Ska impressionisterna hitta nya vägar?

Det glada utomhusmåleriet var något nytt, för tio år sedan. Nu känner artisterna att de vill söka sig mot andra horisonter. Men det är inte alla som lyckas förändra sin stil. Monet har ännu inte hittat sina nya vägar. Sisley kommer aldrig att hitta dem.

1. 1887 Paul Cézanne

MONT ST VICTOIRE OCH VIADUKTEN

Barnes Foundation, Merion, Pennsylvania

Den socialt klumpige Cézanne, elefanten i porslinsbutiken, börjar mot alla odds att framstå som den intressantaste av impressionisterna! Ingen kan tro att det är sant.

Han har ju ingenting av den lätthet som de andra inom rörelsen smekte duken med. Själv förklarar Cézanne också att han vill göra det här nya måleriet till någonting fast och durabelt. ”Som konsten på museer.”

Idén till detta motiv fick han för tio år sedan. Han skriver i ett brev till Èmile Zola: ”Jag satt på tåget. När vi åkte över järnvägsbron såg jag, – det där berget är mitt!”

Paul Cézanne är en tålmodig man. När han väl fått ett motiv kan han grubbla i månader och år över dess form och volym. Men han har blivit alltmer stilsäker. Det finns rytm i hans utplacering av fälten.

”Det är förargligt” muttrar Cézanne. ”Det går inte att förvandla en pinje till en kub, eller triangel.” Men den världsfrånvarande hemulen från Aix lägger allting annat som ett geometriskt pussel i gulockra och olivgrönt.

”Hm” tänker Cézanne, och målar in tåget på bron. ”Det här börjar vara durabelt. Det här flyttar dom inte på i första taget.”

2. 1888 Vincent van Gogh

CAFÉTERRASS PÅ NATTEN

Kröller-Müllermuseet, Otterlo

Det är märkligt med Vincent van Gogh. Alla de färgmättade tavlor, som blivit så självklart världsberömda, är målade på drygt två år!

I februari reste han ner från ett vintergrått Paris till färgernas Provence. Han har fått sig ett litet rum att bo i. Nu står Vincent vid Forum och förundras. Stjärnorna lyser så klart.

Denna natt målar han för första gången dessa himlakroppar på sitt eget sätt. Han tar in dofterna från lavendel och rosmarin. Han tittar på gatstenarna, som reflekterar caféets lyktor.

”Natten har fler färger än dagen” tänker Vincent.

I en uppsats skrev Jared Baxter år 2013 att Vincent van Goghs nattcafé är inspirerad av Leonardos Nattvarden. ”Vi har en vitklädd gestalt med långt hår i mitten. Runt denne finns tolv personer. Ett kors lyser bakom den vite.”

En skum typ slinker ut från nattmåltidsrummet. Vi får väl tänka oss att det är Judas...

3. 1888 Auguste Renoir

EFTER BADET

I privat ägo, Tokyo

Auguste Renoir satsade allt på en ambitiös målning i fjol, De stora baderskorna. Men den blev stel och stum. Det är länge sedan han riktigt fick till det.

Just när vi är beredda att avskriva Auguste, kommer han med en liten målning där han hittar tillbaka till det han är bäst på. Renoir har, som ingen annan, känsla för kvinnans grace.

Under de senaste tio åren har han tappat bort sig i sin ”torra period.” Konturerna är för skarpa. Snart ska han kantra över, i en överdrift av grälla färger. Men just i detta ögonblick finns balansen där!

Auguste Renoir ska måla ännu i trettio år, med penslarna knutna till sina alltmer reumatismpinade fingrar. Det blir ofta nätt. Men sällan storartat.

I samtal med sin favoritgallerist, Durand-Ruel, förklarar han att ”folk klandrar Boucher för att han målade nakna kvinnor. Och alltid dekorativt. – Vad dumt! Han var den största mästaren på kvinnlig skönhet. Någonting vackrare har naturen aldrig skapat. – Varför skulle man inte få måla vackert?”