Gröna salar och salonger
En vindstilla och ljus morgon i maj kommer citronfjärilen plötsligt flygande runt farstuknuten och fortsätter sin flygfärd, lågt dansande över gräsmattan. Den spejar över den ännu vinterslumrande blomsterrabatten för att slutligen sätta sig på cykelsadeln. Cykeln har stått ute sedan kvällen innan eftersom jag hade tänkt ta mig en cykeltur, men märkte att bakre cykeldäcket var tomt och cykelpumpen var någonstans i gömman.
Tack vare citronfjärilen känner jag mig uppmuntrad att denna soliga försommarmorgon fortsätta sökandet efter cykelpumpen och efter en stunds letande hittar jag den bakom golfklubborna i garaget. Efter en stund cyklar jag nedför allén och uppför den lilla backen som leder till postlådan. Tro det om ni vill, men citronfjärilen följer med mig hela vägen upp till postlådan.
Där blommar skinande gula tussilagon. Nektar från dessa är det bästa övervintrande och nyligen uppvaknande citronfjärilar vet! En energidryck utan like. Citronfjärilen har fullt upp med sitt, så tittar jag i postlådan. Där ligger tidningen, men den får vänta ett litet tag till. Jag gör mig redo för att cykla i väg men stannar upp då ljudet av en knarrande dörr, eller snarare en trumma, fångar min uppmärksamhet.
Alldeles riktigt, däruppe på kullen av granskog och lövträd skymtar jag spillkråkan ivrigt hackande mot trädstammen. Spillkråkans vetenskapliga släktnamn är dryocopus och betyder ungefär ”den som träget arbetar med träd”. Sannerligen! Spillkråkan ser ut att få en fin arbetsdag. Min blick dröjer sig kvar vid björkarna där de står tätt intill varandra, höga i gröngula vajande kjolar och förkunnar sommartiden. Det engelska ordspråket Love is flowerlike but friendship is like a sheltering tree susar i mina öron.
Plötsligt dyker en bild upp i minnet, mitt sovrum från ungdomens dagar: illustrerade björkblad på tapeten och en tavla av en australiensisk konstnär med titeln Lost (Borttappad). Den föreställde en ung kvinna som står ensam i skogen bland höga träd, inte björkar utan eukalyptusträd. Oberoende av trädsort gav tavlan tröst. På den tiden lärde jag mig att slänga kärleksbekymmer och andra bekymmer ut i skogen. Det hjälper än i dag.
Författaren Claes Andersson har, i sin lyriskt postumt utgivna produktion av egna favoriter skrivit om träden och livet som projektion. I ett utdrag ur en dikt (till Medard Boss) skriver han så här: Det sinnliga finns inte i bilden utan i betraktaren Livet är en projektion... Men när Du möter ett träd på din vandring tänk gärna att det är trädet som möter dig på sin vandring …
En vindpust tar tag i min kjol och jag susar nedför backen och den första kurvan. Bikuporna skymtar redan i fjärran, på högra sidan av vägen invid åkern.