna. Mycket av det nya som görs är därför tidsbundet eller förgängligt. Idébaserad konst, ljus-, ljud- och videoinstallationer används nu sida vid sida med traditionella material.

Offentliga konstverk blir ofta debattämnen, väcker starka känslor och reaktioner. Mycket har att göra med att man kan konfronteras med dessa verk mot sin vilja. När man väljer att betrakta konst i ett galleri är man på ett annat sätt skyddad, än när något nästan trycks på en på torget eller gatan. Men även om Helsingfors över 450 offentliga utomhusverk kan ses av alla, är det mycket som invånarna förbiser eller inte noterar.

Vad beror detta på? Kan man helt enkelt hävda att bra offentlig konst väcker reaktioner, medan dålig offentlig konst inte blir noterad? Vissa anser till och med att den offentliga konsten skall provocera: då det förs en diskussion är detta ett bevis för att konstverket är lyckat.

Helsingfors konstmuseum Ham står för den största beställningen av offentliga konstverk till Helsingfors. Museet har för tillfället ett femtiotal projekt på gång och av dessa projekt blir 10–15 färdiga årligen. Det livliga byggandet under de senaste åren har gjort det möjligt att, utifrån procentprincipen, beställa offentlig konst till bland annat Fiskehamnen, Böle och Busholmen.

Men makten att påverka den offentliga miljön ligger även i företags och husbolags händer. Ett husbolag kan plötsligt få för sig att göra en stor muralmålning och om staden ger tillstånd kan grannarna bli tvungna att ständigt se denna från sitt fönster. Till exempel köpcentret Redi har satsat på offentliga verk av bland andra etablerade konstnärer som H C Berg och Silja Rantanen. Verkkokauppa har skaffat ett verk av Tommi Toija med en gigantisk urinerande pojke till Busholmen. Företaget använder sig nu av Toijas motiv i sina produkter, till exempel upptryckt på resväskor.

Denna satsning på kultur handlar med andra ord mycket om kommers. Det urbana rummet fylls med kultur som inte vuxit fram ur platsens levda rum, utan som importerats av etablerade konstnärer i hopp om att det ska göra exempelvis Fiskehamnen till en intressant stadsdel. Man kan spekulera i om detta är hållbart: kommer det levda rummet att visa sig som förstelnat?

Platsen är av stor betydelse för hur man tolkar konst. Mera fruktbart förefaller det om konstverken så att säga skulle få växa fram i en invand stadsbild utifrån platsens förutsättningar, behov och direktiv på lång sikt – inte som beställda, relativt lösryckta produkter. Då kulturproduktionen i allt högre utsträckning formas för att skapa ekonomisk tillväxt kan man hävda att den kritiska konsten får en politisk roll. Frågan är på vilket sätt den är lämplig för det offentliga rummet, som också är i ständig förvandling?

I fem recensioner framöver kommer jag att behandla offentliga verk, olika från varandra beträffande formspråk, kontext och material. Dessa verk är alla införskaffade av Ham i fjol, två i centrum av Helsingfors, två i Fiskehamnen och ett i Månsas.