Coronakrisen blev ett politiskt spel

Det finns motstridigheter i regeringens strategi, beslut och rekommendationer.

Efter att ha förberett oss för världens undergång, skrivit våra testamenten och lagt pussel i två månader av social distansering har vi avancerat till en fas där Sanna Ukkola raderar gamla tweetar, folk samlas i parkerna, och det hetaste diskussionsämnet är om restaurangerna borde få vara öppna längre än till klockan 23. Vi har förstås alla den där Facebookvännen, som varje dag delar nya, skrämmande, olycksbådande grafiska kurvor om hur covid-19 kan sprida sig igen då samhället sänker sitt garde, men varje gång får han eller hon allt färre gillningar.

Kampen mot covid-19 har urartat till ett politiskt spel. Statsminister Sanna Marin (SDP) såg sig tvingad att understryka att regeringen hela tiden strävat efter att ingen blir smittad – efter att bland annat THL-direktören Mika Salminen sagt att det inte går att förhindra att covid-19 sprider sig genom befolkningen. Det är förstås inte riktigt samma budskap som regeringen har förmedlat tidigare under covid-19-krisen. Förut har Marin betonat att regeringen lyssnar till expertisen, med andra ord Institutet för hälsa och välfärd, THL.

Det är inte bara regeringen som haft problem med att formulera sig. I mars krävde Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo striktare restriktioner, i april undrade han varför regeringen öppnar gränserna till Nyland, i maj kräver han att restaurangerna får vara öppna till midnatt.

Motstridigheterna i regeringens strategi, beslut och rekommendationer är ungefär lika många som förenklingarna i Sannfinländarnas partiprogram. Samtidigt är det förståeligt, på grund av den exceptionella situationen. Restaurangerna, nöjesparkerna och uteserveringarna är öppna, men alla publikevenemang är kraftigt begränsade.

Idrottsevenemang får inte ha fler än 500 besökare, fast Boltarenan i Tölö drar 11 000 åskådare. Thomas Blomqvist (SFP), minister för nordiskt samarbete och jämställdhet, säger enligt Iltalehti att situationen är beklaglig för idrotten. Riksdagsledamoten Pauli Kiuru (Saml) lade tidigare fram ett skriftligt spörsmål till forsknings- och kulturminister Hanna Kosonen (C), som ansvarar för idrott, där han ifrågasatte begränsningen på 500 personer vid idrottsevenemang.

Det är dock fullständigt befängt att hävda att Kosonen inte förstår sig på idrott. Kosonen är själv en före detta elitidrottare, som bland annat vunnit VM-guld i stafett i skidorientering.

Då Kiuru, även han en meriterad före detta elitidrottare, lämnade sitt spörsmål, var det främst fotboll han hade i tankarna. Landets högsta serie för herrarna kommer att ha det svårt utan publikintäkter. Damerna är vana vid att spela med ett par hundra åskådare, så för dem lär det inte vara ett oöverkomligt problem.

Det finns dock många andra idrottsgrenar som för tillfället försöker finna en kompromiss mellan deltagarnas säkerhet, regeringens begränsningar, och ekonomiska villkor. Orientering, löpning, triatlon och cykling får tusentals finländare att röra på sig, men det finns ingen som lobbar högljutt för dem – trots att smittorisken bevisligen är ganska liten utomhus. Coronakrisen är mer politik och ekonomi än epidemiologi.

”Motstridigheterna i regeringens strategi, beslut och rekommendationer är ungefär lika många som förenklingarna i Sannfinländarnas partiprogram.”

MARCUS LINDQVIST

reporter