Poeten Agneta Enckell ville inte utsätta sin son för en dålig bok
Agneta Enckell anses ibland skriva svårtolkad poesi, men själv värjer hon sig mot den bilden. Hennes senaste diktsamling är andra delen i en tilltänkt trilogi tillägnad hennes familj.
När den finlandssvenska poeten Agneta Enckell nämns brukar ordet ”svårläst” förr eller senare användas. Det sägs ofta att hon inte gör det lätt för läsaren och att dikterna förefaller svårtolkade. Det omdömet håller Enckell inte själv med om.
– Ibland tänker jag att det handlar om att min poesi bygger så mycket på förtätningar av föreställningar, verklighet och drömmar. Poesins språk kan ju arbeta som drömmens språk. Man kan vara ovan att läsa så, associerande och metaforiskt. Det sägs också ofta att jag skriver teoretiskt men jag tänker inte alls teoretiskt när jag skriver, det är väldigt intuitivt. Jag har ju läst en del men det skiktet i mig är väldigt frånvarande när jag skriver.
För Enckell har poesin snarast varit ett försök till kommunikation där talet inte räckt till.
– Att jag skriver poesi handlar mycket om att det blev ett sätt för mig att uttrycka mig, eftersom jag var ganska blyg och inåtvänd som barn och ung.
Även användandet av drömmar och fantasier spårar hon till denna tid i livet.
– När man är blyg kompenserar man gärna med fantasier och drömmar, det livet utvecklas liksom när det sociala blir besvärligt. Och det som under uppväxten blev riktigt betydelsefullt för min förälskelse i poesi var ju nonsenslitteraturen. Den gav mig en lustfylld väg in i verkligheten.
När Enckell i höstas fick anledning att gå igenom hela sin produktion var det, snarare än någon tematisk eller ämnesmässig röd tråd, just den återkommande föreställningsvärlden hon slogs av.
– Jag upplever att jag genom att uttrycka mig så, genom föreställningar och associationer, till exempel paradoxalt nog kommer närmare verkligheten och någon slags sanning, än när jag försöker vara realistisk.
Planerad trilogi
Enckells förra diktsamling Inte ett ord (jag är naken) tillägnades hennes man, kompositören Patrick Kosk. Den tillägnan kom först efter att boken var klar. Enckell tyckte att det kändes rätt då samlingen upptar sig vid sökandet i spåren efter Kosks mor i Rom. Samtidigt föddes idén om en tillägnans trilogi. Den nya diktsamlingen (med eget namn, utan namn, ditt namn) har hon således tillägnat sin son.
– Jag tänkte att jag är helt galen, kan man göra så mot sin son? Men jag kunde inte släppa tanken. Det är det som är så märkligt med konstnärliga idéer, vad är det som gör att en idé bränner, och inte går att släppa, den måste genomföras? Sen är det är ju så att om man tillägnar boken sin son så måste det bli bra. Man kan ju inte utsätta honom för en dålig bok? Det blev ju en stor press och samtidigt en djup sårbarhet.
Tillägnan påverkade också själva språket i diktsamlingen.
– Jag tvingades vara mer utåtriktad eftersom jag talar till en specifik annan. Samtidigt får det inte bli privat. Och det får inte bli exklusivt. När jag undrar varför jag gett mig in på det här projektet och läser boken för att förstå, tycker jag ju att svaret finns i boken. Och inte utanför, och det tycker jag känns bra. Riktigt bra.
Att den sista delen i den planerade trilogin skulle tillägnas hennes föräldrar kändes som en naturlig förlängning för Enckell.
– Det ger ett skikt till, att gå till sina föräldrar. I (med eget namn, utan namn, ditt namn) är det en mor som talar till sin son, men jag märkte medan jag skrev att samtidigt var modern någonstans också barn. Det blev en moderns dubbla position för mig. Och nu riktar jag mig i nästa bok som barn, till dem, föräldrarna. Och undrar om jag lyckas fördjupa perspektivet.
I sin recension av (med eget namn, utan namn, ditt namn) konstaterade Fredrik Österblom (HBL 8.3) att Enckell gjort användningen av parenteser till något av ett poetiskt signum. Idén om att hon skulle vara en parentesernas poet får Enckell att le.
– Även parenteserna är ganska intuitivt använda, jag tänker inte så mycket på vad det betyder. Det är samma med citattecknen. Ibland citerar jag något på riktigt men ofta är det en annan röst i mig. Både parenteserna och citattecknen är sätt att få in olika röster, olika skikt i texten, så att den bryts upp och skiktas. Är det inte så man tänker också, med olika röster och fragment som blandar sig i, kommenterar och till och med fördjupar meningen åt oss?
Levande rytm
För Enckell ser arbetsprocessen relativt lika ut från bok till bok.
– Jag skriver alltid från bokens början till dess slut. För mig är det ett fruktbart sätt. Sen kan det komma texter som jag plockar in efteråt, eller jag kan plocka in från tidigare försök. På det sättet växer det fram olika skikt. Det jag skriver bygger på det jag redan har skrivit, det återkopplar och kopplar framåt och det blir en rörelse i boken. Det är rörelsen skrivandet startar ifrån, och det är den jag samtidigt försöker uppnå. Att skriva är att sätta språket i rörelse.
Enckell berättar att det tog lång tid att hitta den rätta tonen i (med eget namn, utan namn, ditt namn). Hon började om flera gånger och kände att det var svårt att göra dikten levande. Det var först när hon började skriva bokens första långdikt som rytmen infann sig.
– Det gäller att hitta den rätta rytmen, det är den som föder dikten, får den att leva och komma med överraskningar. Man kommer till en underlig plats där orden ger sig själva och det bli dikt. Man förstår inte hur det har gått till, det är magiskt.
Boken sista svit kom till när Enckell redan trodde att boken var klar. Hon var på promenad i skärgården när svitens första del plötsligt kom till henne.
– Det är det som är det förunderliga med att skriva, att det finns sådant i en som man inte vet om, eller så finns det inte i en utan kommer medan man skriver.
Droppande kuliss
I början av sitt författarskap gjorde Agneta Enckell ofta uppträdanden tillsammans med Kosk. Hon berättar att det började när hon skulle uppträda på Moderna museet i Stockholm då hennes andra bok kom ut. Samtidigt hade paret problem med vattenläckage i sovrummet till följd av häftigt regnväder.
– Det droppade inne och det droppade ute. Det kom in vatten som ett jämt droppregn från hela innertaket och Patrick bandade det åt mig så att jag skulle ha en ljudkuliss att stödja min läsning mot. Jag hade sedan en marsipangrön liten kassettbandspelare med mig på scenen. Jag vet inte om någonting hördes av inspelningen och jag läste jättedåligt. Efter det insåg jag att om jag ska uppträda med mina dikter på scen så måste jag lära mig att läsa dikterna så det lämnar spår, att använda rösten.
Enckell lånade en mikrofon och övade. Samtidigt utvecklades tanken
om ett fortsatt samarbete. Bland annat spelade Kosk in Enckells läsningar och så läste hon i dialog med sin egen röst på scen. Framträdandena väckte ett visst intresse och gjordes i radioversion för Rundradion och Sveriges Radio. I Stockholm uppträdde paret även tillsammans med författaren Maria Küchen och hennes man, saxofonisten Martin Küchen. Efter deras sista uppträdande 2001 kände Enckell en längtan tillbaka till det enkla.
– Det började kännas som ett självändamål, och det var extremt arbetskrävande. Allting har sin tid, och det kändes som att vi hade vuxit ur det formatet. Men spännande var det.
En hemkomst
I dag tycker Enckell att läsningarna känns mindre betydelsefulla än när hon var ung.
– Det är nog roligt fortfarande, speciellt att möta publiken och kollegerna. Men jag har blivit mera tillbakadragen med åldern, det är mer nervöst och jag känner mig osäkrare.
Enckell berättar att hon besökte Nordisk poesifestival i Hamar, Norge i början av mars. Där uppfattade de andra nordiska poeterna hennes läsning som gammaldags.
– De tog scenen på ett helt annat sätt än vad jag gjorde. Liksom självklart. De sa att de tyckte att det var roligt att det också fungerar att läsa såsom jag gör. Direkt ur boken utan skådespeleri, tänker jag de menade, men man undrar om det var med en lite nedlåtande ton de sade det?
På samma poesifestival höll Enckell ett anförande under rubriken Vad är poesi?
– En formulering som jag var särskilt nöjd med var att ”poesi är ett stilla uppror mot domesticering”. Men å andra sidan har jag upplevt de senaste böckerna som en slags hemkomst. Till vad? Nu funderar jag på hur de här sakerna hänger ihop. Är det inte lite motstridigt? Men hemkomst och uppror mot domesticering kan väl alldeles bra existera samtidigt. Det beror på hur man kommer hem.
Jag tänkte att jag är helt galen, kan man göra så mot sin son? Men jag kunde inte släppa tanken.