Revade segel för färjorna

Läget är akut för flyg, hotell och restauranger – men inte heller sjöfarten orkar trampa vatten i all evighet.

Också under ett sorglöst normalläge skulle förväntan över sommarens ankomst vara högt uppskruvad efter en mörk vinter. ”Juni, juli, augusti – för vindarna är varma då” sjöng Gyllene Tider vid återföreningen 1996. Det blev ändå en annan låt, Gå och fiska, från samma sommarhit-ep, som blev en veritabel – odödlig – landsplåga. Ett kvartssekel senare drabbas hela världen av en mindre trallvänlig sommarplåga: det alltjämt närvarande hotet från covid-19. Nu håller passagerarfärjorna andan och hoppas innerligt att nöjestrafiken på Östersjön ska komma i gång redan till de avgörande månaderna: juli och augusti.

Varje flygspanare vet att vita streck på himlen numera utgör en raritet. Också på böljorna blå är det glest mellan skeppen. Vårsäsongen blev pannkaka då myndigheterna ryckte undan mattan för den sjöburna passagerartrafiken i ett svep. Sedan 16 mars har Viking Line levt helt och hållet på frakttrafiken, i tillägg till skattebetalarnas allmosor. Försörjningsberedskapscentralen (FSB) säkerställer nämligen sjötransporter under finländsk flagg med upp till 45 miljoner euro. Det är prislappen för att se till att livsmedel, mediciner och andra konsumtionsvaror rör sig över gränserna också under undantagsförhållanden.

Branschen hade små marginaler redan innan krisen. Nu har man mist cirka 90 procent av både passagerarna och omsättningen. Det är ingalunda fatalt: det första kvartalet går alltid på sparlåga och det är ingen hemlighet att det råder överkapacitet bland kryssningsfartygen på Östersjön utanför högsäsongen. Större delen av året bär godstrafiken och rederistöden upp bolagen. De enda meningsfulla vinsterna görs under semestersäsongen då köpglada passagerare svärmar ombord. Men trots en stark balansräkning uthärdar inte Viking Line i evighet då en stor del av intäktsströmmarna: restauranger och affärer, i praktiken har utplånats.

Att sjöfarten i så stor omfattning är beroende av bidrag och stöd också i vanliga lägen kan låta överraskande. Men det finns en samhällsekonomisk grund. Hela 90 procent av Finlands import och export transporteras till sjöss – visserligen också via containerfartyg, torrbulk och tankfartyg. Men i alla praktiska avseenden är vårt land en ö, vi saknar direkta väg- och tågförbindelser till kontinenten. Varje land behöver fartyg under egen flagg för att trygga försörjningen i alla lägen. Färjetrafiken är en del av vår transportapparat, vår samhälleliga infrastruktur. I regel kostar det 100 miljoner euro om året i form av återbetalda socialskyddsavgifter och förskottsinnehåll, plus indirekta skattesubventioner i form av taxfreeförsäljning.

Sedan 14 maj tillåts igen sjöburna arbetsresor och andra ”nödvändiga resor”. Man får alltså resa fritt med giltiga familjerelaterade skäl, men ogärna för nöjes skull, signalerar regeringen. Detta lilla steg i rätt riktning har öppnat för arbetspendling, men har inte heller väckt några glädjerop bland färjebolagen. Ännu 11–17 maj var gränstrafiken 93 procent lägre än normalt, även om fartygstrafiken mellan Finland och Estland ökade betydligt, meddelar Gränsbevakningen. Verkligheten förblir bister: kryssningsbolagen bärs inte upp i längden av nyttotrafik som frakt och långtradare, trots de sedvanliga rederistöden, eller tillfällig konstgjord andning från FSB.

Ingen vet när vi återgår till normala trafikmönster, när rädslan släpper och vår kollektiva libido vaknar upp ur dvala. I synnerhet den frågan grunnar företag som Viking Line nu på. Bolaget har räknat med att ta i drift splitternya Viking Glory på rutten Åbo–Stockholm nästa år. Som det nu ser ut måste färjorna hanka sig fram med begränsad verksamhet en lång tid framöver. Det betyder utmaningar för allt som är sjöburet: vår utrikeshandel och turism. Gods känner ingen rädsla, men det gör nog passagerare.

”... Och ifall vakten blir lång, så minns att snart klämtar klockan för dig: ding, ding, dång!”