Gör den virtuella allsången vad romanen gjorde på 1800-talet – bygger det nya landet?

Coronavåren har fått danskarna att sjunga av hjärtans lust – men är det tecken på nationalism eller solidaritet?

Lena Skogberg efter att ha upplevt danskarna sjunga allt från psalmer till kim larsen-slagdängor i sina vardagsrum under hela coronavåren.

Varje morgon efter nians nyheter, och varje fredag kväll klockan åtta. Då händer det. Danskarna samlas i hundratusental för att sjunga allsång.

Det är ett fenomen som jag följt med växande fascination den här coronavåren i Köpenhamn.

Allsång? Vad är det för märkligt med det, undrar ni. Sverige har Allsång på Skansen, och virala filmsnuttar från virusisoleringen har blivit vardagsmat. HBL har skrivit om flera av dem, till exempel Axel Kalland som musicerar på hustaken i Helsingfors.

Danskarna gör det ändå lite annorlunda. Allt började också här med inspiration av italienarna på sina balkonger. Men Danmarks Radio insåg snabbt potentialen och erbjöd sig stå värd för allsången. Så varje morgon efter nyheterna kopplas den kända dirigenten Phillip Faber in från sitt vardagsrum där han sitter vid flygeln. Han hälsar godmorgon och ber alla resa sig och tänja på sig innan det är dags för tio minuters morgonsång ur Højskolesangbogen.

På fredagskvällarna är ännu fler danskar med, de räknas i miljoner. Konceptet är detsamma, det vill säga lika enkelt, med Faber vid flygeln hemma och en värd från DR, Mads Steffensen, som håller ihop snacket mellan sångerna som kan vara allt från psalmer till Kim Larsen-slagdängor.

Det som är annorlunda är att regissören i DR Byen ser till att vanligt folk klipps in när de filmar sig själva i sina hem. Det blir ett potpurri av människor som sjunger i realtid och av hjärtans lust. En gång var självaste statsministern med. Hon stod och lagade mat i sitt kök tillsammans med tonårsdottern samtidigt som de gav hals.

Många av sångerna känner jag inte igen, men det gör definitivt danskarna. Det som slår mig, och som gör det så fascinerande, är lyckan i de sjungande danskarnas ansikten. Man kan se hur rörda, och berörda, de är.

Och det är just det fenomenet som forskaren Katrine Frøkjaer Baunvig nu ska undersöka. Hon leder ett pinfärskt forskningsprojekt om virtuella ritualers betydelse i kristider vid Institut for Kultur og Samfund på Århus Universitet. “Tillsammans – var för sig”, heter det, och med hjälp av artificiell intelligens ska forskarna analysera texter i mejl och på sociala medier.

– Det är oerhört spännande! Människor skriver om hur rörda de blir, och hur de plötsligt känner sig så danska – bara för att i nästa andetag urskulda sig som om det var lite skämmigt.

Katrine Frøkjaer Baunvig drar paralleller till 1800-talet då nationalstaterna uppstod.

– Allsång som en ritual har haft en stor betydelse för utvecklingen av Danmark till en modern och nationell enhet, det vi på forskarspråk kallar föreställande gemenskap. Jag vill gärna veta om det är ett liknande fenomen vi ser nu, med känslor av sammanhang och gemenskap inför en yttre fiende, som denna gång är coronaviruset.

också under andra världskriget sjöng danskarna allsång som ett sätt att hålla ihop. Men då samlades man i församlingslokaler och skolor. Katrine Frøkjaer Baunvigs hypotes är att virtuella plattformar i stil med flödes-tv har samma funktion och räcker till för att ge känslan av en imaginär gemenskap.

– Den virtuella världen kan inte ersätta den fysiska kontakten i intima relationer, men frågan är om det är annorlunda med allsång. Vi har inte samma form av kontakt när vi sjunger i kör, vi tittar till exempel inte varandra i ögonen, men samma lyckohormoner avsöndras.

Men vänta litet – döljer sig här också ett negativt nationalistiskt stråk? Att vi som nationer vänder oss inåt, påhejade av coronastängda gränser? Att vi plötsligt blir väldigt finska, danska, svenska …?

Eventuellt, svarar forskaren Katrine Frøkjaer Baunvig. Men hon vill ändå hellre se det som en positiv kraft som likt romanen på 1800-talet bidrog till att bygga det nya landet.

Jag nöjer mig med det, tills forskningen är genomförd. Och minns vad författaren Hanne-Vibeke Holst sade när jag intervjuade henne om coronakrisen.

Att danskarnas allsång framför allt är ett uttryck för solidaritet.

”Det som slår mig, och som gör det hela så fascinerande, är lyckan i de sjungande danskarnas ansikten. Man kan se hur rörda, och berörda, de är.”

LENA SKOGBERG

Biträdande ansvarig utgivare