Ryssland med ryska ögon
Vet vi tillräckligt om hur det ryska samhället fungerar under den pågående Putineran? Om du tror att du missat något om grannlandets mörka sidor, då kan en ny bok ”Venäjä – väärin kehittynyt maa” fungera som uppslagsverk.
FACKLITTERATUR
Vladislav Bykov, Olga Derkach, Anne Kuorsalo Venäjä – väärin kehittynyt maa Docendo 2020.
Två i Finland bosatta ryska faktaskribenter, Vladislav Bykov och Olga Derkach, ger järnet i Venäjä – väärinkehittynyt maa (ungefär: Ryssland – landet som utvecklats fel). Författarna går verkligen helhjärtat in för att kartlägga det auktoritära systemets alla avigsidor och försyndelser.
Den som läst de mångsidiga analyser som både finländska och utländska skribenter genom åren presterat kring historisk kontinuitet i det ryska imperiebygget och om ofrihetens och kollektivismens rötter, behöver inte vänta sig några nytolkningar. Mongolväldet, den ryska besattheten av territoriets omfång samt föraktet för små länder, allt passerar revy. Frågan om var Sovjetunionens gränser ligger besvarades på sin tid med: Där Sovjet vill ha dem.
Skribenterna ondgör sig över det ryska skolsystemets förfall och den allt lägre allmänbildningen i deras födelseland. Bristerna i historiekunskap har gett Putinregimen möjlighet att omtolka Rysslands historia.
Under förevändningen att eliminera motstridiga tolkningar har historieböckernas framställning nu standardiserats. Det är kanske onödigt att nämna att bilden som frammanas är ett Ryssland som segerrikt kämpat mot en ogin och fientlig omvärld. Obehagliga händelser såsom gulag och hungerkatastrofer förbigås, heroismen lyfts fram. 70 procent av ryssarna ser i dag Stalin i ett positivt ljus.
Väl att märka är att de nationella parollerna och det nationalistiska budskapet faller i god jord. I slutet av 2017 ansåg närmare två tredjedelar att ryssarna är av speciell betydelse i världshistorien (de är inte ensamma om det) och 83 procent var stolta över att de bor just i Ryssland. Enligt flera tolkningar har segern i andra världskriget blivit den samlande berättelsen, den som motiverar och underbygger stormaktsmyten. En klar majoritet beklagar 2018 dessutom Sovjetunionens sönderfall och instämmer alltså i Putins tal om en geopolitisk katastrof. 56 procent ansåg samma år att omvärlden hotar Ryssland med krig.
Fastfruset
Putin ägnas ett helt kapitel som leder till slutsatsen att det ryska samhället har frusit fast, att den ledande säkerhetseliten är oförmögen och ovillig att modernisera ekonomin och trygga rättssäkerheten. Det ses som alltför riskfyllt för stabiliteten och egenintresset. Korruptionen och bristen på social mobilitet är ytterligare en hämsko på utvecklingen. Bristen på reformer kompenseras med stormaktsberättelsen. När befolkningen indoktrineras med geografins och historiens primat har den svårt att inse att ekonomin och goda samhällsfunktioner kan vara viktigare.
Ett annat kapitel lyfter fram massmediernas demoraliserande inverkan och den ortodoxa kyrkans roll som regimens trogna bundsförvant. Patriarken Kirill har påstått att 30 000 nya kyrkor har byggts under ett decennium. Det är säkert en överdrift, men de är många. Samtidigt har antalet sjukhus och skolor halverats under femton år. Det märks nu under coronapandemin, åtminstone utanför Moskva. (Mera om televisionens centrala roll finns att läsa i Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt från 2015).
Ett genomgående tema i den aktuella boken är besvikelsen över att det ryska folket spelar med i den pjäs som så målmedvetet regisseras av Putins nomenklatura. Visst kan detta förklaras med historia, tradition, mentalitet och brist på alternativ. Cynismen är utbredd, dubbelspel vanligt och opportunister skulle säkert byta sida om makten skulle vackla. Men kommer den att göra det under författarnas livstid? Även om ett långvarigt lågt oljepris skulle rubba Putins cirklar är den ideologisknationalistiska beredskapen så inövad att folkets vagnborgs-mentalitet knappast rubbas.
Docenten
En finländsk läsare vill alltid ha svar på frågan: Hur farligt är det ryska samhällets tillstånd för oss? Bokens tredje författare, redaktören Anne Kuorsalo, utreder det ryska informationskriget i och mot Finland.
Hon gav 1996 ut en antologi om Ryssland, Venäjä – jättiläinen tuuliajolla, och fick omedelbart Johan Bäckman på nacken. Hon följer nu upp historien om docent Bäckmans bedrifter med incidenter som kan verka komiska trots att de är skrämmande. Hennes poäng är hur lång tid det tog innan Finlands myndigheter och politiker insåg att det faktiskt var fråga om ett målmedvetet gerillakrig. Ännu mellan 2000 och 2007 kunde Bäckman samarbeta med välrenommerade finländare när han betecknade Rysslandskritik som ”postfinlandisering”. Professor J.P. Roos får en ros för att han tog sig an provokatören Bäckman i en hetsig debatt redan 2007.
Man kunde tro att Moskva insett att docenten gör mera skada än nytta i informationskriget, men säkert är det inte. En ny front har nyligen öppnats med påståenden om folkmord i Östkarelen under kriget. Gunnar Rosén, tidigare biträdande generalsekreterare för Finlands Röda Kors, skrev en bok om fånglägren (1998), med oberoende vittnesmål av bland annat svenska journalister.
Av en händelse utkom en annan bok om den ryska hotbilden i mars. Keir Giles bok Moscow rules: What Drives Russia to Confront the West (2019) föreligger nu i finsk översättning under namnet Moskovan opit (Docendo).
Det engelska originalet recenserades i HBL 27.5.2019 och verket ger en uttömmande och illavarslande bild av de motiv och krafter som i dag dominerar rysk utrikes- och säkerhetspolitik. Det kan vara nyttig bredvidläsning för den som ännu när drömmar om att det autoritära Ryssland och det demokratiska väst kan finna en gemensam väg.
Till slut: Bykovs och Derkachs originaltext om Rysslands väg borde vara nyttig läsning för vår växande ryskspråkiga befolkning. Jag misstänker nämligen att många av dem innerst inne är stolta över Rysslands aggressiva profilhöjning: en inte helt ovanlig reaktion i diasporamiljöer. Finland är inte ett land som tvingar sina invandrare till ett vägval eller pekar ut femtekolonnare, såsom man gör i grannlandet. Men trots det har vi en skyldighet att försvara demokratin genom att visa att Rysslands väg inte är förenlig med våra värderingar.