Kvinnor som håller käften men skriker inombords
Det går inte att värja sig mot Vita Andersens feministiska klassiker. Novellsamlingen om utsatta kvinnor och orättvisor mot barn är en tung läsupplevelse som fyrtio år senare fortfarande är aktuell.
NOVELLER
Vita Andersen
Håll käften och var söt Romanus & Selling 2020 (nyutgåva)
När danska Vita Andersens novellsamling Håll käften och var söt publicerades 1978 blev den snabbt en bästsäljare och räknas i dag som en feministisk klassiker. Den ges nu ut i nyutgåva på svenska och frågan jag ställer mig under läsningen är: Håller den fortfarande måttet, fyrtio år senare?
Det enkla svaret på frågan är ja, om man tar novellsamlingens relevans i beaktande. Men frågan tvingar mig också att reflektera över hur jag bedömer litteratur och hur mycket den personliga läsupplevelsen ska tas i beaktande. Det är ingen tvekan om att Håll käften och var söt är en viktig och relevant novellsamling. De ämnen som Andersen belyser är, tyvärr, fortfarande aktuella och bör lyftas upp. Klass, missbruk, makt, vanmakt, sexuella övergrepp, psykisk ohälsa och våld är bara några av ämnena som Andersen behandlar på ett rått, realistiskt och osentimentalt sätt, ofta med inslag av svart humor.
Barn och vuxna
I centrum av berättelserna står kvinnorna och barnen. Barnen är utsatta och beroende av vuxna, som antingen utnyttjar eller förringar sin maktposition. De är hårda, ångestfyllda och frånvarande. Barnen i Andersens noveller lär sig tidigt att veta sin plats, att behaga och inte säga emot. De håller käften och är söta, och utvecklas till lika ångestdrivna vuxna som sina vuxna förebilder.
Utseende och kropp står ofta i fokus, något som antagligen varit ännu mer påtagligt om Andersen skrivit novellerna i dag, då sociala medier ytterligare har ökat utseendefixeringen och pressen på det perfekta livet som många kvinnor i novellerna försöker uppnå genom bantning, inredning och klädsel, samt genom att trycka undan känslor och behov och göra det som förväntas av dem.
Andersen skildrar skickligt livet ur barnets perspektiv. Här faller det distanserade berättandet på plats och gestaltar hur barn ser mycket, men inte allt. Avståndet mellan dem och läsaren känns mer naturligt än när protagonisten är vuxen, då avståndet i Andersens grepp i stället frammanar en något oengagerad inställning. Överlag berättar Andersen kargt och stramt utan onödiga utsvävningar. Det är rakt på sak och handlingsfokuserat. Berättelserna kräver ett osentimentalt berättande – människoödena är redan så tragiska att språklig sentimentalitet bara hade un
Utseende och kropp står ofta i fokus, något som antagligen varit ännu mer påtagligt om Andersen skrivit novellerna i dag, då sociala medier ytterligare har ökat utseendefixeringen och pressen om det perfekta livet ...
derminerat kraften bakom händelserna, som nu får tala för sig själva.
Triggervarning
En novell står ut i mängden: Utanför, där Andersen fångar desperationen och längtan efter att bli sedd och hörd hos en kvinna som kämpar för att hitta mening i ett livlöst äktenskap där hon lever med en man hon börjat avsky, och kanske aldrig egentligen känt mer än lust för. Hon försöker bli gravid i smyg för att skapa ett starkare band mellan sig själv och mannen. Han är otrogen medan hon går omkring och gråter eller städar med en kudde på magen. Det är tragiskt på ett annat sätt än de andra mer handlingsdrivna novellerna. Här får läsaren, tack vare jagperspektivet, en större inblick i huvudpersonens tankar och känslor, vilket blir ett uppfriskande avbrott.
Men det finns något annat som gör att just den här novellen är tilltalande; Den saknar den aktiva brutalitet och övergreppen som triggar mig i många av de andra novellerna.
Triggervarningskulturen har ju inte riktigt etablerats inom traditionella konstformer utan förekommer fortfarande främst i sociala medier. Ibland undrar jag om det inte skulle vara vettigt att på något sätt varna läsaren för känsliga ämnen. I vanliga fall hade jag nog slutat läsa efter ett par noveller, när jag insett hur tungt det skulle vara att läsa om alla övergrepp mot barn, våld och kroppshets.
Som läsare går det inte att värja sig mot innehållet, man är delaktig i skapandet medan man läser.
Och i princip tycker jag att litteratur kan vara ett sätt att öppna upp och tvinga oss att möta det vi inte vill se. Men vad blir egentligen effekten av att triggas novell efter novell? Matthet. Avtrubbning. Distansering.
Övermäktig socialrealism
Mina tankar går till Hanya Yanagiharas Ett litet liv, där händelserna bara blir mer tragiska och våldsamma för varje bladvändning. Ändå kunde jag inte slita mig ifrån boken, jag var tvungen att läsa vidare, jag var för investerad i personerna för att sluta. Och det är här skillnaden ligger: Jag är inte investerad i Andersens noveller. Distansen till personerna blir för stor och jag blir mest avtrubbad av misären och budskapet som så tydligt serveras – resultatet blir till slut övermäktig socialrealism.
Andersen hade en tydlig agenda när hon för drygt fyrtio år sedan skrev de här novellerna: Att ge röst åt utsatta kvinnor och barn och visa den press och krav som följer med en kvinna genom livet. Den agendan håller fortfarande, novellsamlingen är i högsta grad aktuell och relevant, men novellerna bildar en tung och något svårsmält helhet som jag inte njöt av att läsa. Men det var ju inte meningen heller.
POESIANTOLOGI
Victor von Hellens och Leo Pahta (red.)
Zeitguest Medverkande: Lina Bonde, Anna Brear, Victor von Hellens, Onni Nieminen, Veera Ojola, Leo Pahta, Emilia Pennanen, Jussi Puukka, Mia Öblom Utgiven av Victor von Hellens och Leo Pahta på eget förlag 2019
Utgångspunkten för poesiantologin Zeitguest är läcker. Nio poeter varav de flesta ännu inte debuterat, tre språk, genremässig variation och lyckad grafisk formgivning av Rikhard Hormia. Lägg till rättfram och spetsig marknadsföring så är förväntningarna höga på denna antologi, som getts ut av redaktörerna
Victor von Hellens och Leo Pahta på eget förlag.
Redaktörernas förord ger ändå ett rätt lamt intryck. ”Idén för publikationen föddes år 2018 då vi sökte efter ett forum med låg tröskel för publikation av egna dikter. Vi hittade inget forum som uppfyllde våra önskemål, så vi beslöt att skapa ett sådant själv”.
Det är inte varje dag trespråkiga poesiantologier publiceras i Helsingfors, dessutom utanför de etablerade förlagen, så visst är det lite olyckligt att antologin redan i förordet ser till att beskriva sig själv i så blygsamma ordalag som möjligt. Helt utan orsak dessutom! Diskrepansen mellan det blygsamma förordet och den trespråkiga inbjudan till släppfesten, som verkar beskriva antologin bättre, får tala för sig själv:
”Ajatus siitä, että teksti olisi kiveen hakattua, ettei sitä voi muuttaa, editoida tai poistaa jälkikäteen, herättää tätä nykyään epäilyksiä. Tilapäisyys taas tuntuu turvalliselta ja luotettavalta. (”Tanken om att en text skulle vara huggen i sten, att den inte går att ändra, editera eller radera i efterhand, väcker nu för tiden misstro. Tillfällighet känns tryggt och pålitligt.”)
... det är ju uppenbart att det tryckta ordet är alltför konkret och bestående för att det ska vara helt bekvämt att …
But then we printed it and now it’s so very real. It’s almost unbearable. (Men sedan tryckte vi den och nu är den så väldigt verklig. Den är nästan odräglig.)
Mitä järkeä on tehdä jotain pysyvää?” (Vad är meningen med att skapa något permanent?)
Experimenterar med form
Jag tänker på Peter Mickwitz diktsamling Solen går ner det verkar omöjligt (Förlaget M, 2019) som skrevs med en experimentell metod där skrivprocessen förbjöd omskrivningar och ändringar, och dikterna publicerades oredigerade. Poeterna som medverkat i Zeitguest har inte följt samma princip, men citatet syftar i liknande anda på den fysiska boken som situerad, på antologins flerspråkighet och på antologins experimenterande med litterär form.
Det redaktionella valet att bestämma dikternas ordningsföljd enligt författarens efternamn i alfabetisk ordning känns som en ljummen kompromiss. Den trespråkiga textmassan med flera genrer ropar efter en ordningsföljd med mer konstnärlig ambition än lexikonartad katalogisering. Lina Bonde får den tvivelaktiga äran att öppna samlingen. Trots att Bondes lågintensiva vardagsrealistiska poesi är intressant känns dikterna malplacerade i de alldeles första uppslagen: ”våra föräldrar blir pensionärer / våra vänner blir föräldrar / en av mina vänner säger / det blir bättre för varje år”.
Även Mia Öbloms dikter, som är bland de intressantaste i antologin, lider av den alfabetiska ordningsföljden. Hoppas inte alltför många hoppar av tåget innan Öbloms dikter på de sista uppslagen, som rör sig i intersektionerna mellan feministisk bekännelse och dagboksliknande anteckningar med samhällskritisk udd: ”Djuphavsrymden. Sträcker sig i räckvidd från bröstkorgen till skulderbladen / ungefär. Tvärs igenom alltså. Skottlossningar i slow motion. // Att avfyra mörker. / stolpskott efter stolpskott i fjärran. // Vågsvall av ljummet badvatten sköljer över.”. Jag ser fram emot att läsa mer av Öblom, som för inte länge sedan blev utexaminerad från skrivarlinjen i Skurup.
Postpolitisk tomhet
De kanske mest engagerande dikterna är undertecknade Victor von Hellens, som hösten 2020 debuterar med den egna diktsamlingen Något i tiden håller på att ta slut på förlaget Schildts & Söderströms. I dikterna blandas samhällskritik med pessimism, likgiltighet och ångest inför postpolitisk och existentiell tomhet: ”vi kokar kaffe går till jobbet skapar oss liv / men alltid med känslan av att något / i något skede / gått förlorat”. Dikterna nyanseras med en viss värme, som när mor och son äter apelsin i parken och han varsamt gräver ner kärnan i jorden, för ”vi är i hans värld, där det fortfarande är fullständigt möjligt / att det en dag kan växa apelsinträd i Hesperiaparken”.
Samtiden får en mer explicit beskrivning i dikten ”väntar” (diktens titel återfinns i högra marginalen efter varje strof): ”telefonen på bordet / som ett extra bestick // skyfflar i mig / svettig studentlunch // refreschar / facebookfeedar // ”Seen” / four hours ago // hur länge / ska jag vänta? (…) dehär stunderna av ospecifik / odefinierad existens // dehär tomrummen / då man nästan inte är säker”.
Vart vill von Hellens dikter ta oss från denna tomhet och likgiltighet? Det är onödigt att invänta subversiva processer eftersom de flyktlinjer dikterna ritar i första hand är individuella. Kärlek och samlevnad blir en orsak att retirera från världen i stället för att bemöta den: ”vi är Kärlek en!Revolutionen!Undergången! / vi är vita vålnader med röda läppar / vi är om du kysser mig ikväll kan dom dö i Aleppo / vi är om du kysser mig ikväll kan dom svälta i brödkön / vi är om du kysser mig ikväll är det bara vi två”.
Samma tematiska mönster återkommer när diktjaget väntar och håller sig undan: ”väntar på / kärleken / revolutionen / och undergången / lol, kanske man kunde vara med på ett hörn?”.
Senare är diktjaget bara hemma: ”och manärbarahemmaliksom / och gömmer sig / så att man inte ska behöva delta / i den coola revolution som pågår där ute”.
Dikterna hamnar i samma återvändsgränd och tomhet som abstraktionerna de nyanserar och behandlar, vilket känns som ett tillkortakommande speciellt i ljuset av von Hellens uppenbara förmåga att fånga samtidens affektiva landskap.
Antologin Zeitguest är berikande i flera avseenden. Det är tråkigt att man så pass sällan får ta del av dylika publikationer. Arbetsgruppen förtjänar en eloge.