Bonus eller minus?
”Det är så svårt att leva i familj, men i en styvfamilj är alla problem i potens.”
Hon hade tur, för nästan första gången i livet. Efter en svår skilsmässa hade hon helt tappat tron på sin förmåga att välja rätt partner. Men denna gång slapp hon välja, hon blev vald. Vald av en man som dessutom älskade barn. Han hade inte några egna ungar när de träffades. Han var 35 år, åt pizza ur kartong och blev stressad över att diska en gång i veckan.
Han inledde sitt föräldrauppdrag med stor iver men aldrig med ett försök att ersätta en pappa. Alla veckoslut och ledigheter skulle göras på barnens villkor och han visste hur man lekte. Han ordnade alla deras kalas, han läste läxor och han lärde dem att åka skidor. Han var klasspappa i deras klasser och han umgicks med deras farsa och hans släkt utan problem. Han röstade för ett boende nära deras far och efter några verkligt krävande år tog han också över kontakten med flickornas pappa och gjorde all planering för att hon skulle slippa bråk.
Men sedan några år är det annorlunda. Han är fortfarande ivrig med familjelivet men han är grundledsen. För mycket slit och för lite vila led de ju båda av men det här var något annat. Hon frågar förstås men han saknar ord för trycket i mellangärdet och somnar med ryggen mot. På natten vaknar hon med en pusselbit i handen. När man lever med tonåringar är det tungt. Det är ofta ett ensidigt engagemang, en ensidig förståelse och mycket I, Me and Myself. Det är stängda dörrar och familjelivet suger. De enda gångerna de ringer tillbaka är när de behöver pengar eller har glömt nycklarna. Det är separation och felsökande. Periodvis lagar man mat och tvättar endast av plikt och inte av kärleksfull omsorg. Biologin verkligen bär en över det svåra men han hade ingen biologi. Han vågade inte längre säga till när motattackerna vid bråk var med handgranater. Han byggde i stället upp ilskor som han till slut inte kunde kontrollera. Men då fanns inte ett förlåt en handräckning bort däremot fanns det färdiga sår som öppnades lätt av vardagliga konflikter. Han blev mer distanserad när de var distanserade. Han kompenserade med att sköta markservicen men får inte någon närhet, inga förtroenden. Tonårssamtal förs i stängda rum. För en bonuspappa är den fysiska kontakten med tonårsdöttrar svår och han kan inte längre sätta sig bredvid i soffan, inte lägga armen runt.
Hon håller kvar pusselbiten i handen och stiger upp i mörkret och googlar. Googlar och hittar hans angst: The Cinderella stepmother syndrome. ”Utmattning och depression som drabbar bonusföräldrar som gör allt men varken får tack eller kärlek tillbaka.”
Det är så svårt att leva i familj men i en ombildad familj är problemen i potens. Om mamman eller pappan dessutom inte godkänner sin expartners nya är det nästan omöjligt att bygga nytt. Barn är lojala men ibland är vuxna tyvärr som barn. Folk borde absolut gå på kurs innan bostäder säljs och barn buntas ihop. I kärnfamiljen är föräldrarnas utgångspunkt jämlik men i den nya familjen startar man relationen till sina bonusbarn som en underdog och man måste som bonuspappa åtminstone göra dubbelt så mycket än biologiska farsor för att få respekt och tack. Det är superorättvist för det finns farsor som helt självklart är farsor hela livet fast de hellre tittar i glaset, på telefonen eller djupt ner i sin egen navel än att se sina egna barn.