Dampengarna var slut – till all tur fanns det pengar för herrarna
Det tog inte många dagar för ishockeyförbundet att vaska fram hundratusentals euro för att rädda nästhögsta serienivån för herrar bara ett par månader efter att det var omöjligt att hitta pengar till damlandslaget.
Få sporter är lika ojämställda som ishockey och fotboll då det gäller löner, pengar och förutsättningar.
Men medan man inom både internationell och nationell fotboll jobbar för att ändra på strukturerna och lyfter fram damernas idrottande på ett positivt och modernt sätt har ishockeyn obönhörligt halkat efter i utvecklingen.
Finlands populäraste sport hänger sig envist fast vid sina sunkiga värderingar, sitt machotänk och man försöker inte motverka eller sudda ut bilden av att ishockey som utövas av damer skulle vara en annan sport än ishockey som utövas av herrar.
Tvärtom. Medan fotbollen från och med den här säsongen talar om Veikkausliiga och Nationella ligan talar ishockeyn om ishockeyligan och damligan.
Då ishockeylandslagen heter lejonen respektive damlejonen och unglejonen respektive flicklejonen benämns fotbollslandslagen Huu hkajat (Berguvarna) och Helmarit (Pärlugglorna). Också i mästerskapssammanhang är det vanligare inom hockeyn att tala om ishockeyVM och damVM än det är att tala om fotbollsVM och damVM i fotboll.
Att ishockey som spelas av kvinnor lider av en kronisk pengabrist är ingen hemlighet. Spelare tvingas jobba vid sidan av ligaspel och många betalar för att få spela ligahockey. Bland herrligaspelarna finns det ingen som inte får betalt för att spela ishockey.
Då VM för damer ställdes in på grund av coronaviruset i mars sade stjärnspelaren Ronja Savolainen att hon tvingas söka sommarjobb då de små ersättningarna hon får för att spela i landslaget (dagpenning plus eventuell medaljbonus) brukar ge henne möjlighet att träna och vila under sommaren.
Då NHL tryckte in pausknappen för säsongen på grund av coronapandemin chartrade herrspelarna ett privatflyg för att resa hem från Nordamerika.
Flera av dessa spelare är inte lika nära världstoppen som Savolainen och hennes landslagskamrater är. Att de skulle tvingas söka sommarjobb är en så bisarr och avlägsen tanke att den inte ens existerar.
Med tanke på att ishockeyn är både omodern och ojämställd är det kanske inte speciellt överraskande att man vid sidan om ishockey och damishockey nu också kan tala om ishockeypengar och damishockey pengar.
I januari lyfte HBL fram jämställdhetsproblemen med de bonusar som det finländska ishockeyförbundet betalar sina respektive landslag för framgång i VM.
Ett VMguld ger 27 000 euro per spelare för herrlandslaget medan damspelarna får nöja sig med 7 000 euro per spelare. Ett silver ger herrspelarna 12 000 euro medan spelarna i damlejonen får 5 000 om de slutar tvåa i VM. En bronspeng är värd 8 000 för en herrspelare medan en kvinnlig lirare får nöja sig med 3 000 euro. Om lejonen slutar fyra i VM premieras varje spelare med 5 000 euro. Då damlejonen slutar fyra i damVM får man nöja sig med publikens applåder.
– Det skulle vara fint om vi kunde betala bonusar av samma storlek åt damerna och herrarna. Men för tillfället har vi inte ekonomiska resurser till det, sade ishockeyförbundets vd Matti Nurminen då till mig.
Nurminen menade att man nog är för jämställdhet men att det helt enkelt inte finns pengar för att höja damernas bonusar. Han hänvisade till att internationella ishockeyförbundet IIHF bara betalar ut prispengar i herrarnas VM.
IIHF:s ojämställda policy förbinder inte på något sätt medlemsförbunden (de nationella förbunden) att följa samma policy. Det är upp till varje förbund att bestämma vad man gör med prispengarna – det vill säga vem som får ta del av dem.
Att sänka herrarnas bonusar är inte möjligt eftersom spelarfacket förhandlat fram ett avtal om de nuvarande summorna.
Därför var bollen tillbaka hos förbundet. Men på förbundet var man inte villiga att värdera damernas medaljer lika högt som herrarnas om det betydde att det kostar pengar. Om man ska höja damernas bonusar sker det, enligt förbundet, på juniorernas bekostnad.
Jag rubricerade texten i tidningen med: ”Damernas medaljer värda mindre också i framtiden”.
Följande morgon reagerade ishockeyförbundet på min rubrik då man tog kontakt och påtalade att den inte motsvarade vad man ville signalera. ”Rubriken skapar fel sorts bild” var beskedet. Då var den ändå mildare än ursprungliga versionen ”Damerna värda mindre också i framtiden” som med facit på hand hade fungerat väldigt bra.
Spola framåt ett par månader då coronapandemin slagit till, landslagsstjärnan Ronja Savolainen tvingats söka sommarjobb, NHLspelarna lyxreste hem från Nordamerika och all ishockeyverksamhet står stilla.
Den 26 mars meddelade ishockeyförbundet på sin sajt att man tillsammans med Mestisklubbarna och styrelsen för Mestis skapat ett ekonomiskt räddningspaket för den nästhögsta herrligan i Finland.
I pressmeddelandet står det att det handlar om ett stödpaket på en miljon euro. Hur stor andel av pengarna som kommer från ishockeyförbundets kassakista framgår inte men med tanke på att Mestisklubbarna lever ur hand i mun är det inte svårt att räkna ut att en
betydande del kommer från förbundet.
I januari fanns det inte pengar för damlandslaget – i mars fanns det gott om pengar för herrarnas nästhögsta liga.
Ingenstans kunde man heller läsa hur det här sker på bekostnad av juniorerna. Förbundet ville inte skuldbelägga sina herrspelare på det sättet. Det är ett argument som är reserverat för då man förbiser damidrotten.
Dampengarna var slut – till all tur fanns det ishockeypengar.
Kanske förbundet i fortsättningen kan uppmana alla ishockeysupportrar att applådera för damlejonen som belöning för det arbete de gör som man gjort för sjukvården i många länder under coronakrisen.
Tyvärr kan varken sjukvårdspersonal eller ishockeydamer betala sina räkningar med dessa applåder.
Riktiga pengar skulle hjälpa mera.
Kanske damspelarna kunde få lite ishockeypengar om det är så att dampengarna är slut?