En kulturskandal och proteststorm

”Kyltyyri! Kyltyyri! Kyltyyri!” Tuo huuto on Suomessa syyri, Mut mikä se on se kyltyyri? Kas, siinäpä pulma on jyyri.

Eino Leinos dikt från 1912 har med åren fått kultstatus och citeras i alla tänkbara sammanhang. Dikten är en ironisk kommentar till sin tids strävan att skapa en egen nationell kultur i Finland. I dag har den med ens fått kuslig aktualitet, inte bara i Finland, utan i alla länder som har ambitionen att kallas kulturnationer.

Som till exempel här i Österrike där livet småningom håller på att återgå till något som påminner om normalitet. En promenad längs Ringstrasse i Wien ger en illusion av vanlig vardag. Trafiken brusar på, folk sitter på uteserveringar och njuter av det vackra vårvädret. Men gatubilden är ändå inte som förr. Hälften av människorna som kommer emot på gatan bär ansiktsmask trots att de inte är obligatoriska utomhus, däremot i offentliga utrymmen inomhus. Tankspridd som jag är har jag några gånger glömt att sätta på masken när jag går till butiken och fått allvarliga förmaningar, inte av personalen, men av andra kunder.

Vid Ringstrasse ligger två av Österrikes stoltaste byggnader, operan och Burgtheater. Dessa byggnader är själva symbolen för det som har blivit österrikisk nationell kultur. Kulturens betydelse för den österrikiska identiteten kan inte överskattas. Men i dag är det tyst på teatrar och i konsertsalonger. Inga biografer är öppna och folk tillfredsställer sitt kulturbehov hemma, på nätet.

Kulturbranschen ropar på hjälp. Den lilla nödpeng på 1 000 euro som staten beviljat räcker ingen vart. Redan under normala förhållanden har kulturarbetare mycket osäkra inkomster. Nu hotas hela deras existens. Inga teaterföreställningar, inga konserter, inga filminspelningar. Det är en katastrof inte bara för fattiga konstnärer, utan lika mycket för scenarbetare, tekniker, administratörer, städpersonal, alla de tusentals människor som får sitt levebröd av kultur.

Förväntningarna var därför stora när regeringen strax efter påsk kallade till presskonferens om stegvisa lättnader i kulturlivet, men besvikelsen blev enorm. Den kulturansvariga statssekreteraren Ulrike Lunacek (Gröna partiet) meddelade att teaterarbete får återupptas den 1 juni, men föreställningar först på sensommaren, och då med varannan sittplats i salongen tom (en meters avstånd!). På repetitioner måste skådespelarna ha ansiktsmask och hållas på behörigt avstånd från varandra. Inga handslag, kindpussar eller kroppslig beröring. Konserter förblir förbjudna åtminstone till den 31 augusti.

Aldrig har väl en presskonferens i republiken Österrike gett upphov till en liknande proteststorm. Skådespelarna svarade upprört att deras arbete blev omöjligt. Vilka pjäser kan man öva på under sådana förhållanden? Teaterbranschen framhöll att det inte går ihop ekonomiskt om man tvingas spela för halva salonger. Musikerna sade att deras ekonomiska överlevnad står på spel.

Den presskonferensen blev statssekreterare Lunaceks fall. Hon avgick förra veckan, som det hette av personliga skäl. Men även om hon bär ansvaret för den klantiga krishanteringen så pekar denna affär på en grundläggande brist i regeringens kulturpolitik, närmare bestämt att den inte finns. I koalitionsregeringen med de konservativa har De gröna fått kulturen som sitt ansvarsområde, trots att partiet bara ägnar kulturbranschen förstrött intresse. De Gröna är en ensaksrörelse. De har en miljöpolitisk vision, någon kulturpolitisk vision har de inte. När de försöker, blir det en karikatyr.

Se on yhdelle ooppera-kyyri, taas toiselle Tukholma-tyyri, Duncan, Forssellin figyyri tai Parisin polityyri. Tuhatkarvainen on kyltyyri – se on Kiinassa Kiinan myyri – mut Suomessa Suomen kyltyyri tuon kaiken on karrikatyyri.

”Skandalen blev statssekreterare Ulrike Lunaceks fall. Även om hon bär ansvaret för den klantiga krishanteringen så pekar denna affär på en grundläggande brist i regeringens kulturpolitik, närmare bestämt att den inte finns.”

MåNS NYBERG

frilansjournalist