Kulturfondens nya delegationsordförande: ”Jag vill ha stora öron”
Coronavirusets katastrofala konsekvenser för kulturbranschen svider också i frilansande musikern Mikael Svarvars skinn. Som tillträdande ordförande för Svenska kulturfondens delegation vill han representera gräsrötterna och utbildningsfolket.
”Frilansande musiker”. Det första på listan över vad Mikael Svarvar, 46, jobbar med ger ett anspråkslöst intryck av den som till hösten intar en av de mer inflytelserika posterna inom den finlandssvenska fondvärlden.
Den 1 augusti tillträder Mikael Svarvar som ordförande för Svenska kulturfondens delegation. Han efterträder Ann-Luise Bertell som, efter maximala två mandatperioder, avrundar och blir teaterchef på Wasa Teater.
– Jag blev förvånad när jag tillfrågades och bad om betänketid. Samtidigt har jag en äventyrslust som ofta drivit mig att tacka ja till också till synes omöjliga uppdrag. En avgörande fråga var om jag skulle kunna fortsätta med mina egna konstnärliga projekt. Svaret var ja, och jag accepterade uppdraget, säger Svarvar.
Tanken att stiga in i fondvärldens finrum kändes först lite skrämmande.
– Jag har via olika projekt samarbetat med Kulturfonden, bekantat mig mer med organisationen och känner mig nu trygg med uppdraget. Jag behöver inte komma in som en expert som vet allt, utan delegationen består av många sakkunniga. Jag ser också fram emot att jobba tillsammans med Mikaela Nylander, som samtidigt tillträder som ordförande för Kulturfondens styrelse.
Spetsprojekt ska gagna gräsrötterna
Svarvar ser sig som en representant för gräsrötterna och utbildningsfolket. För tillfället läser han in sig på vad Kulturfonden gör och anser att uppdraget är gott.
– Vi ska verka för kultur och utbildning på svenska i Finland, samtidigt som vi ska främja tvåspråkigheten bland annat genom ett utbyte med det finskspråkiga kulturfältet. Jag är också intresserad av mångfald och mötet mellan olika konstarter.
Som tidigare stipendieansökande vet han att fonden också kan upplevas som en bromskloss och att negativa besked kan slå ner självförtroendet.
– Kulturfonden säger inte vad andra borde göra utan sållar för att kunna lyfta initiativ som kommer från fältet. Alla spetsprojekt som Kulturfonden stöder ska också gagna gräsrötterna. Det är från rötterna, ur myllan, som allting växer.
■
Frikyrkogossen som blev lutheran
Intervjun görs på en vandringsled i Larsmo, ett par kilometer från Svarvars hus. Inför mötet har jag föreslagit en plats som betyder något för Svarvar och fått tre alternativ: Hemmet i Larsmo, Schaumansalen i Jakobstad eller ”vandringsleder var som helst”.
Medvetna om att framtida intervjuer sannolikt kommer att ske inomhus väljer vi skogen.
– Vi kom ofta hit till Molnviken när barnen var små. Annars är vi i det skedet att boet blir tommare allt efter som barnen flyttar ut. Hustrun studerar också teologi och tillbringar halva veckorna i Åbo.
På frågan om vem Mikael Svarvar är får jag svaret att det beror på vem man frågar.
– För en är jag körledaren, för en annan kapellmästaren eller arrangören. En tredje säger att jag är frikyrkogossen från Kvevlax, vilket också stämmer även om jag blev lutheran någonstans på vägen.
Det kristna sammanhanget är viktigt för Svarvar, som under många år även medverkat i produktioner med kristet innehåll.
– Det är en grund som jag står på. Också som musiker är jag starkt präglad av afroamerikansk rytmmusik som soul, jazz och gospel.
En livsförändrande erfarenhet var förlusten av familjens första barn, Mathilda, för sjutton år sedan.
– Hon föddes död efter en katastrofförlossning men återupplivades. Dessvärre hann hon få svåra skador och avled till följd av säsongsinfluensa när hon var fem år, berättar Svarvar.
– Hon lärde oss mycket om kärlek och vikten av att vara närvarande. Hennes berättelse är en av dem som jag haft ett stort behov av att få berätta genom min egen musik.
Hon lärde oss mycket om kärlek och vikten av att vara närvarande. Hennes berättelse är en av dem som jag haft ett stort behov av att få berätta genom min egen musik. Mikael Svarvar om dottern Mathilda som dog som femåring.
Medverkade i KAJ:s 10-årsjubileum
Läser man vidare på Svarvars jobblista krymper steget in i ordföranderollen. ”Kapellmästare”, ”lektor” – uppdrag som handlar om att analysera, leda och få ut det bästa resultatet med de resurser som man har.
– Vet du vad kapellmästarens viktigaste uppgift är: Att lyssna. Också som delegationsordförande vill jag ha stora öron. Jag har aldrig drömt om en karriär eller att bli rockstjärna. Jag är mer intresserad av byggstenarna som bygger upp en helhet, och av att göra min egen del så bra som möjligt.
Till de senaste uppdragen hör gruppen KAJ:s 10-årsjubileum i Botniahallen i Vasa som Svarvar beskriver som en ”ordentlig produktion”.
Som frilansare vet han hur coronaviruset drabbat kulturfältet.
– Jag hade en hel del uppdrag som försvann. Å andra sidan har jag inte varit hemma så många helger i rad sedan jag tog studenten 1993. Det har varit både nyttigt och illa för ekonomin.
Inledningsvis kommer Svarvar att be om tjänstledigt från sin tjänst vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad. Sen får han se.
– Mandatperioden är tre år med option på tre år till. Om jag fortsätter beror på om jag upplever att jag har någonting att ge och det finns ett ömsesidigt förtroende. Vi börjar med tre år.