Regeringsprogrammet måste uppdateras

POLITIK Coronapandemin är förutom ett allvarligt hot mot liv och hälsa globalt ett kanske ännu allvarligare ekonomiskt hot, vars katastrofala konsekvenser ännu inte helt kan överskådas. Pandemin är fortfarande inte övervunnen, vaccinet tar sin tid.

Finland är en liten, öppen och exportberoende ekonomi med strukturella utmaningar. Också utan att de protektionistiska strömningarna förstärks i sviterna efter pandemin, kommer vi att drabbas värre än många andra industrialiserade länder. Följaktligen

kommer vi att uppleva ekonomiska kristider under hela 2020-talet, vilket ställer specifika krav på det politiska ledarskapet.

Det är en klen tröst att vår kraftigt ökade skuldbörda inte ökar i förhållande till andra länder, som också de är tvungna att kraftigt öka sina skulder. Detta och ändamålet är de enda orsakerna till att den massiva låneupptagningen kan godtas, utan att det nödvändiga förtroendekapitalet på den globala penningmarknaden går förlorat.

”I farans stund eniga vi stå”. Det finns en uttalad vilja att inte politisera pandemin – utnyttja viruset för politiska strävanden. Detta har framgått också i HBL Debatt.

Därför känns det lite som att svära i kyrkan när en ung

socialist från 1970-talet, nu över 70 år, rackar ner på förmenta ”kapitalister” (HBL Debatt 16.5) och aggressivt propagerar för att hålla fast vid det redan föråldrade regeringsprogrammet.

Programmet är som känt en lista med en lång rad av goda föresatser, utan konkreta åtgärdsplaner. Yttervänstern vill klamra sig fast vid det digra programmet för att kunna motivera sin regeringsmedverkan. Också det oförverkligade programmet kan politiskt utnyttjas som en värdefull referens – propaganda, kort sagt.

Regeringens uttryckligen uttalade konkreta mål och absoluta prioritet har varit eller är(?) en sysselsättningsgrad på 75 procent och balans i de offentliga finanserna 2023. Redan från början stod klart, att målet inte skulle uppnås. Nu inser alla att det är omöjligt. I dagens situation har flera regeringspartier klokt nog aviserat programförhandlingar i höst. Återstår att se.

Att envist klamra sig fast vid ett föråldrat regeringsprogram som ledstjärna för kommande krisår, trots i grunden förändrade förutsättningar och trots länge efterlysta krav på bland annat strukturella reformer är som att isolera sig från verkligheten och kan med rätta uppfattas som en vägran att erkänna fakta.

Ett uppdaterat regeringsprogram, så snabbt som möjligt, är därför ett måste – en grundförutsättning för en trovärdig politik.