Rörelsen som klyver sin stad
Ättlingen till Lapporörelsens grundare skrubbar köttfabrikens golv rena från blod varje natt. Samtidigt blomstrar ett kreativt kollektiv i det som finns kvar av den gamla patronfabriken. Dagens Lappo förenar och separerar – 90 år efter den ökända Lapporör
I centrum av berättelsen står ett rött hus. Väckelserörelsens bokhandel har flyttat ut och en restaurang ska strax flytta in. I samband med renoveringen har de gamla stockväggarna blottats.
Vem vet vad som finns gömt i strukturerna.
– Vi Lappobor är måna om vårt. Vi är självsäkra och gör som vi vill, säger Jaakko Kosola vid huset som en gång tillhörde släkten.
Det är ett hus som betytt mycket för Kosolas släkt, men också för finländsk historieskrivning.
Huset tillhörde Vihtori Kosola, Jaakkos farfars farfar. Det fungerade som högkvarter för Lapporörelsen, en fascistisk och våldsam antikommunistisk rörelse som fick sin början på 20-talet.
Här lagrades sprängämnen och fru Kosola tillverkade dynamit på vinden.
I en tid som karakteriserats av högervindar står Lappo kvar som ett minnesmärke över hur allt började. I dagens Lappo finns de som vill minnas och de som vill glömma.
Kosola väljer att lyfta fram det som är bra. Vi kan inte ändra på hur det gick så vi måste leva med det, säger han och intygar att många i Lappo tänker likadant.
– Jag gillar att vi har en historia. Lappoborna står upp för sig.
Liten men stolt
Historien må vara dramatisk, men i dag doftar Lappo damm och pizza. Aprilsolens bleka sken lyser upp staden som är liten på ett liknande sätt som många andra mindre städer i Finland. Sjuttiotalshus, formstöpta kiosker, en ödslighet eller ett lugn beroende på vem man frågar.
På veckosluten röjer ungdomarna runt med sina bilar i centrumkvarteren, men inte en vanlig torsdag.
Samtidigt har Lappo en historia som få.
Längs gatorna i centrum rör sig för tillfället bara de som trevar efter dagens första sup i bröstfickan. En man hötter med näven. Ingen vill prata om vare sig historia eller nutid.
– Här har ingenting förändrats, säger en man som är klädd i t-tröja trots att det bara är april.
Intill Kosolas hus flyter ån som Lappoborna är så stolta över. På andra sidan ån ståtar domkyrkan. Staden är liten, men Lappoborna är stolta över den, var på sitt sätt.
Ortnamnet Lapua härstammar från ”Lakeus”, vidd. Och ja, mitt på den österbottniska vidden bildar ån en fåra som landskapet välver sig kring.
Lappo gör som Lappo vill. Kanske Jaakko Kosola har rätt på den punkten?
Kontrasternas stad
Bara ett stenkast från centrum öppnar sig en helt annan värld där ingen hötter med näven åt främlingar. De hundra år gamla tegelväggarna tornar upp sig och varvas med konst
verk och hus som ser nästan mellaneuropeiska ut. Det gamla industriområdet kallas Vanha paukku och för tankarna till Telliskivi i Tallinn.
Byggnaderna tillhörde Lappo patronfabrik som exploderade 1976 – en av de värsta olyckorna i modern tid i Finland.
När kulturchefen Susanna Oversteyns kommer emot för att öppna dörrarna – allting är stängt på grund av coronaviruset och kulturchefen är den enda i sitt team som inte permitterats – dyker plötsligt ett gäng unga konstnärer upp.
Inne i ett av husen hänger färggranna paraplyer i taket. Konstnärerna sätter sig ner för att inta sin dagliga proviant – snabbnudlar. Djupa sprickor löper längs rummets bortre vägg – ett minne från explosionen.
De unga människorna har bott i Helsingfors, Åbo och utomlands och kommit till Lappo för konstnärskollektivet. Vissa är härifrån, andra är helt nya Lappobor.
En skugga går över deras ansikten när Lapporörelsen kommer på tal. I konstnärernas Lappo finns absolut ingenting av någon gammal fascistanda. Här är man inkluderande, inte exkluderande. Den österbottniska identiteten grundar sig på något helt annat, säger en av konstnärerna.
Antti Hintsa kom tillbaka till Österbotten efter studier vid Aalto-universitetet i Helsingfors. Nu är han ordförande för Österbottens fotocentrum och trivs med livet i sin nya hemstad. Han tycker att Lapporörelsen är aktuell på grund av samhällsklimatet. I Lappo har rörelsen blivit något som delar befolkningen.
– Många i Lappo beundrar rörelsen men för mig är den bara en del av historien.
Vi lämnar den historiska rörelsen bakom oss för en stund och går upp för trapporna till vinden.
På övre våningen är Laura Annala fördjupad i sina akrylmålningar medan sonen spelar videospel på soffan. Rummet är en stor delad ateljé med högt till tak. Borden är belamrade med redskap för att göra konst, alla möbler är second hand. Det ser ut som om någon hade sprängt en låda färgtuber här.
– Vi har en härlig sammanhållning här, säger konstnären.
Kulturchefen Susanna Oversteyns sätter sig ner i en grön fåtölj. Kollektivet har blivit ett sätt att leva för Oversteyns som återvände till Lappo efter flera år på annat håll – det bästa hon gjort.
Hon säger att Paukku, som stället kallas, är ett uttryck för cirkulär ekonomi.
– Teatern behöver en hammare och lånar från ateljén som i sin tur behöver en borrmaskin.
Fascister av misstag
I den gamla patronfabriken finns också ett museum om Lapporörelsen. Kai Pöntinen grundade museet för tio år sedan, och nu tar han emot bland knivar, minnesmärken och dokument. Här finns en diger samling historiska föremål med an
knytning till Lapporörelsen, fastän en del av de anhöriga ville bränna upp sitt när det begav sig.
– De var bra på att skapa sig ett varumärke, säger museigrundaren och visar upp en tändsticksask med Lapporörelsens logo.
En blåsvart tröja av ull kom också att representera Lapporörelsen visuellt. Ännu i dag säljer museet den i sin butik.
Pöntinen, som också är kommunalpolitiker, landskapsråd och aktiv inom kulturfältet, är övertygad om att Lapporörelsen är unik nationellt sett. Och viktig för Lappo – på gott och ont.
Det går inte att ta ut en händelse ur sin kontext, säger han. Kai Pöntinen berättar om hur Finland som nyligen blivit självständigt var bräckligt inför influenser från öst. Rädslan att Sovjetunionen skulle ta tillbaka Finland var överhängande.
– Man var färdig att dö för friheten.
Han tror att fascismen inte var ett självändamål, utan att man försökte försvara sig mot Sovjetunionen och det spårade ur. Rödskjortorna hånade gud och det föll inte i god jord hos Lappoborna som ville bestämma över sig själva.
Varje våldsdåd ska fördömas, säger han. Men han tycker också att Lapporörelsens blodsutgjutelser understrukits mycket mer än den andra sidans.
Ingen gemensam hotbild i dag
Hur förhåller det sig då med det
politiska klimatet i dagens Finland – går det att dra paralleller mellan extremhögern i dag och Lapporörelsen när det begav sig?
Ja och nej, säger akademiforskaren Oula Silvennoinen vid Helsingfors universitet. Han har tillsammans med två andra historiker skrivit boken Suomalaiset fasistit.
Silvennoinen säger att det inom Sannfinländarna och dess ungdomsförbund finns ett gäng som gärna använder sig av symboler och retorik från Lapporörelsen. En liten falang försöker väcka den vita minneskulturen till liv. Men av nationellt sinnade är bara få så extrema.
Forskaren tror inte att en liknande reaktion vore möjlig i dag. Försök har skett sedan 80-talet men alla har misslyckats. Visst odlar Sannfinländarna i dag en antikommunistisk retorik men det förblir ett oinspirerat försök utan anknytning till verkligheten.
Att invandrarna kommer och förstör allt som är bra är inget trovärdigt argument, säger forskaren.
– Det finns ingen gemensam hotbild i dag som går att jämföra med det förakt man hade mot kommunisterna på 1920- och 30-talet.
En Lappobo är alltid Lappobo
Tillbaka till det röda huset i centrum av Lappo. Det är fortfarande tomt på gatorna omkring men några mopedpojkar har kommit ut ur sina hålor. Vinden har tilltagit och Jaakko Kosonen gömmer händerna i fickorna.
I framtiden ska han studera ekonomi eller teknik i någon av de större kringliggande städerna. Han är aktiv samlingspartist och vill kunna fortsätta med kommunalpolitiken i Lappo trots studier på annan ort.
Klockan är tio på morgonen och det är snart dags att lägga sig. Om nätterna tvättar Jaakko Kosola golven i en köttfabrik. Golven som är täckta av kött och blod blir skinande rena efter att han gått fram med trycktvättaren.
– Resultatet av arbetet går att se. Det gillar jag.
Han tycker att Lapporörelsen syns i dagens Lappo som en sorts ihärdighet. Lappo vill vara självständigt och går sin egen väg i diskussioner om sjukvårdsdistrikt. Kosola tror inte det är så enkelt att komma till Lappo utifrån.
– En Lappobo är alltid en Lappobo. Andra är andra. På det sättet finns stamtänket kvar.
Under Lapporörelsen levde Finland i ett brytningsskede, och Jaakko Kosola säger att man gjorde det man måste för att den egna kulturen skulle överleva. Våldet fördömer Kosola och tar avstånd från radikala åsikter, men en historisk fläkt går att ana i hans ord.
– Jag tror att en liknande reaktion kan vakna i dagens Finland om integrationen tvingas på för snabbt och människor känner att de förlorar sin bestämmanderätt, säger Jaakko Kosola och ser ut över ån.