”Jag har lärt mig att uppskatta min hälsa”
Ena dagen var Mia Åstrand, 18, en handbollsspelare som satsade på eliten. Andra dagen var hon en sängliggande hjärtpatient. Nu uppskattar hon livet på ett annat sätt och jobbar hårt för att komma tillbaka till handbollen.
Den 28 april 2019 gjorde Mia Åstrand finaldebut i handbollens FM-serie. Som 17-åring klev hon fram och blev matchhjälte med sina två mål (25– 27 och 25–28) i den andra förlängningen då hennes Dicken besegrade HIFK med 26–28 i den första finalen.
Efter säsongen som slutade med silver visste Åstrand att hon hade en av sina viktigaste somrar och säsonger framför sig som handbollsspelare. Att hon var en jättetalang som förutspåddes en stark handbollsframtid var ingen hemlighet.
– Hon har en briljant framtid framför sig. Hon kommer att bli en otroligt bra spelare, sade tränaren Thomas Hivert i december 2018 om Åstrand.
Efter att ha presenterat sig för den breda publiken i finalserien för ett år sedan skulle hon visa att hon kan axla en ledande roll i Dickens representationslag.
– Det skulle bli min genombrottssäsong, säger hon.
Den tanken fick hon rätt snabbt överge. I stället kastades hon in i en mardröm hon aldrig kunde föreställa sig att hon skulle tvingas genomleva.
Då hon mådde som sämst låg hon bara i sängen, blev yr och snurrig av att ta några korta steg, klarade knappt av att gå till köket och måste ha en pall att sitta på i duschen.
En gång åkte hon med ambulans till sjukhus efter att kroppstemperaturen inte slutade stiga, hela kroppen skakade och hon kunde inte öppna ögonen.
– Då jag var som sjukast tänkte jag att jag aldrig kommer att bli bra igen. Nu är jag förundrad över hur jag orkat med allt.
Mia Åstrands historia väcker mycket tankar och känslor. Den är inte bara rörande, skrämmande och överraskande. Den är också oerhört viktig, och hon hoppas att den kan hjälpa andra att undvika samma öde hon själv råkade ut för som gjorde att hon som 18-åring var sängbunden och isolerad från omvärlden i flera månader.
– Jag var jätterädd och vet fortfarande inte hur jag klarade mig igenom allt, säger hon.
Läkarbesök utan diagnos
Problemen började i juli i fjol. Åstrand var på landslagsresa i Bulgarien och reste därifrån vidare till Spanien. Under sin tid i Spanien insjuknade hon och mådde väldigt dåligt. Hon hade fortfarande hög feber, halsont och hosta då hon flög hem till Finland efter två veckor i Spanien.
– Jag besökte läkaren flera gånger men de hittade inte något fel på mig, berättar Åstrand.
Då hon började känna sig bättre efter sjukdomen började hon träna igen. Hon beskriver träningspassen som hårda och ansträngande för kroppen.
Efter en tid blev hon sjuk igen. Symtomen var desamma som tidigare, och ett nytt läkarbesök gav samma resultat som tidigare: inga allvarliga fel kunde konstateras.
Handbollssäsongen körde i gång i september och Åstrand var fast besluten att visa att hon var värd en större roll i laget. Och hon lyckades bra i början. Under de tre första matcherna var hon en av flera unga spelare som klev fram och tog ansvar i Dicken. Åstrand nätade tio gånger och var på väg att få sitt definitiva genombrott.
Men samtidigt märkte hon att det var något som inte stämde i kroppen. Också hennes tränare såg att någonting inte var som vanligt då hon inte hade samma ork som tidigare.
– Min puls var väldigt hög under träningarna och i matcherna orkade jag inte springa som jag brukade. Jag blev tröttare hela tiden, minns hon.
– Jag funderade inte så mycket på det i början. Men då det inte släppte tänkte jag att jag säkert var övertränad eftersom jag tränat väldigt hårt och alla symtomen passade in på det.
Sakta men säkert blev Åstrands mående sämre och hon märkte att hon orkade med allt mindre.
– Jag orkade inte med annat än att gå till skolan och träna. Sedan var jag så trött att jag bara plötsligt kunde somna trots att jag aldrig varit en person som gjort så, säger hon.
I oktober besökte hon lagläkaren Petri Helenius och gick igenom nya undersökningar. Hon fick genast träningsförbud. Under de följande fyra veckorna undersöktes hon ytterligare trots att inga fel hittades i de första undersökningarna.
Till slut visade det sig att hon hade haft mykoplasmainfektion (luftvägsinfektion) i augusti. Infektionen hade inte upptäckts under läkarbesöken då, och Åstrand hade kört med hårdträning samtidigt som hennes luftvägar var drabbade av en allvarlig sjukdom.
Varningsklockorna började ringa hos läkarna. Åstrand själv blev rädd då hon insåg att hon kan ha förvärrat sin egen situation genom att träna sjuk. Det blev bland annat EKG, ultraljudsundersökning och magnetundersökning under de följande veckorna.
– Jag var jätterädd under de här veckorna. Det var den värsta tiden för mig då de inte hittat något trots jag mådde så dåligt, säger hon.
I november kom diagnosen till slut: Hon hade virusbaserad hjärtmuskelinflammation.
Hon genomgick nya tester, besökte hjärtsjukhuset och fick börja äta hjärtmedicin.
– Det var nog en chock för mig. Fram till det hade jag inte förstått att det var så illa och så allvarligt, säger hon.
Sängliggande under vintern
Åstrands hela liv sattes på paus. Hon fick inte gå till skolan, hon kunde definitivt inte spela handboll och hon hade ingen ork att träffa sina kompisar och umgås. Som 18-åring var hon sängbunden för tre månader. Hon orkade släpa sig till hallen för att se lagets matcher men utöver det låg hon hemma.
– Jag orkade inte ens läsa. Jag var i så dåligt skick att jag för det mesta bara sov, säger hon.
– Samtidigt som det var väldigt skrämmande med hjärtproblemen vet jag att det kunde ha gått mycket värre för mig. Läkaren sade att jag hade tur som kom på undersökning då jag gjorde det. Vid det skedet hade jag också bröstsmärtor och det
Jag minns att jag vid ett skede sade till en kompis att jag inte längre minns hur det känns när man mår normalt. Det var svårt att leva på det sättet. Nu känns det alldeles fantastiskt att få leva normalt och träffa mina vänner igen.
kunde ha slutat illa om jag inte stannat upp.
Läkarens besked visar hur allvarlig situationen var.
– I början sade läkaren att det här tar minst sex månader att komma över. Först skulle jag bara ta det lugnt i tre månader.
Men också under tiden Åstrand bara var hemma och tog det lugnt blev hennes mående stundtals mycket sämre. Hennes immunförsvar var försvagat, vilket ledde till att hon flera gånger insjuknade i andra sjukdomar. Varje gång hon blev sjuk måste hon till läkaren för att ta blodprov och kolla att hjärtmuskelinflammationen inte aktiverats på nytt.
– En gång var jag i så dåligt skick att vi måste ringa ambulans. Febern steg, jag fick inte upp ögonen och hela kroppen bara skakade, berättar hon.
Fyra månader efter att hon diagnosticerats med hjärtmuskelinflammation orkade hon äntligen börja röra på sig lite. Sakta började hon göra korta promenader, och hon deltog i studentskrivningarna även om hon inte orkat studera till dem som planerat.
– Jag blir student i vår men kan höja mina betyg i höst, säger hon.
Lång återhämtning
Efter att ha gjort ett stresstest som visade att hjärtat orkar jobba normalt fick hon äntligen grönt ljus för att börja träna lätt.
Men det är inte bara hjärtat som måste tas i beaktande. Hennes muskler hade förtvinat en del då hon varit sängliggande och immunförsvaret försvagats av sjukdomen. Coronaviruspandemin bjöd på ytterligare utmaningar då Åstrand med sin historia med hjärtproblem måste vara extra försiktig i sitt umgänge.
– Nu mår jag jättebra och njuter verkligen av att få göra vardagliga grejer, säger hon.
– De här månaderna har lärt mig hur viktig hälsan är. Det är något jag inte tidigare tänkt på. Nu uppskattar jag den verkligen.
Åstrand minns hur hon försökte umgås med sina kompisar och ha kul tillsammans med dem också under tiden då hon knappt hade några krafter. Det ledde ofta till att hon blev sjuk igen och måste vila ännu mera.
– Det svåraste för mig var nog att bryta alla rutiner jag normalt lever efter. Mitt liv har ju formats kring skolan och handbollen. Att då bara ligga i sängen och att må dåligt hela tiden var mycket tungt.
– Jag minns att jag vid ett skede sade till en kompis att jag inte längre minns hur det känns när man mår normalt. Det var svårt att leva på det sättet. Nu känns det alldeles fantastiskt att få leva normalt och träffa mina vänner igen, säger hon.
”Träna inte sjuk”
Det sägs att varje motgång för med sig något gott och att man lär sig mycket av att gå igenom tunga perioder. Åstrand blir allvarlig då hon berättar vad den största lärdomen för henne varit under de senaste månaderna.
– Jag har lärt mig hur viktigt det är att vila efter att man varit sjuk. Man får hellre missa några extra träningspass eller någon match och återhämta sig ordentligt i stället för att vara tillbaka för tidigt.
Dilemmat är vanligt i idrottsvärlden. En idrottare blir sjuk och vill helst av allt så snabbt som möjligt tillbaka för att hjälpa sitt lag och för att få njuta av att idrotta igen.
Det leder till att idrottarna intalar sig själva att de mår bättre än de gör och att de är i spelskick innan de egentligen är det.
Åstrand känner igen beskrivningen och säger att känslan att komma tillbaka efter sjukdom är så stark att man inte alltid har tålamod att vänta de där extra dagarna som krävs för att försäkra sig om att man verkligen är i skick.
Då en idrottare känner sig frisk vill hen idrotta. Men att känna sig frisk och vara frisk kan vara två olika saker. Därför är det viktigt med vila.
– Hjärtmuskelinflammation är ju rätt sällsynt och många tänker nog att ”det inte drabbar mig”. Men det kan hända vem som helst. Jag var ung, i bra skick och trodde att jag kunde träna då läkarna inte hittade några fel på mig, säger hon.
– Jag hade hört om hjärtmuskelinflammation någon gång tidigare. Men det var inte något jag tänkte att jag kunde få.
Därför har Åstrand en vädjan till alla:
– Träna inte sjuk. Det kan leda till följdsjukdomar och återhämtningen blir längre. Vila tills du är frisk igen.
– Jag hade tur som fick hjälp i rätt tid. Det hade kunnat gå mycket värre. Det har varit oerhört tungt för mig och för hela familjen då vi inte vetat varför jag mår så dåligt och om och i så fall när jag blir frisk.
Då hon i dag ser tillbaka på månaderna av sjukdom är hon rätt förundrad och imponerad av att hon tog sig igenom det hela.
– Jag kan i dag inte riktigt förstå hur jag klarat av det här, säger hon.
– Jag har funderat på hur jag gjorde det. Det är nog rätt ”wow” att tänka vad jag gått igenom.
Nu förbereder hon sig för att göra comeback i handbollen. Hon gör det med en helt ny uppskattning för sin hälsa och de små glädjeämnena i livet.