Låt inte klangen förblinda!
Klangen som en av många faktorer i det viktiga körarbetet är värd ett bättre öde än att bli stridsäpple för olika viljor, skriver kördirigenten och musikredaktör emerita Lena von Bonsdorff.
En eldfängd debatt om körers klangkultur har blossat upp med utgångspunkt i körsångaren Jan Salvéns brinnande engagemang i frågan. Wilhelm Kvist lyfter stort upp Salvéns rapport Den finländska körsångens tomrum i HBL 9.5 och låter också journalistiskt förtjänstfullt Salvéns åsikter kommenteras av professionella vokalmusiker. Som så ofta uppfattas detta av de närmast inblandade som en avsågning, rentav som ”tendentiöst och avogt”. Men klangen som en av många faktorer i det viktiga körarbetet är värd ett bättre öde än att bli stridsäpple för olika viljor.
Vi vet att människans röstfärg är högst personlig, lika definierande som ett fingeravtryck. Överfört till körvärlden är det självklart att varje kördirigent eftersträvar ett eget klangideal, som harmonierar med dirigentens personlighet. Men tillämpar vi detta på kören som ett instrument, där otaliga röstpersonligheter ska samlas till ett gemensamt konstnärligt uttryck, stöter vi på en hel mängd intressanta frågeställningar.
Jan Salvén kritiserar våra finländska körer för det han uppfattar som ett vibratolöst klangideal, som inte använder kroppens naturliga resonansutrymmen. Han hänvisar till något som ibland kallats en kris på 1960-talet, men som också kunde betraktas som ett historiskt utvecklingsskede. Musikvärlden vaknade upp till ett nytt intresse för tidiga epokers körrepertoar. Samtidigt artikulerades också en önskan att främja produktionen av ny musik för kören som instrument.
Poängen med den tidens klangutforskande var viljan att söka nya uttrycksmedel, som bättre passade den musik man då ville satsa på. Att det ledde till motvilja på sina håll och stundtals onödigt drastiska experiment, kan säkert många hålla med om. 1960-talet pekade ändå estetiskt sett på oerhört viktiga uttrycksmässiga brister i samtidens utförandepraxis.
Tack var nytt fokus på musikens egna uttrycksmedel, på detaljer i sats och harmonik, mer än enbart melodiska linjer och storslagen volym, berikades också körvärldens klangpalett med nya färger. Samma gäller för solosångare och orkestermusiker. Men de här insikterna krävde ett nytt rösttekniskt kunnande. En ny estetik visade på nya möjligheter för dem som var redo att glänta på dörren.
Hur reagerade den professionella sångutbildningen? Ofta med att värja sig för de nya kraven. Det finns en gammal tradition i vårt land av misstro mellan professionella solosångare och körsångare. Nils Schweckendiek påtalar samma förunderligt strikta indelning mellan solister och körsångare, som han säger sig inte ha stött på i England, Tyskland eller Danmark. Därmed sätter han fingret på en oerhört väsentlig problematik hos oss.
Det är inte så att en klassiskt skolad sångare lär sig använda sina naturliga resonansutrymmen, sin andning, sin artikulationsapparat frikopplat från musikens divergerande uttryckskrav. Eller det borde inte vara så. Snarare är det ideologiska och ekonomiska faktorer som avgör vilka verktyg som anses viktiga och värdefulla att ta i bruk. Säg mig vilken musik som värderas mest och jag kan säga dig vilka tekniker du behöver!
Den professionella sångutbildningen påverkas alltför ofta av sångaryrkets krassa ekonomiska villkor, såsom Wilhelm Kvist mycket riktigt påpekar. I klartext lär sig sångare därför främst att öka röstvolymen så att den ska ha bärkraft nog för stora operascener. Textbehandling, färgläggning, smidighet i röstbehandlingen får finna sig i att klassas som mindre viktiga verktyg för yrkesutövningen.
Samma utveckling kan skönjas i en stor del av körvärldens estetiska framtoning. Beroende på dirigentens uttrycksvilja och ideal fokuseras arbetet på olika delmoment i olika hög grad. Finns det tid och kunnande nog kan en tillräckligt rik medvetenhet om uttrycksmedlen lockas fram också ur kollektivet, men det kräver anpassning och träning.
Jan Salvén har valt att fokusera sitt intresse på klangen, som hör till de faktorer som rätt sent fick estetisk självständighet i den seriösa musikvärlden. Länge betraktades den som mindre viktig än melodik, harmonik, ja till och med rytm. Klangen kan ses som den mest sinnliga komponenten bland musikaliska uttrycksmedel. Närmare kroppskontakt når vi inte i tonernas värld. Men den lånar sig lika väl som de andra till en brokig och rik uttrycksskala. Och i samklang med alla andra element, i en förhöjd medvetenhet om sin funktion för helheten kommer den bäst till sin rätt.
Dagens musikkultur präglas av mycket större öppenhet och tolerans för divergerande uttryckspraxis än tidigare. Den diversiteten är det viktigt att värna om.