Utan restriktioner
Islandshästar sätter kurs på en äng när de för första gången för säsongen får lämna stallet i närheten av Frankfurt i Tyskland.
ESSä På arbetsplatser och i skolor är det ofta en fördel att vara utåtriktad och social. Då problemen med fysisk distansering nu diskuteras, borde vi inte glömma att mer inåtvända personer ofta klarar isoleringen utmärkt – men att de i sin tur kan behöva stöd och förståelse då läget normaliseras, skriver filosofen Åsa Slotte.
Sällskap och underhållning, är det dagens motsvarighet till romarnas bröd och skådespel? Då det blev klart att coronakrisen tvingar oss till att tillbringa våren på distans från våra vänner, arbeten, familjer och nöjen, reagerade medierna omedelbart. Medicinen var utskriven innan vi hunnit uppleva en minut av långtråkighet: det var bara att sätta sig i soffan och bingetitta på tv-serier, lyssna på radio och ta del av berättelsen om hur vår psykiska hälsa hotades av isoleringen.
Efter kritik korrigerade Världshälsoorganisationen begreppet social distansering – distanseringen var fysisk, vi uppmanades att hålla digital kontakt med våra nära.
Förståelsen för människan som en absolut social varelse har sällan varit större.
Generellt verkar långtråkighet vara en av nutidsmänniskans mera obekväma existentiella tillstånd, ett konkret livsproblem. Såväl under coronakrisen som innan har ett snabbt livstempo och en jovial natur definierat det normala. Men då många människor kämpar sig igenom våren med zoommöten och hangoutkontakter i kvava rum, så finns det en stor grupp människor, som inte har samma behov av ständiga sociala möten. Jag har tidvis känt mig som en främling då den rätt endimensionella bilden av allas umgängestörst vuxit fram, eftersom jag direkt visste att jag inte skulle ha några problem med att vara hemma utan dagliga sociala kontakter.
Om man ser på människans kulturhistoria, kan studier av olika melankolivarianter ge oss några ledtrådar om såväl olika mänskliga personlighetsdrag som känslostämningar. Man kan också se hur ett bortglidande från de sociala gemenskaperna har betraktats som avvikande eller till och med som något sjukligt. I synnerhet två varianter av melankoli, acedia och ennui, är intressanta att fundera på i ljuset av våra erfarenheter av vad det betyder att leva och arbeta i distansering.
Begreppet acedia härstammar från grekiskan och beskriver ett tillstånd där man inte bryr sig, likgiltighet. Termen uppkom under antiken och ansågs särskilt drabba eremitmunkar i öknen. Inom kristendomen betraktades tillståndet som en synd.
Filosofen Jennifer Radden beskriver hur acedian ger upphov till ett ogillande av en plats, ett äckel över den cell munken bor i. Acedia gör människan lat och ointresserad av allt slags arbete. Jag hör just nu om människor som har svårt med sina arbetsrutiner, ensamheten och att både leva och jobba på samma plats.
Acedian behandlas också av den svenska idéhistorikern Karin Johannisson i boken Melankoliska rum – om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (2009). Hon hittar tillståndet i den finlandssvenska filosofen Rolf Lagerborgs självbiografi. Lagerborg, en produktiv och skapande människa, ska ha drabbats av acedians leda och likgiltighet. Han ser tillståndet som något som kan drabba den som länge sitter instängd och brottas med ett vetenskapligt problem ”...Icke någon längtan, om ej efter förintelsen”, skriver han.
Melankoli är ett begrepp som är svårfångat och mångtydigt. Genom historien har begreppet haft många olika betydelser: medicinska, vetenskapliga, litterära, filosofiska, teologiska och självtolkande. Ängslighet och ogrundad nedstämdhet är ändå begrepp som lyfts fram av nästan alla som har skrivit om melankolin.
Under antiken ansåg man att tillståndet var ett resultat av att kroppen producerat ett överskott av svart galla. Den norske filosofen Espen Hammer konstaterar att man under antiken ansåg sig kunna förebygga melankoli genom att undvika att äta get, oxe, kamel, räv, hund, hare, björn, kål, lagrade ostar med mera. Skillnaden till den moderna psykiatrin, som snarare ser depression som sjunkande serotoninnivåer i hjärnan, är alltså ganska stor.
Ytterligare en norsk filosof, Lars Svendsen, spårar långtråkigheten till moderniteten. Vi är leda på livet självt. För den moderna människan tänker man ofta att långtråkighet innebär ett livsmisslyckande. Samtiden är rädd för att ha tråkigt och går kanske miste om de existentiella insikter som det tillståndet kan ge upphov till, om vi direkt försöker fly ledan?
Johannisson skriver också om melankolivarianten ennui, ledan. Ordet kommer från franskan och det var i synnerhet under den romantiska rörelse som uppstod i Tyskland kring 1700- och 1800-talen som den kan sägas göra kulturhistorisk entré. Ennui gestaltas i en rad betydelsefulla verk som fortsättningsvis läses i dag
och konstnärer och poeter hörde till de utsatta.
Ennui betyder att drabbas av tillvarons meningslöshet, av en gnagande existentiell leda. Johannisson lyfter fram Goethes unge Werther, romankaraktären vars beskrivna olycka ledde till en våg av självmord i hans samtid under det sena 1700-talet. Werthers grundstämning var en ”klaustrofobisk olust över att vara inspärrad i en värld definierad av borgerlig inskränkthet”. Ennui definierades av känslorna äckel och leda. Johannisson talar om äcklet som både kroppsligt och moraliskt; kroppsligt i hur känslan tränger in i kroppen och hon citerar filosofen JeanPaul Sartre: ”Jag satt, slapp, matt, obscen idisslande medan dystra tankar for igenom mig… Jag hade några obestämda tankar på att begå självmord… Men till och med min död skulle ha varit överflödig.” Hon menar att ennuins moraliska själväckel handlade om en övermättnad i hur man konsumerade, till exempel att man tillät sig slappa för länge i soffan, äta för mycket, njuta för ofta.
Ligger risken med den fysiska distanseringens långtråkighet i att vi tillåter oss förfalla i vanor som äcklar oss och som låter oss sjunka moraliskt i våra egna ögon? Eller består den i att vi inte står ut med den tomhet som ofylld tid innebär och vår egen oförmåga att fylla den?
Psykoanalytikern och filosofen Julia Kristeva har för sin del beskrivit melankolin delvis som en krisreaktion, en respons på historisk omvälvning och förödelse. Långtråkigheten får sin betydelse i relation till hur vi har levt tidigare, att vi är vana med välfärdssamhällets produktion av tidsfördriv. Tidsfördriv är ett intressant begrepp, eftersom det så tydligt visar på att vi lever genom att spendera den tid vi har.
Det verkar alltså som om långtråkigheten är en existentiell utmaning för oss, som vi lärt oss fly från. Det som melankolivarianter – liksom också de diagnoser som uppkom i och med psykiatrins gradvisa framväxt från och med 1600–1700-talen – ändå kan hjälpa oss med är att få syn på hur man betecknat de människor som befunnit sig i marginalerna av det som uppfattats som normalt, och bortom dem. Variationerna färgas naturligtvis av sina historiska sammanhang, och att acedia till exempel har uppfattats som en synd inom kristendomen visar tydligt hur begreppen får sina särskilda betydelser av situationen som de omges av. De sidor i personligheten som plockas ut, som man anser att behöver förklaras, verkar ofta handla om just det ängsliga, lite världsfrånvända.
Då man bläddrar i diagnosmanualer så hittar man direkt diagnoser som problematiserar det bortvända: till exempel depression (i vilken olika melankolidrag sökt sig in), autism och social fobi. Men det ska sägas att också det alltför utsvävande, det maniska, diagnostiseras.
Melankolin och diagnoserna påminner oss ändå – om man läser dem ur ett visst perspektiv – om att det inte enbart finns ett sätt att vara människa på. Det verkar ofta glömmas bort i dagens offentlighet där våra problem ofta behandlas på rätt så likriktade sätt. Att känna dessa känslor i olika situationer är självklart inte i sig sjukligt.
I HBO:s tv-serie utifrån Elena Ferrantes väninnesvit finns en fin scen där den ena av väninnorna, Elena, intervjuas offentligt i samband med att hennes debutroman ges ut. Hon har skrivit något som uppenbart är mycket bra, men blicken flackar, orden kommer trögt och hon är slående fåordig för att vara författare. Är det inte också så att kulturpersoner förväntas vara munviga och slagkraftiga inte bara då de skriver utan också då de talar? Hennes intelligens och person kommer helt enkelt inte till sin rätt och det är på håret att inte en självupptagen man trycker ner henne fullständigt (men en annan självupptagen man kommer till hennes räddning).
Elenas lott är att tvingas kämpa med social synlighet och det jag funderade på när jag såg serien, var hur mer introverta personer kan hamna i kläm i våra skolor och på våra arbetsplatser. Att utåtriktadheten blir en triumferande dygd kan också innebära att människor som kanske är bra på att lyssna eller på att ge andra människors berättelser plats inte lär känna sina egna goda egenskaper. Vi förspiller den begåvning som finns omkring oss och det har inget samhälle råd att göra.
Under coronavåren visade sig vårt samhälle vara flexibelt och lyhört för att underlätta för den utåtriktade människan, som plötsligt inte kunde leva på det sätt som hen var van vid. Att uppmärksamma de som verkligen riskerar att må psykiskt dåligt av fysisk distansering är naturligtvis viktigt, och att värna om de som verkligen är ensamma i samhället. Samma mobilitet att bistå den person som har svårt att ta till orden eller vill ha hjälp med att ta plats i sociala sammanhang, kunde vara fas två av de lärdomar som man kunde dra av rådande situation.
Det har sagts att vi nu har en möjlighet att, för att citera filosofen Nietzsche, omvärdera – eller åtminstone komplettera – alla våra värden. Man har främst tänkt på hur vi reser, konsumerar och sliter ut miljön. Men långtråkigheten utmanar också våra sätt att umgås, arbeta och leva, på många olika sätt. Och kanske kan vi bli bättre på att behandla varandra lyhört och låta varje människa leva upp till sin potential? Jag tror att det dessutom höjer kvaliteten på de gemenskaper vi alla, på våra olika sätt, saknar och behöver. För jag menar naturligtvis inte att man helt kunde leva sina liv utan andra människor.
Ligger risken med den fysiska distanseringens långtråkighet i att vi tillåter oss förfalla i vanor som äcklar oss och som låter oss sjunka moraliskt i våra egna ögon? Eller består den i att vi inte står ut med den tomhet som ofylld tid innebär och vår egen oförmåga att fylla den?