Den kristna tron är också ett alternativ

SAMHäLLE Det är helt omöjligt för mig eller någon annan att sätta sig in i eller förstå all smärta som många enskilda personer upplever inte minst under denna coronapandemi. Ingen kommer undan. Jag vill dock försöka förstå. Jag tänker särskilt på de människor som inte har någon röst, ingen som för deras talan eller vilkas röst aldrig når fram till det offentliga rummet.

Jag följer med nyhetsrapportering också i vårt västra grannland. Landet som vi så ofta jämför oss med. Det är intressant eftersom jag bott i Sverige i många år och därifrån följt vad som händer i Finland.

”Gräset är grönare hos grannen” säger ett ordspråk. Så är det och kommer säkert att vara. Det här gäller även i våra privata sammanhang. Tänk om vi skulle kunna uppskatta det och försöka tänka på hur jag som en enkel människa kunde fungera på ett klokare sätt eller vi som länder ta lärdom av varandra.

Att människor mår dåligt är ett faktum som gäller i alla tider. Vi lever inte i ett paradis – det försvann på grund av att människan ville göra som hon själv ville. Människans egoism och vilja att köra sitt eget race har sina konsekvenser. ”Det man sår får man också skörda.” Det är bara att acceptera utan att behöva vara en så kallad religiös människa utan det ingår i de mänskliga lagarna.

Var söker vi då hjälp? Hur söker vi hjälp? På vilket sätt marknadsförs hjälpen i det offentliga rummet, i medier?

Vi människor påverkas förstås av många faktorer till exempel av vår egen bakgrund, närmiljö, av mediernas sätt att lyfta frågor. Hur vi påverkas beror på hur vi är funtade, våra attityder och vår förmåga att kunna sortera intryck och information. Vi människor är skapade till gemenskap med varandra och behöver varandra. Många är trots det ensamma – det är en av följderna när samhället har förändrats på gott och ont. En del har valt det själva och andra har blivit tvingade till det. Varje person har sin berättelse.

Hur tacklar vi då ensamheten eller någon annan utmaning i livet? Det kan handla om allt mellan himmel och jord. Jag vill utmana mig själv och dig att våga lyfta blicken, tänka utanför boxen. Jag vet själv hur lätt det är att klaga om det är något som jag blir drabbad av. Det är oftast någon annans fel. Varför just lilla jag? Varför gör samhället ingenting? Jag borde få det och det.

Jag utesluter inte situationer där någon annan verkligen är skyldig.

Ett område där jag önskar att vi vågar lyfta blicken är mångfalden av de kristna församlingar i vårt land som försöker arbeta för att sprida glada nyheter till en vanlig finländare. Många vet att det finns större kyrkor, som den lutherska och den ortodoxa kyrkan i vårt land. Det är helt ok. Låt mig ändå påminna om att det också finns många fler kyrkor och kristna organisationer vars röst kanske inte hörs.

De lyfts sällan i medierna. Ändå finns det många frikyrkor och församlingar också i huvudstadsregionen som mer än gärna står till tjänst för den enskilda människan och samhället. Till exempel med själavård, samtal, andlig vägledning …

Är vi rädda? Jag tror det. Alla är rädda för någonting. Är vi rädda för det som vi inte känner till? Men tänk om vi skulle våga ta steget och kolla upp innan vi drar våra slutsatser.

Den kristna tron är också ett alternativ. Tänk på det och våga ta reda på!

Jag vill påminna om att det finns många fler som vi kanske inte tänker på som är villiga att lyssna, stötta och vandra en bit på vägen.

Låt oss vara villiga att försöka tänka utanför boxen! Våga lyfta blicken!

Är vi rädda? Jag tror det. Alla är rädda för någonting. Är vi rädda för det som vi inte känner till?