Har uteblivna alternativ försvårat strategin?
Det var nio eniga riksdagspartier som i Ständerhuset sjöng beredskapslagens lov i mars. Så eniga, att rättslärda frågat efter de uteblivna alternativen. Varför blev nationellt undantag allena saliggörande de första månaderna?
Den tolfte maj, två dagar innan skolorna öppnar, meddelar regeringen att man bereder en ändring i lagen om grundläggande undervisning – en som ska möjliggöra att vid behov pendla mellan undervisning i skolbyggnaden och undervisning på distans – och ändringar i lagen om smittsamma sjukdomar.
Det är ändringar i lagarna för normala förhållanden – de som inte är ett undantag från grundlagen.
En av dem som frågat sig varför man inte sett på detta från början – för att möjliggöra samma tekniska lösningar men med skolornas autonomi intakt – är Pauli Rautiainen,biträdande professor i offentlig rätt.
I stället anser han att det rått en alternativlös ”nödvändighetsretorik” kring de nationella ukaserna och beredskapslagen. En som rentav fått honom att fråga sig: ”Hur modifierad sanning får regeringen tala om de rättsliga grunderna för allt som görs?”
Han drar sig till minnes Machiavellis Fursten, där en passus beskriver hur svårt det är att frångå de gamla lagarna, eftersom också de som stöder de nya lagarna är rädda för dem som får sin kraft ur de gamla.
Det aviga är att det inte är normallagarna som uppfattas som ”de gamla lagarna”, utan undantaget, säger Rautiainen, och hänvisar till debatten inför skolstarten, då undantaget skulle ta slut för att nödvändighetskravet inte ansågs uppfyllas.
– Det man måste ha klart för sig är vad som är normalt och vad som är undantag.
– Vår lagstiftning utgår också i kris ifrån att det är den normala lagen som ska gälla så långt som det bara är möjligt, och undantag är det allra sista, säger Rautiainen.
En orsak är att undantag är ett trubbigt vapen. De förordningar som grundar sig på beredskapslagen är centraliserade, och grundlagen kräver att de ska avslutas så fort de inte är helt nödvändiga.
Nu anser han att uppfattningen om vad som är det normala ställts på ända. Alternativ har funnits hela tiden, men de har inte fått luftrum, säger han.
– Andan i vår normala lagstiftning är att varje åtgärd eller begränsning ska vara så exakt definierad som möjligt till ett område eller till enskilda individer, säger Pauli Rautiainen.
Det centrala exemplet är lagen om smittsamma sjukdomar, som ger rätt redskap att stänga vissa lokaler och rentav beordra karantän eller isolation mot människors vilja. Det är mycket stränga ingrepp, men samtidigt preciserade.
– I mitten av mars fattade regeringen ett högst politiskt beslut om att använda trubbiga, nationella åtgärder. Grundlagsutskottet har visserligen gett grönt ljus, men konsekvent påmint om att alla åtgärder borde vara så precist begränsade som möjligt. Grundlagsutskottet har också konsekvent efterlyst mer redogörelser för alternativen, och motiveringar till varför åtgärderna ska gälla hela landet, säger Rautiainen.
De senaste veckorna har lokala åtgärder och normaltillstånd börjat dyka upp på bred front i riksdagsdebatten.
Samlingspartiet, som i mars påhejade stränga åtgärder, pratar nu om det regionala. Partiet har exempelvis sagt att man inte längre ser grunder för att alla landets restauranger ska behöva vara stängda till slutet av maj, utan vill att en del ska få öppna tidigare, beroende på det lokala epidemiläget.
Timo Heinonen (Saml) påpekar att grundlagsutskottet puffat regeringen att överväga lokal variation.
– Vi i Samlingspartiet är nu beredda att granska den här saken i framkant, också öppna till exempel de små restaurangerna vid landsvägarna eller bensinstationerna redan tidigare, säger Heinonen.
”Vilka lagar behöver skrivas om?”
Flera röster höjdes för lokala avvikelser också då riksdagen debatterade förlängningen av vissa undantagsparagrafer.
– Nu förekommer epidemin i så olika grad i olika landsändor – och det finns sjukvårdsdistrikt som inte registrerat nya smittor – så vi bör granska om allt är nödvändigt i alla regioner, sade Päivi Räsänen (KD).
Ledamöter från både regering och opposition har också tagit fasta på behovet att uppdatera den normala lagstiftningen ännu mer, så att man inte ska behöva ty sig till undantagen.
– Om det här sjudande läget i pandemin pågår länge, kan det då hållas under kontroll också så att vi uppdaterar lagen om smittsamma sjukdomar så att den fungerar bättre i en stor pandemi? Nu är den mer anpassad till sporadiska lokala smittor. På det sättet skulle vi bättre kunna hantera läget utan att ty oss till undantagsförfaranden, sade Johannes Koskinen (SDP) som är tidigare ordförande för grundlagsutskottet.
Markku Eestilä (Saml) undrade när man tänkt gå igenom vad som behövs i våra vanliga lagar.
– I vilket skede gör man den bedömningen? Lagen om smittsamma sjukdomar har nämnts, men vilka andra lagar behöver skrivas om, så att vi når samma resultat utan undantagsförhållanden?
– Och i vilken grad kan vi börja fundera över om man kunde ha olika åtgärder på olika områden, så att de skulle vara rätt dimensionerade och rimliga i förhållande till vad man vill uppnå?
Statsminister Sanna Marin (SDP) motiverade i fredags den nationella restaurangstängningen med att kluster av smittfall uppstått i samband med restaurangbesök också i landskap som tidigare besparats.
– Också i Kajanaland, ett exempel som nämnts, uppstod kort senare smittfall, säger hon, men gick inte in på hur man övervägt alternativa sätt att åtgärda det.
Från statsministerns stab är svaret att Social och hälsovårdsministeriet stött sig på epidemiologisk bedömning.
Brist på alternativ
Pauli Rautiainen säger att det mest anmärkningsvärda i debatten är att den förs först nu, och inte tidigare, eller rentav från början.
– Ur rättslig synvinkel har inget förändrats, samma möjligheter har funnits hela tiden, säger Rautiainen.
Debatten om alternativen har ändå vingklippts av bristen på utredningar som grundlagsutskottet påtalat. Senast förra veckan krävde utskottet igen att regeringen ”fäster allvarlig uppmärksamhet” vid att redogöra för alternativen till undantagsförhållanden och nationella åtgärder.
– Den information som riksdagen fått har varit av den typen som motiverar varför man ska gå in för det valda nationella undantaget, men inte hur de alternativa åtgärderna kunde ha sett ut, säger Rautiainen.
Det fick riksdagen inte diskutera
En annan sak som avvikit från den normala lagprocessen de gångna månaderna har varit de centralise
Alternativ har funnits hela tiden, men de har inte fått luftrum.
Pauli Rautiainen, biträdande professor i offentlig rätt vid Tammerfors universitet
rade rekommendationerna, som i praktiken haft samma följd som lagar men utan riksdagsbehandling, säger Rautiainen.
Ett exempel är biblioteken, en verksamhet som är lagstadgad, men vars utbredda undantag inte gått via riksdagen.
– Regeringen har inte fattat beslut att stänga alla bibliotek, och regionförvaltningscentralerna har inte fattat beslutet. Det är i slutändan kommunerna som gjort det.
Men får kommunerna besluta att stänga service som finns i bibliotekslagen? – Det här öppnar för en väldigt farlig väg, om vi accepterar att kommunerna kan stänga all den fysiska biblioteksverksamheten. Även detta är ett resultat av att man på det nationella planet har tvingat kommunerna att göra så, anser Rautiainen.
Han antar också att det under den kommande tiden blir en del fall som landets rättsövervakare får ta ställning till i efterhand, precis som polisen i efterhand prickats av JO för en del bötfällningar vid den stängda Nylandsgränsen. Nu har JO en del fall på sitt bord som gäller utbildningen.
På vilka grunder man isolerat personer med funktionsnedsättning, och uppfattningen om rätten att resa över gränsen, är två andra exempel som mött kritik.
Allmänhetens uppfattning om exakt vilken rättslig grund som gäller för alla de olika besluten har inte varit helt klar. Uppfattningen om 70åringars fria rörlighet präglades av att Social och hälsovårdsministeriet ”förpliktade” folk att stanna inne, även om det är en rekommendation.
”Vad betyder ’förpliktar’?”
Rautiainen är mycket kritisk mot regeringens kommunikation.
– Det som regeringen kommunicerar och vad den rättsliga grunden egentligen är passar inte alls ihop! Regeringen har i sin kommunikation skapat en situation där människors rättigheter kringskurits mer än nödvändigt. Hur mycket modifierad sanning får regeringen tala om de rättsliga grunderna? Vad betyder det när en minister säger att man ”förpliktar”?
Justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) har gått ut med förtydligande kommentarer om att riskgruppernas rörelsefrihet inte har kringskurits. Henriksson medgav att kommunikationen inte lyckades fullt ut.
Under de senaste dagarna har det skapat förvirring att Finlands yttre gränser faktiskt inte är stängda, utan att alla restriktioner i resandet egentligen är rekommendationer.
– Grundrättigheterna för finska medborgare är att man alltid har rätt att få rätt att åka härifrån. Det har jag hela tiden sagt. Där har vi nog inte lyckats med kommunikationen till hundra procent, säger Henriksson om gränsdebatten.
Det finns forskare som har sagt att det är lite klurigt av regeringen att ge ett sken av att gränserna är stängda när de i praktiken inte är det. – Jamen, det kan jag hålla med om.
Men vad är den juridiska grunden för en gränsbevakare då att fråga en finländare vad hen har att skaffa i till exempel Haparanda? – Det ligger i gränsbevakningslagen som jag inte behärskar så bra. Det är också (inrikesminister Maria) Ohisalos bord. Och vi har också spelregler om att inte gå in och kommentera vad andra ministrar gör på sin tomt. Men å andra sidan ligger ju grundlagen på mitt bord.
Smittskyddsläget pendlar i världens länder, och till hösten befarar många att siffrorna kan stiga igen. AnnaMaja Henriksson anser ändå att man inte kan hålla beredskapslagen i kraft ”för säkerhets skull”.
– Det är tack och lov riksdagen som beslutar om det. Det viktiga är att regeringen inte ska använda sig av mera makt och befogenheter än nödvändigt. Som justitieminister tycker jag också att det är viktigt att vi hela tiden har en livlig och kritisk samhällsdebatt om det här.
Regeringen har i sin kommunikation skapat en situation där människors rättigheter kringskurits mer än nödvändigt.
Pauli Rautiainen