Okritiskt av Mosander

HISTORIA I HBL den 28.5 får man läsa en artikel om Jan Mosander, som bland annat handlar om en intervju som han hade gjort år 1971 med Albert Speer, rustningsminister i Tyskland under andra världskriget.

Speer hade ju skickligt undvikit att bli dömd till döden i de allierades Nürnbergrättegångar efter andra världskriget, och Jan Mosander ondgör sig i intervjun över att också han blev duperad att tro på det Speer berättade i intervjun, vilket han tydligen senare har ångrat.

Mosander vill tydligen vara i gott sällskap då han kritiserar en biografi över Albert Speer som är skriven av en ursprungligen ungersk författare vid namn Gitta Sereny. Mosander hävdar att hon

”föll pladask” för Speer och förskönar bilden av honom i sin bok.

Jag har läst Serenys biografi över Speer för ganska länge sedan, och tycker inte alls att hon förskönar hans rykte. Hon polemiserar inte med Speer i biografin, men ger en noggrann bild av vad han hade sagt under många och långa intervjuer. Man skall väl inte polemisera med sitt intervjuobjekt i en bok. Det räcker väl att noggrant registrera det intervjuobjektet säger, och placera in det i de rätta tidsramarna tillsammans med kommentarer som gör händelserna förståeliga för sentida läsare. I Serenys bok framstår Speer som en skicklig och kallhamrad person, som tydligen visste mycket mera än det han berättade, både under Nürnbergrättegångarna och i sina memoarer.

I artikeln kommer Mosander också in på inbördeskriget i Finland år 1918. Otvivelaktigt begicks det många illdåd i Finland år 1918, och senare i de fångläger där alltför många krigsfångar hölls fängslade alltför länge. Här kommer Mosander fram med en intervju som han har gjort med en åldrad socialdemokrat och före detta kommunist vid namn Hjalmar Rantanen, som vet berätta att de vita befälen placerade unga soldater som skyttar i arkebuseringsplutoner för att kan tänka testa deras krigsduglighet.

Det är möjligt att det fanns unga soldater i arkebuseringsplutoner, som ibland kanske ansågs behövliga. Det är ytterst osannolikt att det var en allmän praxis att härda unga soldater för krigisk verksamhet på det sätt som Mosander påstår.

I sin intervju med Speer trodde ju Mosander enligt egen utsago på allt det som Speer berättade, och senare förhåller han sig tydligen lika okritiskt till den ålderstigna Hjalmar Rantanens berättelser.

Historikern Sture Lindholms bok om fånglägret i Dragsvik, som kom ut 2017, är i sig en skakande läsupplevelse, som också tar fram att många berättelser om grymheter och dödandet av krigsfångar 1918 är ingenting annat än berättelser utan verklighetsbakgrund. Det faktum att många fångar dog av svält och sjukdomar till exempel i Dragsvik är i sig tillräckligt uppskakande. Man behöver inte överdrivna eller påhittade berättelser för att dekorera historiska händelser.

CORONAKRISEN Tack, Ove Näsman, för vad jag ser som den bästa analysen av svårigheten att välja väg ut ur coronakrisen (HBL 28.5). Förmågan att fatta beslut under osäkerhet är en av en ledares allra viktigaste egenskaper. Det har regeringen klarat.

Låt mig försöka popularisera Näsmans tankegång. Situationen påminner mig om Alice i Underlandet. Alice frågade Klockarkatten (Cheshire cat) om den rätta vägen. Det beror på vart du vill gå, svarade katten. Alice svarade att hon inte visste.

”Då spelar det ingen roll”, svarade katten.

När man inte vet vart vägarna leder är det egalt vilkendera man väljer. Regeringen har vid sitt vägskäl inte två kråkor som kraxar, den ena surt bröd och den andra pepparkakor.

Diskussionen om rätt strategi är meningslös när man står vid ett vägskäl utan skylt som visar vart vägarna leder. Man måste välja stig, utan att veta vart den leder. Ett steg i gången. Med ögonen på terrängen.

Hittills har Finland gått åt rätt håll.