Vem skall finansiera rätten till utbildning: studenten eller staten?
LÄSÅRSAVGIFT Arbets- och näringsministeriet beställde en rapport av en expertpanel som fick i uppgift att kartlägga coronavirusets ekonomiska konsekvenser. Expertgruppen skulle också ge rekommendationer för att lösa de problem som kommer att uppstå i samhället efter corona. Medlemmarna i gruppen var bland andra professor och Nobelpristagaren i ekonomi Bengt Holmström, professor Roope Uusitalo och ekonomen Sixten Korkman. Gruppen leddes av ekonomen Vesa Vihriälä från den marknadsorienterade tankesmedjan Etla.
Uppgiften som expertgruppen fick var att reda ut hur Finland kan lösa den ekonomiska krisen som coronaviruset för med sig. Bland expertgruppens rekommendationer finns ett införande av ”moderata” läsårsavgifter vid finländska högskolor.
Vid utländska toppuniversitet i Storbritannien, USA och Australien är läsårsavgifter vardagsmat. Dessa universitet har nu allvarliga finansiella problem under coronakrisens undantagstillstånd. I Storbritannien uppskattas universitetssektorn förlora 2,3 miljarder euro enbart på grund av uteblivna läsårsavgifter. Även 30 000 jobb är hotade (The Guardian, 23.4).
Enligt Financial Times har ”universitetsbubblan” i USA spruckit som en följd av coronakrisen, vilket avslöjar det amerikanska högskolesystemets skörhet. Det här beror på årsavgifter som i åratal stigit kraftigt, värdelösa examina och riskabla investeringar. Det är såväl universiteten själva som regeringen som bär ansvaret för bubblan som sprack (Financial Times 21.4 och 26.4).
Australien, i sin tur, har i dag ett krisande högskolesystem som en följd av politiska förändringar genomförda under 1980-talet. Dessa förändringar förflyttade en stor del av kostnaderna för högre utbildning från det offentliga till individen. Förflyttningen gjordes möjlig genom att skapa en politisk illusion enligt vilken statsgaranterade lån för att betala läsårsavgifter ses som investeringar för högre framtida inkomster. I nuläget måste däremot staten komma till högskolornas ekonomiska undsättning. Samma högskolor uppskattas bli tvingade att säga upp 16 procent av sin personal (ABC 11.4). En diskussion för sig är den låga andelen av studielån som betalas tillbaka i länderna i fråga.
En sak som alla dessa nationella system har gemensamt är att högskoleavgifterna har varit blygsamma när de införts. Avgifterna har däremot ökat efter introduktionen, vilket lett till en situation där universitetens ekonomi blivit beroende av dem. De ständigt ökande summorna utesluter en stor del av befolkningen ekonomiskt från högre utbildning, vilket i sin tur gör att social rörlighet stagnerar, utbildning blir en handelsvara och universiteten antar företagsorganisatoriska modeller. Universitet har blivit tvungna att investera enorma mängder pengar i marknadsföring för att locka studenter – knappast en kärnaktivitet hos institutioner som syftar till att producera kunskap och sprida den.
Det verkar som förslaget om läsårsavgifter från expertpanelen är en del av en större ideologisk kamp om vem som skall finansiera rätten till utbildning: studenten som individ eller samhället som ett kollektiv. Snarare än en verklig lösning på frågan från Arbetsoch näringsministeriet verkar arbetsgruppens förslag vara ett sätt att göra finansieringen för högre utbildning instabilare i framtiden.
Finland har erkänts världen över för sin demokratiska och högkvalitativa utbildning. Det här är något vi måste vara rädda om och bevara. Ett samhälle efter coronaviruset kräver kreativa lösningar snarare än avdankade modeller från historien som även bevisligen kan vara skadliga för demokratiska och hållbara samhällsprojekt.
Rubriken för detta debattinlägg kunde lika väl vara ”Det fria folkets gåva till den fria vetenskapen”, slagordet för Åbo universitet, som i år firar sitt 100-årsjubileum. Slagordet påminner oss om hur universitetet, likt många andra universitet, grundades med kollektiv finansiering. Låt oss bevara vetenskapen och utbildningen fri och öppen för alla.