Fräscht trots gamla ingredienser
Never have I ever är en ungdomskomediserie om en tonårsflicka som försöker bli populär i highschool samtidigt som hon brottas med sin indiska etnicitet. Inget nytt under solen men som feelgoodunderhållning fungerar det förträffligt.
Never have I ever
10 delar på Netflix (serien recenseras i sin helhet). Manus: Mindy Kaling, Lang Fisher. I rollerna: Maitreyi Ramakrishnan, Poorna Jagannathan, Richa Moorjani, Jaren Lewison, Darren Barnet. Berättare: John McEnroe.
Highschooldramat har sina konventioner, så också Netflixserien Never have I ever, en traditionell tonårshistoria som kretsar kring skolgårdens hierarkier och roller. Inför det andra året i higschool vill studiebegåvade Devi (Maitreyi Ramakrishnan) klättra i social rang genom att ta igen det som hon aldrig tidigare gjort: skaffa pojkvän, ha sex, festa.
Bara det är kanske inte ett ämne som håller i de fem timmar som serien pågår. Så Devi har dessutom en död pappa att sörja och sin indiska etnicitet att brottas med. Mamma (Poorna Jagannathan) är läkare, sträng och håller henne i all välmening hårt. Kontrasten mellan indisk tradition och modernitet skildras genom den vackra kusinen Kamala (Richa Moorjani) som ska doktorera och bor hemma hos dem, en sorts spegel till den moderna tjej som Devi är. Den perfekta Kamala är på väg att bli bortgift med en man hon inte känner i Indien, men har pojkvän i smyg i USA, vilket hon döljer för omgivningen.
Snyggingen och konkurrenten
På skolfronten har Devi två killar att förhålla sig till: dels är det den populäre snyggingen Paxton (Darren Barnet) som hon frimodigt lägger an på, dels Ben (Jaren Lewison) som är hennes största konkurrent om att få bäst betyg, en kille hon avskyr, och dialogen mellan dem är giftig.
Vid sidan av allt detta handlar det också om vänskapen med de två väninnorna som sätts på prov när killar och popularitetsjakt kommer emellan.
Det är med andra ord inget nytt, men de vanliga ingredienserna förvaltas väl. Det är underhållande och välsmort gjort, attraktiv feelgood och en färggrann helhet. Till genren är det komedi och serien är skapad av Mindy Kaling som tidigare skrivit manus för bland annat amerikanska The Office och The Mindy Project. Hon har uppenbart sinne för komik, särskilt i små detaljer och i stickspår. Ett exempel på humorn på detaljnivå är att tennisspelaren John McEnroe fungerar som seriens berättare.
Onödig tjockishumor
Här finns också en medveten mångfald, både när det gäller etnicitet och sexualitet men också funktionsvariation. Vill man vara petig kan det därför förvåna hur serien plockar poäng på en tjock killes glupskhet – hans funktion är enbart att vara komisk för att han är stor och matfrisk och hur fräscht och roligt är det?
Annars går det väl ungefär som man förväntar sig, och en viss förutsägbarhet hör också till genren. Det spelar heller inte så stor roll, för det här är välgjord underhållning som är behaglig att titta på. Och det slutar dessutom på ett sätt som nästan kräver en fortsättning i form av en till säsong, och gärna det.
Det är underhållande och välsmort gjort, attraktiv feelgood och en färggrann helhet.