Ska man lyssna på kvinnor?
För några veckor sedan ställdes de amerikanska Demokraterna inför det obehagliga faktumet att deras presumtiva presidentkandidat Joe Biden inte bara anklagas för sociala obekvämligheter utan även för ett sexuellt övergrepp. Tara Reade som jobbade för Biden i början av 1990-talet har sedan tidigare offentligt anklagat honom för att ha upprätthållit en sexistisk miljö på arbetsplatsen och nu utvidgar hon sin berättelse till att beskriva ett övergrepp.
Som många redan konstaterat skapar det här en svår kommunikationssituation för Biden och Demokraterna. De vill fortsätta en verbal allians med kvinnor och feminister där uttrycken ”lyssna på kvinnor” och ”tro kvinnor” är i fokus, samtidigt som de så klart önskar att väljarna inte lyssnar så mycket på just Reade. En del av Bidens kampanj har gått ut på att lyfta upp de lagförändringar till stöd för kvinnor han varit med om att skapa, kvinnorna är en viktig väljargrupp för Demokraterna som de inte har råd att alienera.
Efter Reades anklagelse gick Bidens kampanj ut med ett uttalande om att man ska lyssna på kvinnor, men att det Reade säger inte stämmer. Det var länge tyst från Biden själv, men sen gjorde han en intervju med sina goda vänner i programmet Morning Joe och där förnekade han hela Reades berättelse.
Mera än det här lär väljarna aldrig få veta om vad som hände eller inte hände. Ord står mot ord och om varken Reade eller Biden erkänner lögn eller överdrift kan bara de själva veta vad som stämmer. Reade har polisanmält händelsen nu, men den är preskriberad så det är inte troligt att en förundersökning görs.
Så vad lär vi oss av den här situationen när det gäller ifall man ska lyssna på kvinnor? Ganska mycket. För mig påminner det här fallet mig om vad uttrycken ”lyssna på kvinnor” och ”tro kvinnor” i första hand handlar om, nämligen tajmningen. Uttrycken handlar inte om att kvinnor alltid talar sanning, i stället handlar uttrycken om hur viktigt det är att en person, när hen först berättar om ett övergrepp, blir tagen på allvar. Den här första kontakten avgör lätt vilka möjligheter det finns att reda upp det eventuella brottet. Det säger sig självt att om man blir lyssnad på är man bekvämare att berätta snabbare och mera utförligt om vad som skett. Då finns det sedan en större möjlighet att göra en formell utredning eller på annat sätt reda ut saken.
I Reades fall kan vi följa en lång historia från 1990-talet om hur hon ömsom blivit trodd och ömsom inte både på arbetsplatsen och privat. Den här våren är alltså inte första gången hon berättar. Att hon inte blivit lyssnad på, speciellt då hon berättat en version om trakasserier på jobbet, gynnar nu varken henne eller Biden. I brist på ordentliga möjligheter att utreda fallet så här långt senare får de båda i offentligheten leva med att anklagas för lögn eftersom ingen av dem kan frias eller fällas.
Att Bidens motståndare Donald Trump har ett ännu värre rykte när det gäller trakasserier är en klen tröst för väljare som hoppats se förändring efter metoo.