Kommer mitt Italien någonsin att bli sig likt?
”Först var det inte nödvändigt att bära munskydd, nu är de obligatoriska och nio av tio bär munskydd i Rom. En totalomvändning har skett.”
PETER LOEWE
HBL:s medarbetare i Rom
Den första krishärden var den totala bristen på munskydd i butikerna. I många fall kom de inte fram ens till sjukvårdspersonalen. Balar med tonvis av munskydd försvann på vägen och de läkare som behövde dem mest i Italien blev utan. Märkligt hur detta kunde ske, liksom den totala omsvängning som har skett.
Munskydden förhindrar inte att du kan bli smittad av coronaviruset. Så lät det i början av pandemin. Senare ändrade de italienska myndigheterna uppfattning. Det där med munskydd var nog inte så dumt i alla fall. Om du är positiv så smittar du inte ner någon annan. En viktig detalj i ett land som Italien där endast drygt två procent av befolkningen testats för coronaviruset.
I dag är munskydden obligatoriska. Jag går fram till en polis utanför det italienska presidentpalatset. Jag frågar polisen om jag får böter om jag inte bär munskydd. Trots noggrann tidningsläsning har jag inte lyckats få klart för mig vad som gäller.
– Nej, vi kan inte tvinga någon att bära munskydd. De kostar pengar, visserligen bara 50 cent styck. Men det är en utgift som inte alla vill eller kan betala.
I dag bär nio personer av tio munskydd ute på stan i Rom. En fullkomlig totalomvändning har skett.
Den andra krisen gäller gummihandskar. De är inte obligatoriska, men många personer använder dessa för att skydda sig mot smitta. Nu är gummihandskarna helt slut i huvudstaden. Sist jag var inne i butiken fanns bara den minsta storleken kvar. Omöjliga
att använda. Och redan nu blåser fuktig sciroccovind som gör att man svettas oerhört med handskarna i den 30-gradiga värmen.
Kommer mitt älskade Italien att bli sig likt? Troligen inte, eller så kommer det att ta mycket lång tid. En svår ekonomisk kris står för dörren. Turistbranschen riskerar att få en oerhört mager säsong. Något som gäller även för restaurangbranschen, där lokalerna nu tvingas minska antalet bord med hälften för att trygga avståndet mellan olika bord.
Det som smärtar mig mest är den totala kollapsen inom äldrevården. 7 000 personer har dött på äldreboendena i Milano. Många i total ensamhet och utan någon som helst begravningsceremoni. Långa militärkonvojer körde de döda direkt till avlägsna krematorier i andra regioner för att regionen Lombardiet skulle få avlastning. Antalet döda i Milano är tre gånger så många jämfört med de som dog i staden under andra världskriget.