Bok om hundlängtan som vibrerar av känslor
”En bilderbok vars poetiska tonfall och mjukt murriga akvareller är så organiskt sammansvetsade att de tar andan ur mig”, skriver Maria Lassén-Seger om Minna Lindebergs och Malin Ahlsveds samarbete Tillsammans ska vi vara två.
Minna Lindeberg & Malin Ahlsved
Tillsammans ska vi vara två Förlaget M 2020
Minna Lindeberg är barnboksförfattaren som skriver med hjärtat utanpå kroppen. Otuktat egensinnigt, aldrig tråkigt. Nya bilderboken Tillsammans ska vi vara två är ett första samarbete med bildkonstnären Malin Ahlsved. Duon får mina förväntningar att skjuta i höjden som en raket, för att landa – var då? Jo, i en bilderbok vars poetiska tonfall och mjukt murriga akvareller är så organiskt sammansvetsade att de tar andan ur mig.
Det handlar om ett barns hundlängtan, så skör och stark att bara fantasin kan bära den. En hundlängtan i paritet med den som alltför tidigt bortgångne barnboksnestorn Ulf Stark skrivit om i exempelvis En stjärna vid namn Ajax (2017) med bilder av Stina Wirsén. Men det handlar också om ett introvert barnjag som inte trivs i grupp utan helst ”vill ha mitt för mig” på egna villkor. Tillsammanslek på dagis lockar inte. Men den som går undan blir utanför, vilket är en smärtsam insikt.
Välkommet introvert barn
Minna Lindeberg har aldrig skytt sådana smärtpunkter när hon skriver för barn. Tvärtom dras hon till dem. Vrider, vänder och vädrar dem. Drar fram dem i fiktionens ljus så att läsaren ser det darrande hjärta som finns under skinnet på oss alla, stora som små.
Och visst är det välkommet, att också få läsa om barn som inte är kaxiga super- eller vardagshjältar. Sådana ”aparta” individer har Lindeberg
alltid haft ett gott öga till. I bilderböckerna Lo, fridlyst! (2009) med Linda Bondestam och i Vildare, värre, Smilodon! (2016) med Jenny Lucander stångas extroverta barn med explosivt humör mot dagisgruppens krav på anpassning. I den nya bilderboken kommer ett känsligt, introvert barn till tals. Någon som – likt Pija Lindenbaums försiktiga huvudperson i Gittanböckerna (2000–2005) – gillar att leka för sig själv och helst vistas i sin egen fantasi.
Paradisisk vision
Tonen är ömsint och vibrerar av känslor när (det namnlösa) barnjaget formulerar sin önskan om en alldeles egen hund, trots att ”min längtan sitter fast i de vuxnas nej”. Den uppdämda törsten efter en hund att älska och vårda växer, an efter, till en närmast paradisisk vision om att ”det finns en strand där ingen är kopplad. Där är det hundarna som bestämmer. Tillsammans ska det vara vi. Hunden och jag. Det är vi två som ska ha varandra.”
Lindeberg – som med åren blivit allt stilsäkrare – excellerar här med en skenbart enkel text som rymmer bråddjup. Barnjaget drömmer sig bort till en tillvaro fri från vuxna som bestämmer och jämnåriga som ”inte vill leka på riktigt”, utan bara är med ”för att flina och förstöra”.
Känsliga akvareller
Bilderboksdebuterande Malin Ahlsved kunde inte ha fått en bättre text att bildberätta till. Hennes känsliga akvareller, fria från all sentimentalitet, förmår omhulda och bära berättelsens patos. Som i sin bildkonst gestaltar Ahlsved häpnadsväckande enkelt och tydligt de komplexiteter som försiggår omkring och inuti de personer hon avbildar.
Laddade vardagsscener varvas med fantasier fulla av hopp och tröst. I bildscenerna från dagis är bokjagets utanförskap tydligt. Lekande i skogen eller sittande vid matbordet är hen genomgående ensam. Flugsvampsmössan hen bär är en försynt blinkning till det upproriska i att ställa sig utanför dagisgruppen där vuxna bestämt att ”alla ska vara med”. I fantasileken finns gatuhundarna i Viborg – på pricken fångade i Ahlsveds känsliga penseldrag – som barnjaget bestämt sig för att rädda. Också de ryska hundarna längtar, ”efter den som ska bli deras människa”.
Barnets dröm om att ge de hemlösa hundarna ett liv fyllt av kärlek och tuggben är samtidigt en dröm om att själv få vara svaret på någons heta längtan. Att läsa Tillsammans ska det vara vi två är att dela den drömmen om och tron på att det finns ett paradis. Jag läser och kapitulerar, torkar tårarna och viftar på svansen.
En lång och reslig gestalt vandrar stigen upp mot skolhuset. Snart hörs elevernas glada röster: Farfar! Skolfarfar! Han håller upp sin hand och låter barnen hoppa. – Give me five! Barnen hoppar. Farfar höjer handen högre upp. Och barnen hoppar ännu högre. – Jag vill också försöka. Allt fler barn kommer springande mot skolfarfar. Skolfarfar låter dem hoppa. Sedan rufsar han om deras hår och frågar hur de mår. Han skojar lite med dem. Småretas.
Skolfarfar är älskad på vår skola. Det är han som hejar på eleverna i skidspåret, ser till att gossarna sköter sig i omklädningsrummet på simhallen, läser sagor, hjälper med matten. Berättar, skojar. Och lyssnar.
Skolfarfar är så intresserad av allt vi håller på med på skolan. Han tycker att eleverna kan så mycket. Och han säger det:
– Ni kan så mycket sådant som jag inte alls kunde när jag var i er ålder.
Skolfarfar är en uppskattad gäst på våra fester. Med huvudet högre än alla andra skiljer han sig ur mängden. Han är glad, vänlig, humoristisk och varm. Både vuxna och barn kommer gärna fram och pratar med honom.
Skolfarfar ser med hjärtat. Han lägger märke till den som är ensam och utanför. Han finns där för den som bäst behöver honom.
Och han läker alla sår. På riktigt. Skolfarfar är nämligen pensionerad barnläkare. Det gör inte så mycket om skolsköterskan inte dyker upp varje vecka. Man kan lika gärna visa sina skråmor för skolfarfar. Honom kan man lita på. Han vet vad som ska göras.
Skolfarfar är inte bara viktig för eleverna. Han är viktig för lärarna också. För att han ser med hjärtat. För att han står på vår sida. För att han tycker att det jobb vi gör är viktigt. För att han bryr sig så mycket om oss att han under tio års tid punktligt dyker upp en dag i veckan på vår skola. Tills den dagen kommer då han inte orkar längre. Så har jag alltid tänkt. Skolfarfar kommer inte att orka för evigt. Och när den dagen kommer ska det vara lätt att ta farväl. Vi har pratat om saken, kommit överens. Kramat om varandra och svalt ned gråten.
Nu har den tiden kommit. Nästa läsår kommer inte skolfarfar längre. Han skriver ett avskedsbrev till elever och lärare. Där tackar han OSS för allt vi betytt för honom. För den glädje VI gett honom. Då förstår jag varför olika generationer ska vara tillsammans.
Vi behöver varandra.
KARIN IHALAINEN
är rektor för den svenska skolan på en finsk ort. Hon bloggar på livslard.blogg.hbl.fi