Mera språkbad!

språk Jag läste Fredag med Fakir (HBL 15.5) med en viss förvåning: vad kunde ha varit Peter al Fakirs syfte med en sådan negativ artikel?

Var det kanske att poängtera att det absolut inte är nödvändigt att lära finnar svenska, landets andra nationalspråk? Eller att kritisera finlandssvenskar i deras ankdammsbubbla som inte ens accepterar rikssvenskar bland sitt gäng?

Och om då en rikssvensk har blivit utanför borde inte ”tvångssvenskan” då absolut avslutas så att finlandssvenskar kan fortsätta med sin apartheid och bubblan behålls ren i Finland?

Det har diskuterats mycket om den taxellska paradoxen, att tvåspråkighet bäst främjas med enspråkighet. Detta har lett till att finska och svenska skolor hålls strängt separata. Särskilt vissa SFP-politiker sätter fortfarande käppar i hjulet, till exempel genom att bromsa planerna på den nordiska skolan i Helsingfors.

Jag håller ändå med Al Fakir att Finlands gemensamma tvåspråkiga arv borde iakttas bättre. Mera Mumin, Topelius och finlandssvensk musik i stället för främmande kungligheter och svenska popartister som nästan uteslutande sjunger på engelska!

Vi borde i stället kraftigt utvidga systemet för vänskapsskolor och deras kontakter inom tvåspråkiga kommuner och mellan Svenskfinland och resten av landet. Eleverna borde få flera möjligheter att mötas och leka med levande svenskspråkiga finländska barn. Dessutom bör språkbadsverksamheten i daghem och förskolor främjas också utanför tvåspråkiga kommuner.

Levande tvåspråkighet bör också ha tolerans för att använda bägge språken i diskussion. Ankdammsmedlemmar är alltid för artiga att byta sitt språk till finska när en finskspråkig kommer med fast alla vet att hen kan också svenska och gärna vill få övning eller åtminstone höra svenska i dagliga sammanhang.

I mitt arbetsliv har jag haft en stor nytta av svenskan, till och med i Danmark där många har sagt att muminsvenskan är mycket tydligare skandinaviska och lättare för dem att förstå än rikssvenska. JUHA YLITALO Helsingfors

svar Som rikssvensk bör man kanske vara återhållsam i sina åsikter kring den obligatoriska svenskan. Vad jag försökte förmedla i krönikan var mina egna intryck. Men jag håller med Juha Ylitalo att jag kunde ha framhävt bättre de positiva aspekterna av att alla finländare läser de båda nationella språken. Jag har många finska vänner som ångrar att de inte lagt större möda i skolan på svenskan. Dessutom mötte jag många, både lärare och elever, som entusiastiskt tog emot ett besök från Sverige som ett avbrott i den vanliga undervisningen. Särskilt minns jag hur lärarna i Villmanstrand hade skramlat ihop till en hockeyhalsduk i Saipas svart-gula färger. Den har jag kvar i Sverige trots att jag här förväxlas med en AIK:are. Någon apartheid i Finland känner jag däremot inte till. PETER AL FAKIR krönikör