Från coronavår mot coronahöst

Vem sa att coronakrisen slår hårt mot konst och kultur?

Inte Netflix i alla fall, en av världens största kulturinstitutioner. Visserligen tog strömningstjänsten lite stryk då världens börser störtdök i mars, men med hjälp av expansiva centralbanker och en allmän investerartro om att ”Netflix rider på en megatrend” har bolagets börsvärde vuxit med 62 miljarder euro(!) sedan den 16 mars. Också jämfört med den tidigare toppnoteringen den 18 februari är Netflix efter coronavåren värt ungefär 16 miljarder mer än innan.

Det kan ställas i relation till att anslagen i Finlands statsbudget för konst och kultur är 0,45 miljarder euro (2019).

Förstås är jämförelsen inte riktigt schysst. Börsvärde speglar förväntningar på framtida avkastning, en budget pengar på bordet. Men något säger siffrorna ändå. Till exempel att människors behov av kulturupplevelser är stort och fundamentalt, också i kristider. Men även att krisen verkar gynna just den här sortens kultur, inte bara för att den är smittsäker utan också för att den är resursstark, slimmad och skalbar. Det är naturligtvis ingen oproblematisk utveckling.

Om vi sänker blicken och försöker summera coronakrisens verkningar på kulturlivet i vår närhet, i nuläget och fram mot hösten, så är det heller ingen entydig bild som framträder.

Netflix må blomstra, men många inhemska film- och tv-produktioner har avbrutits utan att publiken kunnat notera det. Enskilda konstnärer och kulturarbetare kan befinna sig i ganska olika situationer: vissa är tacksamma för sina arbetsstipendier, andra har blivit av med alla frilansuppdrag, att vara anställd vid en institution är ett privilegium – så länge man inte blir permitterad eller uppsagd. Och förstås är det stor skillnad på vilken konst man ägnar sig åt: en författares arbete påverkas generellt mindre än många andras.

Just i bokbranschen verkar tongångarna också vara mindre dystra: folk hittar tid för läsning vid sidan av Netflix. Det är inte nödvändigtvis en katastrof för försäljningen om de stora bokmässorna ställs in.

Om man som kulturvän tittar framåt är det alltså inte bokhösten man behöver oroa sig för i första hand. Också museer och gallerier är på väg att öppna igen, här går det att reglera trängseln med ganska enkla medel. Om smittspridningen fortsätter minska torde biograferna stå näst på tur – i alla fall kan man tänka sig salonger där många osålda stolar ger tillfredsställande säkerhetsavstånd.

Värre är läget för teatern och musiken. För att använda en frilansmedarbetares uttryck har festivalsommaren nu definitivt ”gått på Kakka-Pelles rullor” i och med att också sensommarevenemangen ställts in, Flow och Helsingfors festspel för att nämna de tyngsta. De få undantagen är antingen mycket småskaliga eller mycket digitala.

Vänner av musik och teater får alltså rikta blickarna mot hösten. Till exempel Svenska Teatern och Operan säljer biljetter till sina föreställningar från medlet av augusti, men några garantier för att de verkligen blir av kan man knappast ställa. För traditionell teater och opera kompliceras situationen av att man behöver en förhållandevis hög beläggning för att dyra produktioner ska gå runt ekonomiskt: om man tänker sig en situation då bara 30 procent av stolarna går att sälja, kan varje ny föreställning öka den totala förlusten.

Institutionernas konstnärliga ledare och chefer har alltså gott om huvudbry, även om det också talas om alternativa sätt att nå publiken. Kreativa idéer finns. Ofta med ett digitalt inslag.

Den vidare, kritiska frågan är sen vad som är konstnärligt försvarbart och vad som är nödlösningar eller estetiska kompromisser? Svaret är inte givet. Operavänner har under våren glatt sig åt strömmade föreställningar från bland annat Metropolitan i New York. Också konserter går att strömma, låt vara att det inte riktigt blir samma sak.

Utan att se ner på teatrarnas digitala experiment – i sig ska också de applåderas – är min känsla ändå att teaterkonsten är den som lider mest. Det här-och-nu som definierar konstformen är ju strikt taget inte möjligt via en skärm. För många kulturupplevelser är rummet viktigt, för teatern är det essentiellt.

”Den vidare, kritiska frågan kring digital scenkonst är vad som är konstnärligt försvarbart och vad som är nödlösningar eller estetiska kompromisser.”

FREDRIK SONCK

kulturchef