Kvinnokarlen Aleksej Venediktov behövs i Putins system
Aleksej Venediktov är en av Rysslands mest kända oberoende journalister. Han är mer än en journalist. Han är en institution, skriver HBL:s korrespondent Anna-Lena Laurén som träffat Venediktov och följt hans framgångar. Nu beskylls han för sexuella trakas
I vårt patriarkaliska samhälle tar man sig rätten att röra unga kvinnor för att man kan. Det handlar inte om sex. Det är en maktdemonstration.
Anna Veduta
Första gången jag såg Aleksej Venediktov var i början av 2000-talet i Strasbourg. Vi stod i journalistkön utanför Europarådets parlamentariska församling. Venediktov var kortväxt, iklädd rutig flanellskjorta och hade ryggsäck på ryggen, och hans vildvuxna hår och skägg stod som en aura omkring honom. I motsats till andra ryssar vågade han vara slarvigt klädd – sinnebilden av en sovjetintellektuell.
Han kunde inte engelska, men det spelade ingen roll. Han kom in överallt. Då var han en nyfiken och mycket pratsam journalist, respekterad chefredaktör för den oberoende radiostationen Echo Moskvy.
Knappt tjugo år senare är han en institution. En institution som inte döljer sitt tycke för unga kvinnor och nu är i fokus för en metoo-skandal.
Under de följande åren intervjuade jag Venediktov flera gånger. Han ger alla intervjuer på sitt överbelamrade arbetsrum på Echo Moskvys kontor. Det ligger på fjortonde våningen i ett slitet gammalt höghus invid Nya Arbat i Moskvas absoluta centrum. På den uppenbara frågan varför Kreml fortfarande tillåter att hans radiokanal – som Putin senare skulle uttrycka saken ”häller sin diarré över mig från morgon till kväll” – säger Venediktov belåtet:
– Därför att också makthavarna vill veta vad som egentligen pågår i vårt samhälle.
När jag besökte Venediktovs arbetsrum slogs jag av mängden porträtt som hängde på väggarna, föreställande chefredaktören. I korridoren stod en pappersdocka av Venediktov i storformat. Fotografier av Venediktov. Karikatyrer av Venediktov.
I åratal har han lagt ut bilder på Twitter av sig själv omgiven av yngre, gärna lättklädda kvinnor.
En babnik, en kvinnokarl
– Han är en babnik. Det vet alla, säger en rysk journalist som tillhör de urbana Moskvakretsarna. Jag intervjuar honom per telefon. Han vill inte gå ut med sitt namn.
Babnik på ryska betyder kvinnokarl, från det ryska slangordet för kvinna – baba. Att kalla någon baba är förminskande. Däremot är det inte direkt ett problem att vara en babnik, tvärtom. Att som äldre man omge sig med yngre kvinnor är inte pinsamt i Ryssland. Det är ett tecken på prestige. Enligt många bedömare är Venediktovs kvinnobilder på Twitter en del av myten han bygger upp kring sig själv.
Echo Moskvy (Moskva-ekot i svensk översättning) ägs till 66 procent av det statliga gasbolaget Gazprom. Det är med andra ord en delvis statligt ägd radiokanal – och samtidigt en av den oberoende ryska journalistikens sista bastioner. Nästan alla som får en inbjudan till Moskvaekots studio tackar ja. Såväl Hillary Clinton som den ryska propagandakanalen RT:s chefredaktör Margarita Simonjan har suttit i Echos studio. Kanalen bevakar varje demonstration mot Putin och rapporterar om varje politisk fånge. På dess hemsidor bloggar alla från oppositionsledaren Aleksej Navalnyj till dumaledamoten Konstantin Kosatjev.
Bakom allt detta står Aleksej Venediktov, som själv äger 18 procent av radiokanalen. Utan hans personliga auktoritet – som gäller även i
Kremlkretsar – är det mycket sannolikt att kanalen antingen hade stängts eller börjat stryka makthavarna medhårs för länge sedan.
Journalistiskt oberoende?
Samtidigt är Venediktovs journalistiska oberoende ifrågasatt. Han är personlig vän med flera höga ministrar och tjänstemän, som han regelbundet träffar informellt. Han har en egen konsultfirma vars klienter är hemliga. Själv skryter han med att flera av dem går att hitta på Forbes lista över de hundra rikaste personerna i världen.
Sådana som Venediktov behövs i Putins system – han är ett alibi för att den ryska yttrandefriheten trots allt existerar. Själv är han mycket medveten om sin roll i Ryssland som ett slags unikum. Det har också lett till ett växande ego.
Den 29 april publicerar ryska BBC en lång profil på legenden Aleksej Venediktov. BBC intervjuar flera av hans kvinnliga före detta medarbetare. De vittnar om att han ofta tilltalar dem med intima ord som ”min lilla kattunge”, att han kysser dem på kinden, håller dem om axlarna, fotograferar deras knän och lägger ut bilderna på Twitter.
BBC har även talat med flera anonyma källor som vittnar om att de har blivit sexuellt trakasserade. Den enda som går ut med namn och bild är Anna Veduta, före detta pressekreterare till oppositionsledaren Aleksej Navalnyj.
År 2012 deltar Veduta i en gemensam middag med medarbetare från Echo Moskvy. Venediktov eskorterar personligen hem alla sällskapets kvinnor i bil med chaufför. När den då 22-åriga Veduta sitter ensam kvar i baksätet på bilen försöker den trettiofyra år äldre chefredaktören, enligt hennes vittnesmål, tafsa på och kyssa henne.
– Jag kröp undan och sade till honom att låta bli. När vi äntligen var framme vid min bostad flög jag ut ur bilen som en kanonkula. Han insisterade på att följa med mig upp och försökte kyssa mig en gång till, säger Anna Veduta till BBC.
Väntad reaktion
Efter avslöjandet har Veduta utsatts för en hatstorm på nätet. Det, säger hon, var väntat. Mer besviken är hon över att vissa inom det liberala etablissemanget skyller det skedda på henne.
– Hur många gånger såg jag inte hur Venediktov satt med unga kvinnor inför sändning och lade handen på deras knä eller insidan av låret? Det doldes ju aldrig! Därför begriper jag inte varför jag nu blir anklagad för att ha förstört livet för hans familj. Som om det var jag som stoppade handen under någons kjol, säger Anna Veduta till den oberoende tv-kanalen Dozjd.
Till HBL säger Anna Veduta att
hon samtidigt är glad över att ha fått så mycket stöd.
– En massa personer har skrivit och ringt mig, jag är överväldigad över allt stöd. Många säger att de har varit med om liknande situationer, men inte klarar av att tala om det öppet. Någon måste göra det. Nästa journalistgeneration ska inte behöva vara med om det här, säger Anna Veduta. Hon svarar per telefon från Washington, där hon nu jobbar som pr-konsult.
Förvånansvärt tyst
Faktum är att sedan BBC publicerade avslöjandet om Aleksej Venediktov har det varit förvånansvärt tyst. Detta har förvånat Aljona Popova. Hon är jämställdhetsaktivist och driver sajten ”Ty ne odna” (Du är inte ensam), som hjälper utsatta kvinnor.
– Historien tog slut innan den började. Venediktov bad om ursäkt och sedan släppte de oberoende medierna hela frågan. Orsaken är att man vill skydda Echo Moskvy, som en av den oberoende ryska journalistikens sista bastioner. Venediktov anses vara orörbar. Men det borde inte spela någon roll vem man är, säger Popova på telefon till HBL.
Aleksej Venediktov bad offentligt Anna Veduta om ursäkt, men vidhöll samtidigt att det inte finns något att be om ursäkt för.
– Det som Anna berättar om har inte skett. Men om man har fått en annan människa att känna sig obekväm, trots att vederbörande har missförstått saken, måste man be om ursäkt, sade Aleksej Venediktov på sin Youtubekanal.
Han tillade även att han fortsättningsvis kommer att ”älska Anna ömt” och att hon fortfarande är välkommen att publicera sin blogg på Echo Moskvys hemsida.
Anna Veduta kallar ursäkten oförskämd.
– ”Du har hittat på det men jag ber om ursäkt i alla fall.” Det är bara oförskämt. Jag hyser inget agg mot Venediktov och jag vill inte ha hans ursäkt. Jag vill att han ska erkänna det skedda och lova att det inte upprepas, säger Veduta till Dozjd.
Handlar om maktposition
År 2018 anklagade tre ryska kvinnliga journalister dumaledamoten Leonid Slutskij för sexuella trakasserier. Då kallade Venediktov Slutskij ett arsel. Echo Moskvy slutade sända journalister till duman och Aleksej Venediktov krävde att parlamentarikern skulle be om ursäkt. Själv slutade han umgås med Slutskij, som han fram till dess varit du med.
– Bägge fallen handlar om samma sak: Att man utnyttjar sin maktposition. Och ingendera förövaren råkade ut för några följder, säger Aljona Popova.
Den anonyma oberoende ryska journalisten jag intervjuar tvivlar inte på att Veduta talar sanning. Ändå känner han solidaritet med Aleksej Venediktov.
– Det är ingen som ifrågasätter att det här har hänt. Men det här handlar inte om sexuella trakasserier, utan om ett fadersmord. Venediktov tillhör en äldre generation, som den yngre generationen vill bli av med. Han har trots allt gjort enormt mycket för den ryska journalistiken, han har aldrig vikt sig.
Aljona Popova anser att det inte spelar någon roll.
– Vi som tillhör det liberala etablissemanget måste erkänna att problemet med sextrakasserier förekommer också i våra kretsar. Men även om Venediktov slapp följder är hans fall inte betydelselöst. För varje ryskt metoo-fall blir oönskade närmanden allt mindre accepterade i vårt samhälle. Jag är otroligt tacksam gentemot alla kvinnor som vågar tala om vad de varit med om.
Två veckor efter att BBC släppte materialet ger Aleksej Venediktov sin första intervju om ämnet till Youtubekanalen ”A pogovorit?”.
Vedutas berättelser är ”fantasier”
– Det här handlar inte om Anna Veduta utan om att BBC försöker göra en Joe Biden eller en Harvey Weinstein av mig, säger han. Sexuella trakasserier är ett allvarligt problem i världen. I Ryssland har vi bara haft Slutskij och nu måste man konstruera ett nytt fall. Snart säger Madeleine Albright att jag har tafsat på henne. Det är på modet nu. Jag stöder det, det är ett sätt att lyfta problemet. Mig skadar det inte.
Han håller fast vid att Anna Vedutas berättelse är ”fantasier”. Samtidigt demonstrerar han öppet sin relation till kvinnliga anställda på jobbet genom att demonstrativt kyssa och krama en kvinnlig underlydande han passerar i korridoren.
I samma program säger Veduta att Venediktov agerar enligt klassiskt patriarkaliskt mönster.
– I vårt patriarkaliska samhälle tar man sig rätten att röra unga kvinnor för att man kan. Det handlar inte om sex. Det är en maktdemonstration.
Journalisten i programmet frågar den kvinnliga anställda i Echo Moskvys korridor om hon var med på att bli pussad av sin chef. Kvinnan stirrar stint i sin datorskärm och vägrar svara.
Sådana som Venediktov behövs i Putins system – han är ett alibi för att den ryska yttrandefriheten trots allt existerar. Själv är han mycket medveten om sin roll i Ryssland som ett slags unikum. Det har också lett till ett växande ego.