Sjukskötarna arbetar på – facket förhandlar vidare
Sjukskötaren står nära patienten och nära smittan
I dag samlas kommunsektorns huvudförhandlingsgrupp igen för att komma vidare i vårdbranschens avtalskonflikt. Kollektivavtalen för de flesta kommunalt anställda inom vården gick ut den sista mars. Sedan dess har parterna sökt en lösning på de centrala tvistefrågorna. Vårdarna kräver bland annat högre löneförhöjning än den allmänna höjningen.
I slutet av april förkastade vårdarfacken riksförlikningsmannens medlingsförslag, bland annat med motiveringen att förslaget lämnar en stor del av vårdarna utan det coronatillägg som vårdarfacket efterlyst.
Medan avtalsförhandlingarna fortsätter cyklar sjukskötaren Caroline Liljemark till arbetsplatsen på Borgå sjukhus som vanligt.
Liljemark är inte rädd, men vill inte heller se naivt på smittorisken.
– Jag har hela tiden fokuserat på att vi gör det bästa vi kan under de omständigheter som råder, säger hon.
Majvädret beter sig nyckfullt. Ena stunden rullar en djupblå regnfront fram med hagel i släptåg, den andra lyser solen sommarvarmt. Innanför Borgå sjukhus blekgrå tegelväggar väntar patienter på besked: coronasmitta eller inte. Oberoende av vad patienters hackande hosta eller sågande feberkurva beror på betraktas alla som potentiella coronafall tills provresultaten kommer. Det betyder sträng skyddsrutin för personalen.
– Munskydd, visir, skyddsrock och handskar, räknar sjukskötaren Caroline Liljemark upp.
Den här morgonen har hon cyklat till morgonskiftet klockan 7. Nu, vid lunchtid, promenerar vi runt sjukhusbyggnaden, för av
delning 3 är stängd för besökare. På översta våningen i B- och C-flygeln råder besöksförbud.
– Det är nytt. Nu får vi kommunicera med patienternas anhöriga per telefon i stället, säger Liljemark, vars arbetsbild ändrats något med coronan, men ändå inte. På vårdavdelningen ska allt det vanliga göras varje dag: blodtryck ska mätas, läkemedel ska ges, injektioner ska stickas, omslag ska bytas och sår putsas. Vissa rutiner är ändå nya nu. – Det är tidskrävande att klä på sig nya skyddskläder hela tiden. Därför måste vi planera arbetet så att vi tar med oss allt som behövs till isoleringsrummet på en gång.
Enkät fångar upp lägesbild
I mitten av mars öppnade Sjuksköterskeföreningen i Finland en enkät för sina medlemmar. Detsamma gjorde det finskspråkiga sjukskötarförbundet. Man ville ge vårdarna en möjlighet att lufta oro och skriva av sig. Under drygt två månader har ett sjuttiotal kommentarer skrivits in i det svenska dokumentet som fortfarande är öppet. Så här har det låtit:
25.3.2020. Helt ok. Onödigt att ta extra stress. Det tär psykiskt att konstant behöva ha på skyddsutrustning samt att ständigt städa å tvätta både vanlig utrustning såväl som skyddsutrustning. 26 mars 2020. Jobbar inte inom vården nu. Rädd för att bli inkallad pga tvångslagen. 27 mars 2020. Det som får mig att spricka […] Det borde genast ha kommit direktiv om munskydd för att skydda patienter o personal! Och om orsaken till denna (som jag upplever som nonchalans och idioti) var brist på munskydd så är det ännu värre!!!
När hygienrutinerna är mycket stränga löper arbetet långsammare än vanligt. På coronaavdelningen i Borgå har man 25 isoleringsrum; som mest har 20 av dem varit upptagna.
– Men vi har haft bra bemanning på avdelningen och vi har fått extrahjälp, säger Liljemark.
På annat håll har det sett annorlunda ut, visar enkäten:
4 maj 2020. Halvkaotiskt. Fattas folk på arbetsturer. Vi hade ett positivt coronafall bland personalen och 9 ytterligare blev satta i karantän, vilket då ställde till med mycket bekymmer då vi är en liten organisation.
Vanligen arbetar sammanlagt åtta sjuk- och närvårdare per skift på isoleringen i Borgå, men nu behövs fler händer än normalt. Samtidigt har värdet av relaterade arbetsinsatser blivit mycket tydligt.
Liljemark berömmer lokalvårdarna.
– De har definitivt haft mycket jobb på grund av alla isoleringar och är guld värda, säger hon.
Särskilt i vårdmiljöer, där risken för smitta är högre än på andra håll, behövs ständig och systematisk städning. Lokalvårdarna, som med sina städmedel kan spräcka coronavirusets ytskikt, är en del av soldaterna i viruskriget. Samtidigt gäller vårdens grundläggande tankar om aseptik: att bygga barriärer mellan friskt och smittat så att man inte kontaminerar det rena eller sterila genom slarviga arbetsrutiner. När sjukhusjargongen innehåller ord som ”rent” och ”smutsigt” handlar det om mer än allmänspråkets betydelser. Sättet att tala visar att personalen är medveten om hur smittspridning kan stoppas.
Epidemin kräver anpassning
Normalt är avdelning 3 en internmedicinsk vårdavdelning för lung- och infektionssjuka, men efter att den blev isoleringsavdelning för coronasmittade har man också tagit hand om kirurgiska patienter.
– Det har krävt metoder som vi inte är så bekanta med, säger Liljemark och påpekar att sjukskötarna ofta är specialiserade och att en flytt till nya uppgifter eller avdelningar kräver inlärning.
Över huvud taget har coronaepidemin krävt anpassning av vårdpersonalen.
7 maj 2020. Arbetet förändrades nästan från en dag till en annan, men en otrolig ökning på arbetsbelastningen. Vi öppnade parallellt upp en helt ny mottagning och telefonlinje, gällande en helt ny sjukdom, med mycket oro och frågor. Samt smittspårning som är väldigt tidskrävande. Nu har det lugnat ner sig.
Liljemark känner att hon själv hanterar arbetskraven just nu, men vill inte framställa vårdarbetet i coronans tid som oproblematiskt. Hon har nyss läst en insändare om hur slutkörda en del kolleger känner sig och påpekar att arbetsbördan varierar mellan avdelningarna.
– På intensiven har den här tiden säkert varit helt annorlunda och kämpigare än hos oss, säger hon.
Liljemark vill inte förminska de mest utschasade skötarnas situation. De coronapatienter som behöver sjukhusvård har symtom av olika svårighetsgrad. Den färskaste nationella veckorapporten från intensivvården noterar till exempel att en del av patienterna flyttats mellan intensivvård och vårdavdelningar på grund av att sjukdomen gått i vågor. På intensivvårdsavdelningarna där de sjukaste patienterna ligger med tuber i halsen och andas med hjälp av maskiner är arbetet en fråga på liv och död.
– Över huvud taget är sjukskötarnas arbete sådant att misstag inte får ske och det ansvaret är tungt, säger Liljemark.
Själv arbetar hon bäst under press.
– Det har säkert inverkat på min inställning till att jobba på coronaisoleringsavdelning. Jag har hela tiden fokuserat på att vi gör det bästa vi kan under de omständigheter som råder.
Försiktig, inte rädd
När Liljemark var liten insjuknade hennes mamma i leukemi och dog. Därför var det tidigt självklart för henne att hon skulle bli sjukskötare. Själv är hon mamma till fyra barn. Det har krävt virusdiskussioner ur olika synvinklar.
– Barnen vet ju vad jag arbetar med, och jag har alltid försökt tala öppet om allt med dem. Själv är jag inte rädd för att bära hem smitta, men barnen har inte fått gå i butiker, säger hon.
Så här står det i vårdarenkäten den 4 maj 2020: Lång och utdragen stress [...] I veckor har vi bombats med nya direktiv så gott som dagligen samtidigt som vi går och väntar på patienters covid-svar [...]Vi sköter covidmisstänkta och covidpositiva på samma gång som ”vanliga” patienter, vilket orsakar stress för såväl egen hälsa som patienternas. [...] Tack och lov ger besöksförbudet lite mer arbetsro!
Springer för att orka
Liljemark, som fått sin utbildning på yrkeshögskolan Arcada, har arbetat på samma vårdavdelning i 15 år och inleder sina arbetspass utan oro. Rutinerna för hur man arbetar med isoleringspatienter sitter i ryggmärgen.
– Den oro och ångest som finns, den finns mer ute i samhället, säger hon.
Ändå har tröttheten krupit in ibland. Liljemark är frånskild och barnen är 14, 11, 9 och 7 år. De har gått i skola på distans, alltså hemma.
– Det har varit en större förändring än den på jobbet. Det har varit tungt att egentligen inte ha tillräckligt med ledig tid. På tio veckor har jag haft sex lediga dagar – sådana helt utan jobb och hjälp med skoljobb – men jag har tänkt att eftersom barnen haft så bra attityd så kör vi. De har ju inte alls fått träffa skolkamrater och så föll deras hobbyer bort.
För att kompensera för allt som inte kunnat göras har Liljemark och barnen varit mycket utomhus.
– Vi har fått vara mycket tillsammans och jag har insett att man klarar sig bra utan det mesta. Jag har också sett nya sidor av barnen, lärt mig om deras styrkor.
När sommaren närmar sig hoppas Liljemark att hon kan ta ut den semester som schemalagts för henne.
– Jag har fyra veckor och hoppas att jag får vara ledig hela den tiden. Det är hemskt viktigt för orken.
I vårdenkäten visar en del av svaren hur en del vårdare också är rädda för att själva insjukna.
– Personligen är jag inte rädd. Det här är mitt yrke och mitt jobb, coronaviruset ändrar inte den saken. Vi har inte skött några patienter utan skyddsutrustning och jag har tänkt att jag åtminstone har ett jobb att gå till. Andra har ju blivit utan nu.
Coronaviruset dök upp mitt i vårdbranschens förhandlingar om löner och avtalsvillkor och förhandlingarna pågår fortfarande. Den centrala stridsfrågan är de gamla vanliga: vårdarnas lönenivå i relation till ansvaret. Liljemark säger kort att det borde vara självklart med skälig lön för arbetsinsatsen.
– Det tyngsta är ändå att inte veta när allt det här tar slut. Fast det är ingen idé att gissa och oroa sig. Jag hoppas vi så småningom kan återgå till en vardag som barnen är vana vid. Själv tror jag att viruset kommer att bli en del av våra liv i framtiden.
För att orka har Liljemark regelbundet knutit på sig löparskorna och gett sig ut på en runda.
– Skorna har slitits så mycket att en kollega en dag frågade om jag försöker springa undan coronan.
En bra förändring jämfört med tidigare vårvintrar är att det numera blivit klart otänkbart att ha medarbetare på jobb med någon typ av smittande infektion. Jag försöker hushålla med min ork. Fått info om att detta kommer att pågå länge. Hemma och är orolig för kollegerna!
Sjuksköterskeföreningen i Finland, enkätsvar våren 2020