Festen som kom av sig – eller?
Coronavåren har tre gånger fått Sjundeåbon Melker Forsblom ur balans. Varje gång har han suttit still i båten. Nu ser han fram emot distansdimissionen på lördag – och en trädgårdsfest för släktingar, i slutet av augusti.
Om du kliver av tåget i Sjundeå och är en baddare på att kasta sten, då kan stenarna träffa ett hus som kallas Villa Rosa.
Det är inte att rekommendera, men om du träffar ett av Villa Rosas fönster, då väcker du en stor svart labrador som sover. Den hette förut Rambo, men var lugnare än den våldsbejakande filmfiguren, så familjen som bebor Villa Rosa döpte om hunden till Randolph. I dag reagerar Randolph på både ”Randolph” och ”Rambo”.
När Randolph inte kommer rusande med ett ben i munnen, lägger han sig raklång och tar en lur på köksgolvet. För hans säng har ockuperats av familjens katt.
Randolph kravlar sig upp från köksgolvet och passerar kylskåpet. Då kan han läsa poetiska saker som ”honung på gröt”, ”jag grubblar nästan mer på kunskap än tänker mig en fin gammal modig själ” och ”I wish I have a million bomull”.
Randolph har såklart inte själv skapat kylskåpspoesi. Snarare lär det vara Melker Forsblom, 18 år och nybliven student, som ligger bakom verserna.
Med Randolph i hasorna går Melker nu in på sitt rum en trappa upp och plockar fram en kostym från klädstången.
– Den är specialinköpt för det här tillfället.
”Det här tillfället”. Festen som kom av sig. Den 30 maj behöver Melker inte lämna Villa Rosa för att få en studentmössa på huvudet.
Fast så ser inte den optimistiskt lagda Melker det. Han har köpt kostymen för att folk ändå kommer att se den, och för att det blir en ordentlig fest – förr eller senare.
– Själva dimissionen sker per videosamtal, och efteråt har vi en stor gruppchatt för klassen.
Hemma äter familjen gott och firar tillsammans. Även för lillasyster Malin, som nu är i skolan, är lördagen speciell – då går hon ut nian.
I Melkers rum upptäcker Randolph en legoutställning, en bäddad säng, en välordnad bokhylla och diverse historiska prylar. Melker leder den guidade turen och plockar fram en solblekt leksaksbil i trä, som han byggde när han var fem och gick i dagis. Vid fönstret står skrivbordet. – Det är min farfars fars, säger Melker och öppnar en låda som innehåller ett antikt mikroskop.
På farfars fars skrivbord har han den här våren slagit upp sina läroböcker. Men trots att solen gassar på Villa Rosa i dag, har Melkers sista vår i skolbänken överskuggats av ett virus som inte bara stängt hans skola, utan mer eller mindre hela planeten.
Den målarfärgsstänkta spiraltrappan leder ned till köket. Randolph hänger fortfarande i hasorna. Hans iver tycks aldrig sina.
Det gör däremot Melkers tid i skolan. Efter tolv år är det kapitlet nu slut.
– Fast jag ser det mer som att jag går till nästa skola. Jag gick lågstadiet i Sjundeå, högstadiet i Kyrkslätt och nu gymnasiet i Grankulla. Så jag är van vid att ta avsked och byta miljö.
Corona har präglat Melkers vår. Först blev tidtabellen för studentproven tajtare. Sedan ställdes studentfester in, och nu har urvalsproven för högskolorna gjorts om.
I den gungande båten står Melker still. Det finns inte ett uns bitterhet i honom. Flera gånger upprepar han orden:
– Det är ingenting att göra åt det.
Hans mamma, Heidi Backman, sitter vid köksbordet och nickar instämmande. Som bildningsdirektör i Grankulla basar hon över kommunens skolor – bland andra den som Melker gått i, Gymnasiet Grankulla samskola. Även om skolan själv bestämmer hur man hanterar epidemin.
– Vi hade inte så mycket att välja mellan. Ni är väl 100 studenter, och i juni får max 50 personer vara på samma plats. Därför har vi skjutit upp det fysiska firandet och gör det på distans i stället. Jag tycker det är viktigt att det görs fint ändå.
Någon rebellfest i uppror mot regeringens rekommendationer, det har Melker och hans vänner födda 2001 inga planer på. De tänker vänta till den 29 augusti, då den första fysiska festen är inprickad.
För familjen är det en fullträff, för då kan avslutningsfesterna slås samman med Melkers och Malins födelsedagskalas.
– Hoppas att alla släktingar och vänner då kan komma över och fira i trädgården, säger Melker.
Melkers pappa, skådespelaren Peppe Forsblom, har intagit en bakåtlutad position vid spisen.
Den spisen har inte alltid varit där. När Villa Rosa stod klar för exakt 100 år sedan var här en lanthandel, Berglunds filial. På tre svartvita foton i entrén poserar en hop Sjundeåbor först på gården som vetter mot stationen. Sedan dyker samma ansikten upp på vardera sida av butiksdisken.
Det är inte den enda historiska aspekt som pappa Peppe och sonen Melker har koll på. De kommer in på Porkalaparentesen, som efter andra världskriget slog en kil genom Sjundeå. Villa Rosa kom att höra till Sovjetunionen, inflikar Melker, och Peppe skarvar på med att många flydde norrut till kyrkbyn på den tiden.
– Så här kan det vara: Heidi och jag sitter och undrar, hur var det nu, när var det där, och då avbryter Melker som vet allt om just det, säger Peppe.
Melker sitter inne med bred historisk kunskap, men ändå skrev han inte ämnet i studentexamen. Valet föll på modersmål, filosofi, engelska och matematik.
Nu har han sökt in till datavetenskap vid Helsingfors universitet. Även om matematik var ett av hans favoritämnen i lågstadiet, var högskolevalet lite av en slump.
– Jag hade egentligen glömt att anmäla intresse för de skolor vi skulle besöka. Jag var inte såld direkt, utan först senare sade det klick och jag valde att söka in till datavetenskap.
❞ Jag ser det mer som att jag går till nästa skola. Jag gick lågstadiet i Sjundeå, högstadiet i Kyrkslätt och nu gymnasiet i Grankulla. Så jag är van vid att ta avsked och byta miljö.
Melker Forsblom nybliven student
Det lär vara relativt enkelt att komma in där, säger Melker.
Om han inte gått in för programmering hade han sökt in till någon konstnärlig, kreativ utbildning. Film och bildkonst är det som intresserar honom, berättar mamma Heidi.
I dag måndag gör Melker sitt första urvalsprov. Det sker några meter bort, i vardagsrumssoffan, där butiksdisken var på 1920-talet. Om det går vägen kallar universitetet in honom till intervju för att försäkra sig om att det är Melker, och inte Malin, Heidi eller Peppe som gjort provet.
– Men av mig skulle du knappast få någon hjälp! skrattar Peppe.
Han tänker på det kodspråk Melker behöver kunna.
Om Melker kommer in tänker han traska i väg till stationen och pendla till sin nya skola. I början åtminstone.
– Jag har vänner som också sökt till Helsingfors. Så all kontakt med gamla vänner kommer jag inte tappa, säger Melker.
Annat var det 1985, berättar Heidi.
– Då fanns ju ingen Facebook eller e-post. Jag hade tur och kom in direkt, men det dröjde väl 10 år innan min studentklass hade återträff.
Hon tog studenten vid Borgå gymnasium. Den vita klänningen blottade hennes axlar när hon festade loss på en lokal nattklubb på andra sidan av Nyland den där majkvällen 1985.
Hon använder uttrycket: ”på den tiden”. Som om Melkers generation var väsensskild från hennes. Och så kanske det är. Generation Z, som forskare kallat dagens tonåringar, har jämfört med tidigare åldersgrupper mindre intresse för alkohol och att träffas ansikte mot ansikte. De nöjer sig ofta med att ligga i sin säng, så länge de har en smarttelefon.
Det kommer väl till pass när coronaviruset härjar i Norden. Enligt Peppe kommer vi att ”länge, länge” få leva med viruset.
– Hiv har bromsats, men det finns ännu kvar i världen.
Coronasnacket verkar inte intressera Randolph. Det är människornas egen plåga, inte husdjurens. Han sjunker ihop på golvplankorna, alldeles matt av att erbjuda sitt ben till gäster som inte delar hans entusiasm.
Vi tar en titt i spåkulan.
Om du får barn och barnbarn, tror du de får läsa om coronaviruset i skolan? – Nja, det är inte lika stort som andra världskriget. Se bara på spanska sjukan, det är en liten parentes trots att den tog livet av tiotals miljoner människor.
– Kanske i hälsofostran då, säger Melker och rättar till sin blänkande, vita mössa.