Som målare gick Johanna Ehrnrooth sin egen väg
Konstnären Johanna Ehrnrooth höll fast vid det figurativa och utvecklade konsekvent en alldeles egen linje inom finländskt måleri, präglad av teknisk skicklighet, skriver konstkritikern Camilla Granbacka.
Jag träffade bildkonstnären Johanna Ehrnrooth (1958–2020) första gången 2001 när hon var nominerad till Ars Fennica-priset. Tillsammans med tävlingens internationella konstexpert Gijs van Tuyl besökte vi hennes ljusa och vackra ateljé i Nummi-Pusula. Ehrnrooth bjöd på fransk paté och hon tog sedan mycket trevande fram sina målningar. Självkritisk och anspråkslös som hon var trivdes hon inte i rampljuset och att hennes konst över huvud taget kom på fråga i en tävling för Finlands största konstpris verkade hon inte förstå.
När jag nu betraktar hennes målningar lockar de återigen fram bilden av henne: de varma färgerna och de intensiva gröna ögonen, samt lätta, graciösa rörelser i ett tidlöst gåtfullt rum, fyllt med sinnlighet, lugn och behaglig tystnad.
Internationell uppväxt
Johanna Ehrnrooth var något av en kosmopolit, med en i finländska mått exceptionell bakgrund. Hennes far var bergsrådet Casimir Ehrnrooth, en stor profil i företagsvärlden, medan modern Eva Kristina Katarina Reenpää kom från en släkt inom förlagsvärlden.
Johanna Ehrnrooth gick i Franska skolan i Helsingfors och flyttade sedan till Paris och studerade både vid Académie Julien och i École Supérieure des Beaux-Arts. Frankrike formade henne starkt, hon debuterade också där 1982. Johanna Ehrnrooth gifte sig sedan med bildkonstkritikern Dan Sundell och de fick sonen Jacob tillsammans. Familjen kom att bo i Helsingfors.
Gick sin egen väg
Johanna Ehrnrooth gick inom sitt måleri sin egen väg. Mycket har förändrats sedan de tidigaste åren, men hon höll alltid mer eller mindre fast vid det figurativa och utvecklade konsekvent en alldeles egen linje inom finländskt måleri präglad av teknisk skicklighet.
Ehrnrooth höll sin första separatutställning i Helsingfors 1993 med kaféscener, sedda genom reflekterande fönster. Hennes genombrottsutställning ägde rum i Galerie Pelin 1994. Ehrnrooths bilder handlar ofta om möten, möten med sig själv och andra. Ofta är det möten med ett skikt emellan. I den venetianska spegeln, som hon så länge använde som motiv, fanns det ofta en hemlighetsfull betraktare i målningen eller utanför den. Spegeln framstår som ett slags öga i bilden.
Teman som utanförskap och rörelse är något hon ofta behandlade. Men figurerna i spegelbilderna började mer och mer vandra ut ur bilden och det dekorativa och ornamentala gick ständigt mot mera förenkling. Med kom under senare tid också tygdraperingar med sensuell materialkänsla, intryck av sagovärlden, en kinesisk och japansk bildvärld samt skärmar, både stora dubbelsidiga rumsdelare samt mindre på japanskt papper.
I verkens namn finns ledtrådar invävda, referenser till bland annat medeltida japansk litteratur men också till Björlings poesi. Det är målningar som visar en verklighet som är i konstant förändring och som är förgänglig, små passager i tid och rum.
På toppen
Johanna Ehrnrooth fick i februari ta emot Svenska litteratursällskapets pris. Ehrnrooths utställning i Galerie Forsblom 2018 kom att bli hennes sista. Det verkade som hon var på topp, 60 år gammal och mitt i en förnyelseprocess med bland annat geometriskt formade fragment – ett av verken hette också Metamorfos. Strax efter utställningen insjuknade hon dock plötsligt i en svårartad cancer, med vilken hon kämpade i två år.